Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sinusbussol ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på hjertats halfmånformiga valvler. Sinus benämnes
ock de i flere hufvudskålens ben förekommande
slemhinneklädda hålor, hvilka indirekt genom
näshålan kommunicera med det yttre och innehålla
luft. Egendomlig är användningen af namnet sinus för
vissa venösa blodbanor inom hårda hjernhinnan i
kraniet. Denna hinna är så att säga klufven i två
blad, det ena fastväxt vid kraniet, det andra
fritt inåt dess håla. Båda innesluta mellan sig
ett endotelklädt, ofta trekantigt rum, i hvilket
hjern- och kranievener tömma sitt blod, och detta flyter
i de styfva sinus utan att genom ändrad volym eller
tryck kunna påverka hjernan. – Af detta ord har man
härledt det mera moderna sinuositeter för att
uttrycka de ofta oregelbundna, sins emellan skilda
eller kommunicerande håligheterna i nybildningar,
varhålor m. m. – 2. Matem. Inom matematiken
betecknar sinus den första af de trigonometriska
l. goniometriska funktionerna. Med sinus för en
gifven vinkel A (tecknadt sin A) förstås förhållandet
mellan den motstående kateten och hypotenusan i
den rätvinkliga triangel, som uppkommer, då från en
godtycklig punkt på den gifna vinkelns ena ben en
perpendikel fälles mot det andra vinkelbenet. Sinus
för en reel vinkel ligger alltid mellan -1 och
+1. Så är t. ex. sinus för 30° lika med 1/2 ocn sinus
for 45° lika med
1/[rot]2. Tages punkten på enhetsafståndet från
vinkelspetsen, representeras sinus af sjelfva
perpendikeln; också betraktades i äldre tider
allmänt sinus, i likhet med öfriga trigonometriska
funktioner, såsom linier. Användningen af sinus
härrör ursprungligen från inderna, hvilka kallade
den jyârdha eller ardhjyâ; hos araberna fick den,
antagligen genom en arabisering af den indiska
benämningen, namnet dsjîba, hvilket ord skrifves
lika med dsjaîb (inskärning, vik), och härur har
genom öfversättning på latin det närvarande namnet
uppkommit. Den mycket vanliga förklaringen af sinus
ur s. in = semissis inscriptae beror på en oriktig
konjektur. Inom den högre analysen hänföres sinus
icke till en vinkel, utan till motsvarande båge i den
cirkel, der längdenheten är radie. Jfr Trigonometri.
1. G v. D. 2. G. E.
Sinusbussol (af Lat. sinus, se d. o., och Fr. boussole,
kompass). Se Galvanometer.
Sinusoid (jfr Sinus), matem., kallas den
kroklinie, der ordinatan är lika med sinus för
abscissan, och hvars eqvation således är y =
sin x. Sinusoiden gör ett oändligt antal lika
oscillationet omkring X-axeln samt har således ett
oändligt antal medelpunkter och axlar, af hvilka
de förra utgöras af skärningspunkterna med X-axeln.
G. E.
Sion, berg i Palestina. Se Jerusalem, sp. 1181.
Sion [siå’ng]. T. Sitten, Lat. Sedunum, hufvudstad i
schweiziska kantonen Valais, vid Sionnes utflöde
i Rhône och vid Lausanne–Brigbanan. 4,871
innev. (1880), till största delen fransktalande
katoliker. Biskopssäte. Vin och silkesodling samt
halmflätning och
tobaksfabrikation äro hufvudnäringar. På tvänne, staden
dominerande höjder ligga ruiner efter en biskoplig
borg (bygd 1294), ett fornromerskt kastell (Valeria)
och ett slott (Majoria).
Sion [sä’jön], Syon, Sionhouse, engelskt
birgittinkloster. Då Henrik IV:s i England dotter
Filippa anlände till Sverige för att förmälas med
konung Erik af Pommern, medföljde bl. a. den engelske
riddaren Henrik Fitzhugh, herre till Rawenswather. Vid
ett besök i Vadstena, (Nov. 1406) beslöt denne att
anlägga ett birgittinkloster i England och anslog
dertill en, gård i närheten af Cambridge. När han
återkom till England, omfattades hans plan med
värma af konung Henrik, som i sin ortodoxa ifver
ville tillegna sig äran och fördelarna af att vara
klostrets grundläggare. Han skref genast (April
1407) till Vadstena med begäran att klosterfolk
måtte öfversändas till England, och Fitzhugh
meddelade Vadstena-munkarna, att konungen lofvat
blifva ordens beskyddare. Konungens plan hann dock
aldrig fullbordas, men den gick i arf till hans
son och efterträdare Henrik V, som (1413–14) skref
till Vadstena, att han låtit »från första stenen»
uppföra ett kloster till den heliga Birgittas ära,
och öfversände en af sina hofmän, Nicolaus Pecche,
för att till England föra en munk och sex nunnor
från Vadstena. Några munkar hade redan förut
öfversändts, men deras verksamhet hade blifvit
uppskjuten. Den plats konungen anslog bar namnet
Isleworth (Iscilworth) och var belägen i Middlesex,
i Londons stift. Vadstena kloster efterkom konungens
begäran, och vid pingsttiden 1415 öfversändes en
munk och fyra nunnor, tre noviser samt en prest. Då
från England klagades, att nunnorna ej ville, innan
klostret blifvit färdigt och invigdt, lyda de engelske
presterna, tog moderklostret dem i försvar och lät
förstå, att »lärjungen icke är öfver sin mästare»,
utan att man i England borde undergifvet mottaga den
nya klosterregeln. Konung Henrik V:s fundationsbref
är utfärdadt d. 3 Mars 1415 och påfven Martinus V:s
konfirmationsbulla d. 18 Aug. 1418. Till »confessor
generalis» anmäldes hos påfven en benediktinmunk
vid namn William Aburwith, och till abbedissa en
benediktinnunna, Mathilda Newton (i ett latinskt
bref: Neueyacion). Först d. 11 Nov. 1425 inflyttade
konventen i sina nya bostäder; invigningen försiggick
med stor högtidlighet i närvaro af två ärkebiskopar,
sex biskopar och en mängd folk. Alltifrån första
början underhölls en förbindelse mellan moder- och
dotterklostret, som måste anses ganska liflig, om man
besinnar samfärdselns svårigheter. Det var ock under
en för orden kritisk tidpunkt, som det nya klostret
uppstått. Kyrkomötet i Konstanz och än mer det i
Basel hade mycket att anmärka mot birgittinorden, och
klostren uppmanade hvarandra att med hjelp af landens
herskare upprätthålla ordens hotade bestånd. Det var
den egendomliga stiftelsen af dubbelkloster, som hade
svårt att vinna bifall i Rom, men påtryckningarna från
England och Sverige gjorde sig till slut gällande. –
Många voro de gåfvor, som vexlades mellan klostren; Sion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
