Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjukvård ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»sjusofverska») gemenligen i bemärkelsen af en,
som sofver efter kl. 7, eller i allmänhet en, som
sofver länge om morgnarna. Enligt en allmän folktro
skall den väderlek, som råder på sjusofvaredagen,
fortfara i sju veckor. E. G.
Sjusofvaren, zool. Se Glis vulgaris.
Sjustjernan. Se Plejaderna.
Sjuvalov, rysk slägt, hvaraf åtskilliga medlemmar
skaffat sig ett namn i Rysslands historia.
En Ivan S., som lefde på Peter den stores tid,
som kommendant i Viborg, egde tsarens förtroende
i hög grad. Tvänne söner till honom,
Alexander S. och Peter S., blefvo grefvar och
fältmarskalkar. Den sistnämnde, som dog 1762,
var tillika krigsminister och införde som sådan
vigtiga förbättringar vid det ryska artilleriet.
För öfrigt märkas: – 1. Ivan Ivanovitj
S., de föregåendes kusin, f. 1727, d. 1798 som
öfverkammarherre, var kejsarinnan Elisabets
gunstling samt föranledde grundläggningen af såväl
universitetet i Moskva (1755) som konstakademien
i Petersburg (1758). – 2. Paul Andrejevitj
S., grefve, militär, diplomat, f. 1776, deltog
under Suvorov i striderna i Polen och Italien samt
avancerade vid tjugofem års ålder till generalmajor.
Han utmärkte sig sedan i finska kriget 1809,
då han genom en djerf marsch inträngde i Sverige
och vid Skellefteå kringrände och bemäktigade sig
en mindre svensk truppstyrka under öfverstelöjtnant
Furumark. För denna bedrift utnämndes han till
generallöjtnant och kejsarens generaladjutant.
1813 afslöt han vapenstilleståndet i Neumark.
Efter de allierades intåg i Paris erhöll han
uppdrag att ledsaga kejsarinnan Marie Louise
till Österrike och föra Napoleon I till Fréjus.
Död 1825. – 2. Peter Andrejevitj S., grefve,
diplomat, den föregåendes sonson, f. 1827 i
Petersburg, tjenstgjorde i sin ungdom som officer
vid det kejserliga gardet och blef 1864 general.
Efter att ett par år hafva varit generalguvernör
öfver Östersjöprovinserna utnämndes han 1866 till
chef för den hemliga polisen, hvilket ämbete han
skötte med allvar och mildhet till 1873. Då Ryssland
sistnämnda år skickat en militärexpedition till Kiva,
sändes S. till London för att afvända den oro, som
i England uppstått med anledning af expeditionen,
och lyckades äfven genom sin diplomatiska
skicklighet förebygga vidare förvecklingar
mellan England och Ryssland. 1874 utnämndes
han till rysk ambassadör vid engelska hofvet.
Efter San-Stefano-freden 1878, då ett
rysk-engelskt krig tycktes oundvikligt, inledde S.
hemliga underhandlingar med lord Beaconsfield och
dåv. engelske utrikesministern lord Salisbury samt
undertecknade med dem ett märkligt memorandum,
som blifvit uppkalladt efter honom, och som innehöll
programmet till Berlin-kongressen. S. å. var han
ryskt ombud vid denna kongress, hvars fredliga
resultat väsentligen berodde på hans försonliga
hållning. Som anhängare af den bismarckska
politiken blef han 1879 återkallad från London.
Död 1889. – Hans broder, grefve Paul Andrejevitj
S., f. 1830, blef 1885 ryskt sändebud i Berlin.
Sju vise. Se Greklands sju vise.
Sju vise mästare är namnet på ett österländskt
sagoverk, som under medeltiden var vida spridt. En
fursteson, som uppfostrats af sju vise mästare,
blir genom stjernorna underrättad om att han
vid återkomsten till sin faders hof icke får
tala inom sju dagar, vid fara att eljest mista
lifvet. Styfmodern, hvars kärlek han försmått, eggar
då genom en berättelse hvarje dag fadern att döda
sin son, men dennes sju mästare förtälja hvarje
dag en annan berättelse, som uppskjuter furstens
beslut. De äldsta arabiska bearbetningar datera sig
från 10:de årh. och ansågos af samtida ega ett indiskt
ursprung. En hebreisk och en grekisk samling (utgifna
af Sengelmann 1842) tala om ett syriskt och ett ännu
äldre persiskt original. Boken kom till vesterlandet
under korstågens tid och öfversattes till nästan
alla europeiska språk. Den äldsta kända bearbetning i
Europa är på latin af Joh. de Alta Silva (omkr. 1184)
och utgör källan till den franska dikten »Dolopathos»
(omkr. 1223). En tredje latinsk upplaga, »Historia
septem sapientum» l. »Historia de calumnia novercali»
ligger till grund för den svenska.
Sjuåriga kriget l. tredje schlesiska kriget (1756–63)
kallas det krig, som utkämpades mellan Fredrik
II i Preussen och Maria Teresia af Österrike
samt deras bundsförvandter, med anledning af
den senares sträfvan att återvinna den i freden
i Dresden (1745) till Preussen afträdda provinsen
Schlesien (se Schlesiska krigen). De båda herskarna
hade under de tio fredsåren å ömse sidor rustat
sig för en kommande kamp, dels genom härarnas
omorganisation, dels genom att sluta förbund med
främmande stater. Genom fördraget i Westminster (1756)
hade Fredrik II försäkrat sig om Englands-Hannovers
bistånd samt understöddes derjämte af Hessen-Kassel
och Hessen-Darmstadt. Österrikes bundsförvandter
voro Ryssland, hvars kejsarinna Elisabet retats
af den preussiske konungens satiriska yttranden om
hennes lefnadssätt, Frankrike, som på grund af sin
fientliga ställning till de protestantiska staterna
i allmänhet och särskildt till England drefs att
ansluta sig till sin forne motståndare, Sverige,
som lockades af utsigten att återvinna Pommern,
samt Sachsen och flere tyska riksständer. De
hemliga underhandlingar, som bedrefvos mellan dessa
makter, yppades emellertid för Fredrik af en sachsisk
kanslisekreterare Menzel, hvarpå den förre i slutet af
Aug. 1756 utan krigsförklaring anföll Sachsen. Inom
några få veckor besatte han hela kurfurstendömet,
tog Dresden, der en preussisk landsförvaltning
förordnades, och tvang sachsiska hären att
kapitulera vid Pirna (d. 15 Okt. s. å.), sedan de
till undsättning framryckande österrikarna blifvit
slagna vid Lobositz (d. 1 Okt.). Följderna af detta
oförmodade angrepp voro, att Ryssland, Frankrike och
Sverige (se Pommerska kriget) förklarade öppet krig,
de båda senare som garanter för westfaliska freden,
samt att riksdagen i Regensburg beviljade en här till
de allierades understöd. Mot deras trupper, uppgående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
