Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjukvård ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till omkr. en half million man, kunde Fredrik
uppställa endast omkr. 200,000 man jämte en
engelsk-hessisk kår af 40,000 man. Efter att hafva
lemnat en styrka till Pommerns försvar ryckte han
in i Böhmen i April 1757, slog österrikarna vid
Prag (d. 6 Maj) och började stadens belägring,
men måste upphäfva densamma, sedan han sjelf af Daun
blifvit slagen vid Kolin (d. 18 Juni). Kort derefter
vunno ryssarna en seger vid Gross-Jägerndorf (d. 30
Aug.). och Preussens enda stöd, den engelska hären,
ingick efter sitt nederlag vid Hastenbeck (d. 26
Juli) ett neutralitetsfördrag i Kloster-Zeven (d. 8
Sept.). I denna svåra belägenhet skyndade Fredrik
med hufvudhären att möta de under prinsen af Soubise
framryckande fransmännen. Den afgörande seger han vann
öfver dem vid Rossbach (d. 5 Nov.) satte honom åter i
besittning af det delvis förlorade Sachsen, och genom
segern vid Leuthen (d. 5 Dec.) rensade han Schlesien
från österrikiska trupper. Samtidigt upphäfdes äfven
fördraget i Kloster-Zeven, och engelsmännen grepo
på nytt till vapen. Under år 1758 fördes kriget dels
vid Rhen, der Ferdinand af Braunschweig, understödd
af engelsmännen, med öfvervägande framgång bekämpade
den franska hären, dels i Mähren, hvarifrån dock
Fredrik måste skynda till Brandenburgs försvar mot
ryssarna, hvilka han tillbakakastade vid Zorndorf
(d. 25 Aug.). På väg att undsätta sina i Sachsen
hotade trupper, öfverrumplades han vid Hochkirch
(d. 14 Okt.) af Daun, men kunde, tack vare sina
fienders overksamhet och tvänne skickligt utförda
marscher, bibehålla sig i besittningen af Sachsen
och Schlesien. 1759 års fälttåg utmärkes genom
ryssars och österrikares stora seger öfver Fredrik
vid Kunersdorf (d. 12 Aug.) och deras eröfring af
Sachsen. Endast med yttersta ansträngning förmådde
preussarna för följande år uppbringa sin truppstyrka
till omkr. 90,000 man. Icke dess mindre besegrade de
derunder österrikarna vid Liegnitz (d. 15 Aug.) och
vid Torgau (d. 3 Nov.), hvarigenom Sachsen och
Schlesien återeröfrades, samt fördrefvo ryssarna ur
Brandenburg, under det att deras trupper i v. vunno
några smärre framgångar. 1761 eröfrades dock af ryssar
och österrikare de vigtiga schlesiska fästningarna
Kolberg och Schweidnitz, Preussens hufvudprovinser
hotades från alla håll, och dess bundsförvandt England
vägrade att längre lemna understöd. Genom kejsarinnan
Elisabets död (d. 5 Jan. 1762) förändrades emellertid
ställningen. Hennes efterträdare, Peter III, en
entusiastisk beundrare af den preussiske konungen,
slöt icke blott fred, utan äfven förbund med honom,
och Sverige ändade ett föga ärorikt fälttåg genom
freden i Hamburg (d. 12 Maj 1762). Peter III störtades
visserligen redan s. å. af sin gemål Katarina, och
alliansen upphäfdes, men freden förblef obruten. De
vigtigaste tilldragelserna under krigsåret 1762 voro
österrikarnas nederlag vid Burkersdorf (d. 21 Juli)
och vid Freiberg (d. 29 Okt.). De redan under denna
tid började underhandlingarna ledde slutligen till
freden i Hubertsburg (d. 15 Febr. 1763), i hvilken
Österrike till Preussen
afträdde alla anspråk på Schlesien och allt för öfrigt
förblef på samma fot som före kriget. Mellan England
och Frankrike, hvilkas strid hufvudsakligen varit
ett kolonialkrig, slöts fred i Paris s. å. (se
Frankrike, sp. 220). Svårt förhärjadt utgick
Tyskland ur sjuåriga kriget, men genom detsamma
hade Preussen tillkämpat sig en erkänd plats bland
Europas stormakter.
Sjuårskriget, Nordiska. Se Nordiska sjuårskriget.
Sjåare. Se Schauare. – Sjåare-knop. Se Knop.
Sjählö, hospital. Se Nagu.
Själ. Själen föreställde man sig fordom som en
i kroppen inneboende, tunnare materie, eter, eld
e. d., hvilken tjenade som underlag för alla andliga
företeelser. Det var enligt denna uppfattning den i
kroppen inneboende själen, som tänker, känner och
vill. Själen blef sedermera, då tron på ett lif efter
detta tog mera bestämd form, den del af menniskan,
hvilken betraktades som odödlig. Den fattades af det
allmänna medvetandet som utrustad med en kroppslig
menniskas alla egenskaper; den antogs kunna lida
alla det slags marter, som en djurisk organism är
underkastad, och känna sinliga njutningar, hvilket
allt bevisas af kristnas och muhammedaners läror om
lifvet efter detta.
Enligt Thales var själen en rörelse-princip. Platon
och Sokrates voro de förste, hvilka framställde de
andliga funktionerna som något rent immaterielt,
till följd hvaraf själen af dem betraktades som något
okroppsligt. Platon antog tvänne olika slags själar:
en förnuftig och odödlig, som bor i hufvudet,
och en oförnuftig och dödlig, som han förlade till
bröstet ock magen. Den förra utgjorde substratet
för menniskans tänkande, kännande och viljande, den
senare var liktydig med den organiska lifskraften. I
uppfattningen af själen stod Aristoteles Platon
nära, och bådas psykologiska undersökningar rörde sig
hufvudsakligen om förhållandet mellan de olika slagen
själar. – I nutidens medvetande betraktas själen såsom
en substans eller kraft, som yttrar sig i tänkande,
kännande och viljande. Angående uppfattningen af
själens innersta väsende göra sig dock de mest
skiftande uppfattningar gällande. Den dualistiska
åsigten, hvilken utvecklats af Cartesius och hans
anhängare, fattar själen som egande en från kroppen
afsöndrad tillvaro och har sin största svårighet i
förklaringen af dessa, båda substansers inverkan på
hvarandra. Materialismen förnekar motsatsen mellan
det andliga och det kroppsliga och förklarar de
andliga funktionerna som rent kroppsliga. Dess
anhängare förneka tillvaron af en själisk enhet,
som sammanhåller de olika medvetenhetstillstånd,
hvilka åtfölja de skiftande nervrörelserna,
och som de betrakta som egenskaper hos de organiska
väfnaderna. Idealismen betraktar hjernan som ett
själens instrument, som visserligen är ett nödvändigt
vilkor för det nuvarande lifvet, men icke en orsak
till förnimmelser och tankar.
Angående själens
ursprung hafva hufvudsakligen trenne uppfattningar
gjort sig gällandet 1. preexistensläran, som antager,
att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
