Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Själakult ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nuvarande lifvet är för vår själ en fortsättning af
ett förflutet, och att följaktligen alla själar
förut existerat (till denna läras anhängare
räknas Pytagoras, Platon, Origines m. fl.);
2. traducianismen, företrädd af Tertullianus, Luther,
Leibniz m. fl., som lär, att själarna fortplantas,
såsom kropparna, genom fysisk beblandelse; och
3. kreatianismen, som antager, att Gud skapar en ny
själ till hvarje ny kropp. – Begreppet själ motsattes
stundom begreppet ande, hvilket senare annars oftast
är synonymt med det förra. Med själ förstår man
i detta fall sammanfattningen af den af känslor
genomväfda, mera omedvetna delen af själslifvet,
hvars mera klara och medvetna del betraktas som
beherskad af anden. Jfr Odödlighet och Själavandring.
Själakult (Animism) är enligt en åsigt, som
blifvit framställd och med stor talang förfäktad
af Herbert Spencer, mensklighetens ursprungliga
religionsform. Urmenniskan, som ej kunde skilja
mellan kropp och själ, väcktes dock mycket tidigt
till föreställningen om ett slags »andra jag»,
en dubbelgångare, som på vissa tider efter behag
kunde begifva sig bort från kroppen och sedan dit
återvända. Stöd för denna uppfattning hemtades
från förmenta erfarenhetsrön i drömmen – som för
urmenniskan var en lefvande verklighet, i hvilken
hon viste sig varit förflyttad till andra orter
och i full verksamhet under jagt, krig, samtal med
andra o. s. v., allt under det hennes omgifning kunde
intyga, att kroppen förblifvit orörlig på samma ställe
–, vidare från iakttagelser af skuggan, som följde
vandraren på vägar och stigar, af spegelbilden, som
blickade honom till mötes ur vattnet, och af ekot,
som svarade på hans rop i skogen. Från denna synpunkt
fann urmenniskan en för hennes uppfattning enkel
och naturlig förklaring på dödens gåta. Kunde hennes
själ i drömmens eller vanmaktens tillstånd för en
tid lemna sitt kroppsliga hölje, så kunde den äfven i
döden för alltid skilja sig derifrån. Då döden alltid
gaf sig till känna genom andedrägtens upphörande,
kom denna att beteckna lifvet sjelf; och de flesta
språk hafva derför enahanda uttryck för begreppen
andedrägt, ande och själ (det latinska anima och
animus, deraf animism). Andens fortlefvande efter
skilsmässan från kroppen fann man ock styrkt deraf,
att mången i drömmen mött menniskor såsom lefvande,
hvilka han viste vara döda. För det fall att själen
efter döden kunde återtaga sin boning i kroppen, eller
ock i sjelfva verket under någon form fortlefde deri,
tog man noga vård om de aflidnes qvarlefvor; och der
dessa nedlades i jorden, lät man dem gerna åtföljas af
lifsmedel eller andra förnödenheter, som kunde blifva
den aflidne till nytta. Om detta bruk försummades,
viste den aflidne att hämnas på de lefvande. Men gent
emot dessa fientliga makter kunde man ställa andra,
vänliga, som hjelpte mot de olyckor och motgångar,
hvilka mötte i lifvet. Ur driften till
sjelfbevarelse och den dermed nära förbundna fruktan för
tillintetgörelse väcktes sålunda för första gången
den religiösa känslan. Denna yttrade
sig dels i fruktan för fientliga makter, af hvilka
man befarade ondt, dels i vördnad för vänliga makter,
af hvilka man hoppades godt. Det gällde derför att
blidka de förre och vinna eller bevara de senares
gunst. Man gjorde grafmåltiderna rikligare, afhände
sig en del af sin egendom, ja stympade sin kropp eller
slagtade sina egna barn, för att så till sägandes
muta andarna. Nödvändigheten att offra vid de aflidnes
grafvar torde kanske lika mycket som odlingen af säd
hafva bidragit att fästa menniskan vid en fläck af
jorden och göra henne bofast. Små bilder af andarna
funnos i husen. Sådana bilder voro de husgudar, som
enligt 1:sta Mosebok Rachel stal från sin fader för
att föra med sig till det nya hemmet. Sådana voro
äfven romarnas larer och penater samt våra egna
tomtar, som folksagan har i godt minne. Småningom,
när slägten grenade ut sig och fädernemakten under
samhällsutvecklingen trädde i bakgrunden, kom de
dyrkades egenskap af ättens eller stammens förfäder
i förgätenhet. Andarna uppfattades numera såsom
naturgudar eller i naturen inneboende andar. Jord,
luft, haf och eld fingo sina gudar, hvilkas makt
man förnam i solens lifgifvande kraft, i åskans
dån, i hafvets brus och i skogarnas hemlighetsfulla
sorl; och högt öfver de dödliges verld tronade som
gudars och menniskors fader och herre solguden i
strålande majestät. Från uppfattningen af den i
naturen fortgående kampen mellan ljus och mörker,
dag och natt, värme och köld, höjde man sig endast
långsamt till föreställningen om en sedlig motsats
mellan godt och ondt, på samma gång som uppkomsten af
större samhällen medförde utbildandet af en fastare
ordnad gudaverld. Och först derefter vardt det folken
möjligt att lyfta sig till tron på en enda gud.
E. Sn.
Själamässa. 1. Teol. Se Anniversarium och Mässa. –
2. Musikt. Se Requiem.
Själaringning. Se Begrafning, sp. 138.
Själavandring, den menskliga själens öfverflyttning
i andra kroppar efter döden, är en form,
hvarunder en mängd folkstammar alltifrån de
äldsta tider tänkt sig en bortom grafven fortsatt
tillvaro. Bredvid den uppfattning, enligt hvilken
den döde fortlefde i grafven, framstod mycket
tidigt en annan, enligt hvilken de aflidnes andar
togo sin boning i ett djur, ett träd eller annan
naturvarelse. Själavandringsläran, hvilken i sina
konseqvenser gifvit upphof åt de vederstyggligaste och
mest fantastiska lärobyggnader, har framträdt hos de
mest olika folk och under de mest olika former. Dessa
former kunna sammanföras till tre. Antingen inträder
själen i allt högre och renare lifsformer, tills den
slutligen återförenas med gudomen; eller sjunker den
ned i allt lägre, orenare och vanskapligare djurformer
– detta alltefter som det gäller belöning för de
goda eller straff för de onda –; eller ock fortgår
vexlingen, utan afseende på menniskans jordiska
vandel, i ett aldrig afbrutet, enformigt kretslopp,
der själen efter vissa årtusendens mellantid återfödes
såsom menniska, för att sedan förnya sin ändlösa
vandring genom en serie af djurkroppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
