- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
1173-1174

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjöbeslå ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

emot sydliga Afrika, å den andra ända till Indien,
redan långt innan fenicierna upptogo den genom bibelns
utsago så ryktbara handeln med Ofir.

I en helt annan vrå af verlden, högt uppe i Norden,
var det som under en senare tid på de danska
öarna och på Norges fjordinskurna klippkuster det
vikingalif uppstod, hvilket snart skulle rycka alla
Nordens folk med sig. Redan på Plinius’ tid torde
käcka sjöfarande hafva dragit öfver hafvet från
Norge till öarna norr om Skotland, en längre väg
än från någon af Medelhafvets öar till närmaste
fastlandskuster. Att sjöfarten är urgammal i våra
farvatten, derom vittnar bland annat, att grafvar
från stenåldern påträffats till och med på Gotland,
dit alltså en bosättning redan i dessa aflägsna
tider gått ut öfver hafvet. Senare omtalar Tacitus
svionernas samhällen såsom rika på män, vapen
och skepp. I början af 500-talet angrepo danska
vikingar det nordliga Frankrike; och småningom,
under det de lärde sig bättre bygga och föra sina
fartyg, utbredde vikingarna sig å ena sidan ned mot
Medelhafvet, å den andra (omkr. år 1000) långt ned åt
Nord-Amerikas östra kust. Den ypperliga konstruktionen
af deras fartyg, som tillåter dessa att täfla med
de venezianska galererna inemot medeltidens slut,
torde ensam gifva en tillräcklig förklaring öfver
vikingalifvets uppblomstring i en tid, då de nordliga
folkens inneboende vandringsdrift endast behöfde
impulsen af en förbättring i skeppsbyggeriet för att
vakna till nytt och kraftigt lif. In i Medelhafvet
synas dock vikingarna ej lyckats med framgång
intränga. Många af de bragder, som der skrifvas på
deras räkning, torde i sjelfva verket blifvit utförda
af de sarasenska sjöfolken på Afrikas nordkust, som
då beherskade hela Medelhafvet och en tid voro herrar
öfver de flesta af dess öar. Det var i kampen mot dem,
som de italienska sjöstäderna Pisa, Genua, Venezia
m. fl. under den senare medeltiden svingade sig upp
till herravälde på hafven. Men under det deras flottor
täflade om väldet på Medelhafvet och Svarta hafvet,
och deras handelsförbindelser sträckte sig djupt in
i Asien ända till Indien och Kina, förblef Atlantiska
oceanen för dem ett slutet haf, så länge morerna
herskade i Spanien. Först efter Gibraltars fall i
början, af 1300-talet vågade sig venezianska galerer,
år 1318, så långt upp mot norr som till de flandriska
sjöstäderna vid Nordsjöns kust. Så nya och okända
voro för dem dessa farvatten, att en saga i verklig
forntidsstil kunde uppstå om den hemlighetsfulla ön
Frislanda (en del af den frisiska kusten?), som allt
intill våra dagar gjort forskningen mycket hufvudbry.

Under tiden för det arabiska kalifatets och det
kinesiska rikets högsta blomstring hade i åttonde
och nionde seklen en direkt och liflig förbindelse
med väldiga oceanfartyg egt rum mellan sydliga Kina
och Persiska vikens kuster. Det är sannolikt från
denna tid, som bruket af kompassen daterar sig,
ehuru den först på 1200-talet börjar komma i bruk i
de italienska farvattnen; att den varit känd långt
tidigare, har förmodats af framstående forskare, men ännu icke
låtit leda sig i bevis. Denna uppfinning var den
vigtigaste förbättring, som blifvit gjord i sjöfartens
hjelpmedel efter införandet af seglingskonsten. Väl
hade sjömännen redan förut ingalunda varit hjelplösa
på öppna hafvet, då ett noggrant aktgifvande på
stjernorna tillåtit dem att våga sig ganska långt
ut från stränderna. Men kompassens allmännare
utbredning vållade dock en fullständig revolution
i sjöfarten; och slag på slag följa vid medeltidens
slut efter hvarandra Afrikas kringsegling, Amerikas
upptäckt och den första verldsomseglingen. I den
nya verlden funno upptäckarna före sig en ganska
obetydlig sjöfart. Äfven der hade dock en af vikar
sönderskuren kust eller en samling af öar visat sig i
hög grad gynsam för dess utveckling. Högst har der i
ty fall befolkningen på Amerikas nordvestkust kommit,
af hvars båtbyggnadskonst till och med våra dagars
européer haft ett och annat att lära, medan söderut
från Vancouvers ö, der en mindre gynsam kustbildning
tager vid, sjöfarten knappast hunnit utöfver de allra
första stegen. Detsamma var vid upptäckten fallet på
hela kusten söderut, utom vid Peru, der en ganska
aktningsvärd kustfart på flottar idkades, medan en
mycket ofullkomlig båtbyggnadskonst redan uppträder
hos eldsländarna, der de naturliga förutsättningarna
för sjöfarten äro gynsammare. På östkusten voro
i de Vestindiska farvattnen karaiberna på väg att
grunda en fruktansvärd sjömakt, hvars vidare växt
dock stäcktes genom européernas ankomst.

Den nyare tiden har bevittnat förflyttningen af
verldssjöfartens tyngdpunkt från Medelhafvet till
Nordsjön och Atlantiska hafvet och från romanska
italienare och spaniorer till germanska holländare och
engelsmän. Redan i medeltiden framstodo dock hanseater
och nederländare såsom arftagare till vendiska
sjöröfvare och nordiska vikingar; men det är först
den nyaste tiden, som sett hafssjöfarten växa ut till
en verldssjöfart, som efter största måttstock rör
sig på jordens alla haf. Kronan på verket sättes i
våra dagar genom ångkraftens användning i sjöfartens
tjenst; och för de väldiga oceanångare, som plöja
hafven och föra härar af utvandrare till de nya
fastlanden, gifvas snart inga afstånd mer. Ännu
alltid är det Britannien, som styr verldens haf, men
dess herravälde varder alltmera bestridt af franska,
amerikanska och nu senast äfven af tyska medtäflare,
under det att det lilla Norge i förhållande till
sin folkmängd eger flere fartyg än något annat
land i verlden. En ännu väldigare häfstång till
verldssjöfartens höjande än makternas täfling ligger
dock i undanrödjandet af de naturliga skiljeväggar,
som i alla tider stängt vägen mellan hafven och
försvårat förbindelsen mellan folken vid deras
stränder. Nu kan man redan färdas genom Sueskanalen
från Medelhafvet till de indiska farvattnen; och
Panamanäsets kanske snart fullbordade genombrytning
öppnar väg från Atlantiska till Stilla hafvet. Mindre
än dessa jätteverk, men dock i och för sig af största
vigt, äro de påbörjade kanalerna öfver Korintiska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:32:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfan/0593.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free