Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mest utmärkande kännetecken är vingarnas bildning ;
de främre hafva från att vara redskap för flygten
öfvergått till skyddsorgan för de bakre vingarna,
hvilka äro hinnartade och under hvilan hopläggas i
veck under täckvingarna. Endast de bakre vingarna
tjena således till flygten; stundom saknas de,
i hvilket fall täckvingarna pläga sammanväxa med
hvarandra och sålunda bilda ett skydd för abdomens
mjuka ryggsida. Vanligen är den senare fullständigt
täckt af de främre vingarna; stundom ligger dock ett
eller flere af de bakre segmenten (Staphylinidae)
obetäckta. Hufvudet, som sällan är fritt, utan
vanligen insänkt i thorax’ första led, bär pannspröt,
hvilka vanligen äro sammansatta af 11 leder, men som
till formen kunna vara olika hos olika slägten: raka
eller brutna, borst- eller trådformiga, perlsnoddlika,
sågtandade, kamformiga eller klubblika. Punktögon
saknas vanligen, facettögon endast hos några i grottor
lefvande former. Fötterna äro af olika byggnad, så att
de än äro gångfötter, än hoppfötter, gräffötter eller
simfötter. Tarserna äro försedda med 5, 4, 3 eller
2 leder och i spetsen väpnade med 2 klor. Larverna
ega nästan alltid bitande mundelar; kroppen är
vanligen långsträckt; de tre första kroppsringarna äro
försedda med hvar sitt fotpar, och rudiment af sådana
finnas på de bakre kroppssegmenten; men flere i trä
lefvande larver äro fullkomligt fotlösa. I stället för
facettögon uppträda hos larven punktögon af olika form
och läge. På pupporna kan man urskilja nästan alla
yttre kroppsdelar, som tillhöra och utmärka de fullt
utbildade djuren. – Skalbaggarnas lefnadssätt är
tämligen olika. Somliga äro både som larver och som
utbildade skalbaggar insektätande; dessa ligga ofta
om dagarna gömda under stenar eller mossa och gå först
i skymningen ut på rof. Andra äro växtätande. Ofta
föra larverna och de fullbildade djuren ett olika
lefnadssätt, i det de senare söka sin näring af
blommor, blad o. s. v., hvaremot larverna lefva i ved-
eller märglagren, i rötterna eller frukten. Några
larver (Meloë, Sitaris) uppehålla sig i binas
boningar samt förtära ägg och honing. – Antalet af
kända arter uppgår till 80,000; omkr. 3,000 förekomma
i Sverige. – Man har efter tarsalledernas antal
indelat skalbaggarna i följande underordningar:
1) Cryptotetramera: tarserna bestå af fyra
leder, af hvilka en led rudimentär. Dit höra
bl. a. Coccinellidae. Se Nyckelpiga.
2) Cryptopentamera: tarserna bestå af fem
leder, bland hvilka en rudimentär. Dit höra
bl. a. Bostrychidae (barkborrar), bland våra
skogshushållare illa beryktade, derför att de i
stort antal borra gångar i trädens bark eller
bast.
3) Heteromera: de två främsta fotparen med 5-ledade,
det bakre med 4-ledad tars. Dit höra Meloidae
(oljebaggarna), hvilka af läkare användas för
sina skarpa, blåsor dragande safter och i biologiskt
afseende äro intressanta, derför att de under
sin utveckling genomgå en s. k. hypermetamorfos.
Ur den sexfotade larven utvecklas näml. en larv
med helt annat utseende, cylindrisk,
mjuk, fotlös. Derpå följer ej omedelbart
pupp-stadiet; i stället lossnar huden, utan att
brista, och inuti visar sig en af hård hud beklädd
s. k. psevdochrysalid, till sin form ganska lik den
första larven. Till denna underordning hör spanska
flugan, Lytta vesicatoria, en glänsande smaragdgrön
skalbagge, af hvilken man bereder det bekanta
dragplåstret.
4) Pentamera: alla tarser 5-ledade; stundom ock
4-eller 3-ledade. Dit höra bl. a. Lamellicornia
l. Scarabaei, hvilkas mest bekanta representanter
äro ollonborren (Melolontha), de inom vändkretsarna
förekommande jättebaggarna (Dynastes, Goliathus)
samt noshornbaggen (Oryctes), med ett
horn på hufvudet. Alla kännas igen på antennerna,
hvilka i spetsen bära ett antal rörliga blad, samt
vidare derpå att fötterna, särdeles de främsta,
äro mer eller mindre utbildade för gräfning. En
artrik dithörande familj är Carabidae: antenner
trådlika, med elfva leder, kraftiga klolika mandibler
och springfötter. Arterna äro mindre skickade för
flygten, men röra sig med stor raskhet på marken
och lefva af rof. Familjen Staphylinidae är utmärkt
genom sina mycket korta täckvingar, hvilka lemna
bakkroppen obetäckt. Dermestidae äro små, mer
eller mindre fullständigt ludna skalbaggar, hvilka
äfvensom larverna anställa stor förödelse på ylle-
och pelsvaror. L-e.
Skalbank, Snäckbank, geol., i naturen förekommande
sammanhopning eller samling af dels hela,
dels söndergrusade skal af snäckor och musslor
(snäckgrus, skalgrus), vanligen med inblandad sand,
grus eller lera. Sådana samlingar af snäckgrus,
bildade vid forna stränder, träffas på flere ställen
inom Sveriges såväl östra som vestra provinser,
ofta många mil in i landet och t. o. m. mera än
50 och 100 m. öfver den nuvarande hafsytan. En
del, de glaciala, innehålla hufvudsakligen eller
uteslutande högnordiska former, sådana som numera
lefva endast i Ishafvet; andra, de postglaciala,
utgöras af skalen efter molluskarter, som ännu
lefva i Nordsjön och Östersjön. Snäckbankarna,
hvilkas innehåll flerestädes användts såsom
jordförbättringsmedel (snäckmergel), hafva sällan
större mäktighet än 1/2–1 m.; deras utsträckning i
horisontal riktning är mycket vexlande, ofta flere
tiotal meter. Mest bekanta äro snäckbankarna
på de s. k. Kapellbackarna vid Uddevalla.
E. E.
Skáldaspillir. Se Eyvind Skáldaspillir.
Skaldekonsten l. poesien är den konst, som framställer
det skönas idé derigenom att den skapande fantasien,
eldad af känslan, med tillhjelp af det förädlade
ordet uppbygger i den mottagande fantasien sina
ideala bilder. Det är i åhörarens (läsarens) fantasi
l. föreställningsverld, som skalden arbetar: i den
bygger, målar, mejslar han fram de bilder ingifvelsen
födt i hans eget inre, i den framkallar han ock
musikaliska stämningar. Skaldekonstens material är
således icke språket, utan den i själen upptagna
och förandligade sinneverlden – ett rikare och från
jordisk tyngd mera fritt material, än någon annan
konst förfogar öfver. Skalden utformar ej sina bilder
i ett yttre stoff, utan de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
