Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skandinavism ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olika arfsrätten till den lilla danska monarkiens
olika delar vållade, trots diplomatiska protokoll,
riksdagsförhandlingar och »garantier», ett sådant
oväsende i Europa, att tanken på ett omgörande
af 1853 års behandling af den danska »kongeloven»
(successionsordningcn) småningom kom till lif. Att
trots den nya danska tronföljdsordningen söka
bringa till stånd en dynastisk förening mellan det
danska Danmark och de båda andra skandinaviska
rikena, på bekostnad af »Danmarks integritet»
(sammanhållandet af Fredrik VII:s danska och tyska
land under dansk spira) blef nu under en följd af år
skandinavismens mål, lifligt debatteradt i tidningar
och broschyrer, jämväl föremål för diplomatiska
meningsutbyten. »Skandinavismen, ögonblickets utopi,
är framtidens axiom» hette det officiöst. Under
allt detta fördes förhandlingar om ett skandinaviskt
försvarsförbund. Men när Fredrik VII plötsligt afled
(Nov. 1863), när Danmark kort derpå anfölls af tvänne
bland de makter, som garanterat dess »integritet»,
såg den svensk-norska regeringen sig icke i stånd
att ställa män bakom sitt diplomatiska ord. Karl XV
grämde sig mycket öfver denna utgång af hans faders
och hans egen långvariga skandinaviska politik, som
i föga mindre grad än förhoppningarna om Italiens
enhet sysselsatt Europa, men han sökte äfven nu att
genom anbud om ett familjefördrag angående tronföljden
säkerställa nordens slutliga förening under gemensam
konung. Förslaget var dock opraktiskt och pekade
alltför långt bort i framtiden samt ledde derför icke
till någon påföljd. För skandinavismens uppehållande
i folkens tänkesätt bildades nu (1864) föreningar
i Danmark (»Nordisk samfund»), Sverige (»Nordiska
nationalföreningen») och Norge (»Skandinavisk
selskab»), hvilka genom diskussionsmöten, utgifna
skrifter och direkta åtgärder för praktiskt närmande
mellan de tre folken på andra vägar än den politiska
ville hålla intresset uppe under den onda tiden. De
tre föreningarnas gemensamma organ var den i
Lund utgifna »Nordisk tidskrift» (1866–70). Den
svenska föreningen gaf väckelse till folkhögskolans
omsättande i svensk jordmån, efter föredöme af
den danska, som tjugo år tidigare uppväxt på den
skandinaviska rörelsens grund, ett led i Grundtvigs
nationella omdaningsplaner. Småningom befanns den
praktiska skandinavismen inom flere områden tillhöra
folkens vanor: gemensamhet i mynt, i post, i vissa
lagstiftningar m. m. är redan införd, »juristmöten»,
»nationalekonomiska möten», regeringskomitéer
m. m. arbeta för utvidgandet af de skandinaviska
folkens gemensamhet, utan något hinder af deras olika
författningar. En särskild republikansk skandinavism
gaf sig 1870 i Danmark uttryck i stiftandet af
»Nordens fristats-samfund», från hvilket några
skrifter utgått. Men föreningsorganisationen synes
sedan länge hafva upphört, hvaremot skandinavismens
från början ledande tanke: vidgad och lättad
samfärdsel, enighet gent emot utlandet och
»kunskapsmännens» samverkan, trängt igenom. Inför
utlandet definieras skandinavismen 1874 sålunda
(af Maurice Block): »Man kallar
så den böjelse, som tillskrifves de tre skandinaviska
staterna Sverige, Norge och Danmark, att bilda en
enda stat eller åtminstone ett nära förbund», och
författaren tillägger: »i den europeiska fredens
intresse önska vi, att idén icke må förblifva
ofruktbar». H. W.
Skandium (af Scandia) kem., ett af L. F. Nilson
1879 upptäckt, till jordmetallerna hörande
grundämne, som till minimala mängder förekommer
i flere sällsynta mineral. Metallen är ännu icke
framställd, men dess atomvigt, som tecknas Se, är
44. Skandium-oxid är Sc2 O3 och bildar ett hvitt
pulver. Den är den minst basiska af alla de till
cer- och ytterjordarna hörande oxiderna och ger
färglösa salter. Skandiums upptäckt är i teoretiskt
hänseende synnerligen intressant, emedan dess tillvaro
och vigtigaste egenskaper blefvo förutsagda af
Mendeleeff, långt innan detta grundämne upptäcktes.
P. T. C.
Skans. 1. Sjöv. Den aktersta inre delen af ett
fartyg äfvensom besättningens bostad ombord å ett
handelsfartyg. Ursprungligen var skansen ett på
vikingafartygen längst akterut befintligt halfdäck,
hvarest höfdingen hade sin plats och kunde tillse
styrningen. På skansen fanns »lyftingen», i hvilken
höfdingen hade sin bostad (kajut). Skansen var
förenad med backen (ett motsvarande halfdäck längst
förut) genom breda plankgångar långs sidorna,
hvilka plankgångar kallades kobryggor, sedermera
gångbord. Efter krutets uppfinning placerades
på skansen små kanoner, falkonetter l. haubitser
i jernklykor, som kunde vridas kring en tapp. –
2. Befästningsk., tillfällig befästning för en mindre
truppstyrka, ett kompani eller en bataljon. Den
består af ett bröstvärn af jord, som uppkastas ur
framför och bakom liggande grafvar. Om skansen har
bröstvärn endast i front och flanker, kallas den
öppen, har den bröstvärn äfven i rygglinien, säges
den vara sluten, är rygglinien endast spärrad genom
något hinder, förhuggning e. dyl., säges skansen
vara halfsluten. (Se Fältbefästning sp. 566.)
1. R. N. 2. O. A. B.
Skansbeklädnad l. skansklädning, sjöv., ett i Norge
och Danmark brukligt namn å fartygssidans brädklädsel
ofvan däck; kallas i Sverige oftast brädgång.
R. N.
Skansgast, sjöv., sjöman, som ombord å örlogsfartyg
vid allmän manöver och arbete är afdelt
till tjenstgöring å skansen. Förhandskarlen
bland skansgastarna kallas skanskorporal.
R. N.
Skanskorg, befästningsk., en af mjuka, sammanvridna
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
