- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
1255-1256

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skelört ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förfärdigadt djurs hufvud, hälst en drakes. Detta
hufvud var löst och kunde borttagas samt tjenade ofta
i stället för flagg såsom tecken till hvilken nation
eller höfding det hörde. Främre delen af skeppet
eller backen var däckad, likaså den aktersta;
mellersta delen var försedd med roddbänkar. Under
backen var förrummet beläget, och der förvarades
vapnen. Akterdelen af skeppet, der kajutan var
belägen, kallades skans. Mellersta delen af skeppet,
krapparummet, der roddbänkarna voro belägna,
öfvertäcktes i dåligt väder med ett tält af
vadmal eller segelduk. För-ut och akter funnos de
s. k. öserummen, från hvilka man utöste det vatten,
som inkommit i fartyget. Man vinnlade sig mycket om
att pryda sina skepp. Seglen voro stundom mångfärgade
och framstammarna målade i lysande färger eller
förgyllda. Krigsfartygens förstäfvar bekläddes med
koppar och jern, och stundom blef hela skrofvet klädt
med råa oxhudar. Som nordmännen voro mera krigare än
handelsmän, voro deras fartyg också hufvudsakligen
afsedda för kriget. Fartygen, som byggdes och sattes
i sjön på rullar, brukade under vintern halas upp
på land. Handelsfartygen, som hade en jämförelsevis
ringa besättning, begagnade sig hufvudsakligen
af seglet, krigsfartygen deremot förnämligast af
årorna. Småningom öfvergingo dock äfven krigsfartygen
till segelfartyg, ehuru roddfartyg, såsom kanonslupar
och roddkanonjollar bibehållit sig långt in i
närvarande århundrade. I Medelhafvet kallades dessa
farkoster galèrer, och, ehuru namnet hos oss aldrig
egentligen användts, har man dock i det s. k.
»galérvarfvet» ett minne från den tiden.

Då kanonen på 1300-talet vunnit insteg, började man
mer och mer öfvergå till segel, och, sedan man lärt
sig manövrera fartygen med dessa, tillkommo efter
hand såväl flere master som segel, dessa senare af
olika form och storlek. Otvifvelaktigt är således,
att framstegen i skeppsbyggnadskonst voro i forntiden
större i Norden än i de södra landen. Men ett motsatt
förhållande inträffade under tidernas lopp, i och med
det att handeln tilltog och fartygen blefvo af större
dimensioner. Ty de nordiska folken, som drefvo ringare
handel samt voro fåtaligare och mindre välmående,
kunde icke längre följa de större nationerna i
denna täflan.

I 15:de årh. började stora fartyg med sido-,
för- och akterkanoner byggas. Holländare och
engelsmän ansågos på denna tid som de skickligaste
skeppsbyggarna. Deras fartyg hade ett starkt språng,
så att de för- och akter-ut voro betydligt högre än
midskepps. För-ut var ett särskildt halfdäck öfver
det vanliga, akter-ut äfvenledes, och ofvanpå detta
åter ett högt halfdäck. På dessa halfdäck hade man
kanoner, hvarför de fingo namnen af akterkastell. Som
fartygen voro flata i bottnen och lågo oformligt högt
öfver vattnet samt dessutom genom kanoner och segel
hade betydlig öfvertyngd, kantrade de lätt, ofta i
sjelfva hamnarna. En genues, Andrea Doria. var den,
som utvecklade konsten att manövrera med segel. För
och akter kallades back och skans. Ofvanpå
skansen befunno sig chefens och officerarnas hytter och
kajutor. Småningom smälte back och skans samman till
ett batteri, hvarefter en ny skans uppstod. Sålunda
uppkommo efter hand fregatter och linieskepp samt
s. k. tredäckare med kanoner på 3 däck, utom på
öfre däck. Under 15:de och 16:de årh. bibehöll sig
skeppbyggerikonsten ungefär på samma ståndpunkt;
det var hufvudsakligen krigsfartygens byggnad, som
man sökte förbättra och fullända. Man egde i slutet
af 1600-talet såväl s. k. rangskepp (linieskepp)
som fregatter, korvetter och smärre fartyg. I
mån som handeln utsträcktes till Ostindien och
Amerika, behöfdes äfven större handelsfartyg; men
det var först på 1600-talet, som man började efter
teoretiska grunder söka gifva fartygen passande
proportioner. I början var skilnaden ingalunda stor
mellan handels- och krigsfartyg. Då ett krig bröt ut,
satte man kanoner på handelsfartyget och förvandlade
det sålunda till ett krigsskepp. Under 1700-talet
gjorde skeppsbyggeriet betydande framsteg. Skeppen
blefvo längre, lägre och skarpare, förbindningarna
blefvo starkare, och skeppsbottnarna började
beklädas med koppar. Skeppsbyggeriet hade nu
blifvit en vetenskap. I slutet af 1600-talet
hade danske skeppsbyggmästaren Ole Judichser i
Danmark börjat införa ett vetenskapligt system
för skepps konstruerande. Men det var Chapman,
i midten af 1700-talet, hvilken gjorde epok
inom skeppsbyggeriet. Redan 1752 hade genom
hans snille skeppen blifvit längre och lägre,
de höga akterkastellen borttagna, tacklingen
enklare samt hela fartyget styfvare och bättre
bygdt. Handelsfartygen, som på denna tid icke
behöfde hafva brådtom, byggdes med få undantag mycket
fylliga, för att kunna intaga stor last. Förhållandet
mellan längd och bredd var som 3 3/4 à 3 1/2 till 1.
Men då propellerångare började uppstå, sökte man
först i Amerika gifva sina segelfartyg större och
lämpligare proportioner för att såväl i lastdryghet
som snabbhet kunna täfla med propellerångarna. Sålunda
blef förhållandet mellan längden och bredden såsom 4
à 4 1/2 till 1, ja för klipperskeppen som 5 à 6 till
1. Klipperskeppen utmärkte sig dessutom genom större
djupgående och skarpare vattenlinier. I stället för
att förskeppet varit fylligt med konvext utformad
stäf samt försedt med ett stort s. k. skägg, försvann
detta helt och hållet på klipperskeppen, hvilkas
stäf i stället erhöll en inåtböjd form, hvarjämte
masterna blefvo något akterstagade. Snart byggde
man klipperskepp på de flesta varf. Ångfartygen,
som 1807 med Fultons båt »Clermont» gjort sin entré
och först ansågos såsom ett opraktiskt och farligt
experiment, togo snart äfven såsom fraktfartyg
försteget framför segelfartygen. Detta dock först
sedan propellern vunnit användning i stället för
skofvelhjul, hvilka först begagnades för ångfartygens
framdrifvande, samt jern och stål vunnit insteg såsom
skeppsbyggnadsmaterial. På samma gång ångfartygens
antal ökades, ökades äfven deras dimensioner. Gränsen
för denna ökning tyckes dock blifvit uppnådd med
Great Eastern, hvars

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:38 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfan/0634.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free