Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogshushållning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skogshumle användes dels på brunörten, Prunella
vulgaris L. (se d. o.) och dels på gullklöfvern
(humleklöfvern), Trifolium agrarium L.
O. T. S.
Skogshushållning, som bedrifves rationelt, har till
ändamål att på fördelaktigaste sätt använda såväl
den till skogsproduktion bestämda marken som de
derifrån erhållna produkterna. Ordnad skogshushållning
fanns redan hos de gamle romarna och bibehöll sig
uti öfre Italien till 1500-talet, då republiken
Venezia hade ordnad hushållning med kartläggning och
uppskattning införd på sina skogar i Dalmatien samt
ett skogsläroverk i Venezia. Det är dock i Tyskland,
som den nuvarande skogshushållningen småningom
utbildats, sedan midten af förra århundradet,
och derifrån. som den spridt sig till öfriga
civiliserade stater. Jfr Skogslagstiftning.
C. G. Hz.
Skogshönsslägtet. Se Orrslägtet.
Skogsjngeniör. Se Skogsstaten.
Skogsinstitut. Se Skogsläroverk.
Skogskovall. Se Melampyrum.
Skogslagstiftning. De olika, för menniskan nyttiga
naturalster, som skogen innesluter, äro å ett lägre
kulturstadium fritt tillgängliga för alla; men
odlingens utbredning och ökad omtanke för framtiden
föranleda omsider ockupation jämväl af skogsmarken,
hvaraf till gårdar och byar upptages allt större del,
under det att å det qvarvarande området exklusiva
anspråk ställas af den till en menighet förenade
befolkningen inom en viss större omkrets. Det
tillegnande, som härvid sker, kan emellertid till
en början afse blott vissa slag af skogsalster, då
de öfriga fortfarande äro för alla att tillgå. Förr
eller senare inträder dock en förändring, hvarigenom
det hela blir föremål för eganderätt.
Med ockupationen af skogsmark följer behofvet af
skydd emot främmande inkräktning, hvilket, i den
mån en ordnad statsmakt bildats, antager former
af särskilda straffhotelser. Till det sålunda
framträdande begreppet åverkan, som i motsats mot
tjufnad har till föremål en ren naturprodukt,
komma alltmer bestämda föreställningar i
afseende å enskilda jordinnehafvares inbördes
rättigheter och skyldigheter. Så skapas i
enlighet med den rådande hushållningen en mer
eller mindre utvecklad sedvanerätt, som omsider
upptecknas och blir grundvalen för den framtida
skogslagstiftningen. Lika ursprung och lefnadsvanor
medförde hos de olika germanska stammarna under första
tiden för deras bosättning i det vestliga Europa stor
öfverensstämmelse i afseende å vilkoren för skogens
nyttjande. Jämte det enskilda gårdar och byalag
fingo sina egna områden, bibehöllos till gemensamt
bruk vidsträckta marker, å hvilka senare tillfälle
gafs att fortsätta det fria jägarelif, som var så
tilltalande för det germanska folklynnet. Äfven efter
det att den stora mängden nödgats att derifrån afstå,
uppehölls hos de store i landet, som mindre än andra
trycktes af ekonomiska omsorger, benägenheten för
jagt; och dermed följde, att skog kom att tilläggas
ett ytterligt högt värdet Detta visade
sig först i Gallien, hvarest den frankiska eröfringen
omedelbart efterföljdes af anspråk från segrarens sida
å allmänningsskog. Konungen tillegnade sig sådan, och
detsamma gjorde hans frankiske landsmän öfverallt, der
de erhöllo förläningar, med den framgång att så långt
fram som i slutet af 1700-talet en hufvudsaklig del
af landets skogsmark bibehölls i den frankiska adelns
ego. Vid den stora franska revolutionen medförde
åter detta förhållande att skogarna blefvo hemsökta
af en förödelse, som å kort tid betydligt minskade
tillgångarna å virke. Angelsachser och efter dem
normander åstadkommo i England samma öfverflyttning
af skogsmark till stormännen. Förändringen der blef
till och med ännu mer genomgripande; ty, under
det att till vår tid allmänningsskog bevarats i
Frankrike, saknas sådan helt och hållet i England. I
Tyskland, hvarest kejserlig utfästelse af jagträtt
redan tidigt inkräktade å dispositionen af gammal
allmänningsmark, blef utan någon främmande eröfring
förfoganderätten deröfver alltmera öfverflyttat
å andliga och verldsliga jordherrar. Den feodala
åskådningen af jordegandeförhållandena tillkom;
och under inflytande såväl deraf som af andra
omständigheter framträdde den s. k. regalrätten,
för hvilken utom jagten äfven skogen i viss mån blef
föremål. Vid fråga om den sistnämnda synes emellertid
ej hafva åsyftats någon direkt fördel för regenten,
så att i allmänhet enda följden blef, att denne tog
skogarna under sin särskilda uppsigt och meddelade
föreskrifter angående hushållningen derstädes.
Rättsuppfattningen här i Sverige i afseende å skog
och der befintligt villebråd kunde naturligen icke
undgå att beröras af tillståndet i det närbelägna
Tyskland. I våra landskapslagar spåras dock föga
deraf, utan återgifva desamma gamla rättssedvanor, som
framgått af den rådande hushållningen och haft till
syfte att förekomma ödande med skog, angifva vilkoren
vid sambruk och sättet för delning, ordna vården af
de för svinskötseln vigtiga bärande träden m. m. Det
märkliga uttalandet i Östgötalagen att rådjur
tillhörde konungen utmärker emellertid en inträdande
förändring med hänsyn till jagträtt, som, utan
att likväl omfatta djurfång, i slutet af 1400-talet
upphörde att vara ett tillbehör till jordeganderätten,
efter det att redan i början af samma sekel, af hänsyn
till vildafveln eller för uppehållande af förmågan att
utgöra skatt, ett ingripande skett från regentens sida
emot hygge af ek och bok. Belysande för den förändrade
uppfattningen är vidare, hurusom i landslagen af år
1442 åt konungen uttryckligen tillerkändes andel af
den afgäld, som erhölls från allmännigsjord, något som
likväl ej var någon nyhet, då nämligen konungen långt
tidigare ansett sig kunna förfoga öfver tredjedelen
af menighetens allmänningsjord. Gustaf I utsträckte
betydligt de konungsliga anspråken. Allmänningarna i
sin helhet betecknades såsom kronans tillhörighet, och
om de bärande träden utfärdades 1558 ett k. mandat,
som gjorde vård af dem till en allmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
