Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skotland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jernväg i S. öppnades 1812 mellan Kilmarnock och Troon
(15,7 km.) och använde hästar som drifkraft. Den 1
Jan. 1889 hade jernvägarna en längd af 4,954 km.
Undervisningsväsendet. Redan 1696 stadgades i lag, att
i hvarje församling en folkskola skulle upprättas,
men derjämte underhöllos flere skolor i senare tid
af de olika religiösa samfunden och af enskilda. En
ny skolstadga utfärdades 1872, som ställde skolorna
i hvarje skoldistrikt under ledning och uppsigt
af folkvalda skolstyrelser, som ega att tillsätta
lärare och upptaga nödiga skolafgifter. Äfven staten
bidrager till folkskolornas underhåll. Skolgången är
obligatorisk for barn mellan 5 och 14 år. 1888 funnos
3,128 folkskolor, som erhöllo statsbidrag, besökta
af 496,200 barn. Af dessa voro 2,608 offentliga
skolor, 76 som stodo i samband med skotska kyrkan,
157 katolska, och resten tillhörde andra kyrkosamfund
eller voro konfessionslösa. Lärareseminarierna äro
7, deraf 3 tillhöra skotska kyrkan, 3 den skotska
frikyrkan och 1 episkopalkyrkan. Grammar-schools
(latinskolor) finnas i flere städer och grunda sig
på donationer och stiftelser. Landets 4 universitet,
i Aberdeen, Edinburgh, Glasgow och S:t Andrews, hade
1889 217 lärare och 6,894 studerande. University
college i Dundee och Anderson’s college i Glasgow
äro ock ett slags universitet, men få icke meddela
lärdomsgrader och åtnjuta ej statsunderstöd.
Religiösa förhållanden. Den allmänna landskyrkan,
Church of Scotland, har presbyteriansk författning (se
Presbyterialförfattning och Presbyterianer). Hon
räknar visserligen flere medlemmar än något
af de öfriga kyrkosamfunden, men majoriteten af
befolkningen tillhör henne ej längre. 1889 räknade
hon 1,329 församlingar och 1,700 prester samt 581,600
kommunikanter. De presbyterianska dissenters hafva
samma organisation som moderkyrkan. De flesta tillhöra
den 1843 bildade skotska frikyrkan, som 1889 hade
1,187 prester och 331,100 kommunikanter. Derefter
kommer den förenade presbyterianska kyrkan med 611
prester och omkr. 183,000 kommunikanter. Äfven
finnas baptister, independenter, metodister och
unitarier m. fl. Katolikerna hafva äfven der ökat
sig under de senare åren och torde uppgå till
omkr. 350,000. Episkopalerna, till hvilka en stor
del af adeln hör, har 7 biskopar, 268 kyrkor och
omkr. 80,000 medlemmar.
Författning och förvaltning. S. bildar till namnet ett
konungarike, men är sedan unionsakten af d. 6 Maj 1707
förenadt med England till ett rike, Storbritannien,
med gemensamt parlament. Antalet medlemmar i dettas
öfverhus bestämdes till 16 (samma antal som det
ännu är) och i underhuset till 45 (30 valda för
grefskapen och 15 för städerna). Efter unionen hafva
inga peervärdigheter utdelats, och antalet skotska
peerer har derför minskats med nära hälften. Genom
reformakten 1832 ökades de skotska representanterna
i underhuset till 53, i det flere städer fingo
representationsrätt. 1868 ökades de till 60, i det
universiteten fingo rätt att sända 2 representanter.
grefskapens representanter ökades med 3 och
städernas med 2, och 1885 ökades antalet af städernas
representanter med 6 och grefskapens äfven med 6, så
att hela antalet nu utgör 72. Om valbarhet och valrätt
se Parlament. S. har sina egna domstolar. Court of
session i Edinburgh är högsta domstolen i civilmål,
från hvilken vädjas till lordernas hus. Af dess
13 domare bilda 5 jämte lord justice general
(lordpresidenten i Court of session) och lord justice
clerk Court of justiciary, högsta brottmålsdomstolen
i landet. Liksom i England hålla domare assiser
i hufvudstäderna. Lokalförvaltningen är lika den
engelska. Lordlöjtnanter i grefskapen och sheriffer
utnämnas af kronan. Fredsdomarena hafva ungefär samma
befogenhet som deras engelska embetsbröder. Landet är
indeladt i 33 grefskap (counties). Ross och Cromarty
bilda tillsammans 1, och hufvudstaden, Edinburgh,
utgör ensam ett grefskap (»county of a city»). –
Skotlands vapen, ett rödt lejon i guldfält inom
en röd, med blommor prydd infattning, intager öfre
venstra fältet i Storbritanniens och Irlands vapen.
Wbg.
Historia. Gamla skotska krönikor söka att föra
landets och folkets historia flere tusen år tillbaka
i tiden och förse det med fabelaktiga konungalängder,
som sträcka sig långt bortom Kristi födelse. För
den verkliga historien är dock ur dessa alster
af medeltida munklärdom så godt som intet att
vinna. Skotlands äldsta bebyggande torde liksom
Englands gå långt bakom dess besättande af ariska
stammar; före dem bodde sannolikt äfven i Skotland
ett mörkhyadt folk, i slägt med sydvestra Europas
iberer och basker. Ännu har ej fornforskningen på
långt när mäktat utreda de invecklade spörsmålen om
den tid och den ordning, hvari Skotland besattes af
de keltiska stammarna. Landets första kända beröring
med de historiska folken faller omkr. år 80 e. Kr.,
då den romerske fältherren Agricola förde sina
legioner anda till Tay och lät sin flotta segla rundt
om Skotland. De nordliga höglanden lyckades Roms vapen
aldrig betvinga, och de hade i sjelfva sin fattigdom
det skydd, som så ofta låtit bergsbygder bevara sitt
oberoende. Äfven från låglandet drogo sig romarna
snart tillbaka och skyddade genom Hadrianus’ vall
(från Solway till Tyne) sin nordgräns mot barbarernas
infall. Under Antoninus Pius framflyttades åter
gränsen till Forth-Clyde-linien, som ock befästes
genom en vall tvärs öfver landet; men denna besittning
blef af kort varaktighet. Förut återhållna af kraftiga
kejsare, blefvo de nordliga grannarna mot romaretidens
slut allt djerfvare, deras anfall allt tätare. Sedan
romarna i början af 5:te årh. nödgats draga sina
legioner från Britannien, var det till skydd mot
dessa numera öfvermäktiga grannar, som angelsachsernas
hjelp måste påkallas. Först något senare, vid år 500,
synas skoterna (se d. o.) från den motliggande
iriska kusten fattat fotfäste i Skotland, der de
under århundraden hade att kämpa mot sina forna
bundsförvandter pikterna. Ej långt efter de förres
invandring följde äfven kristendomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
