Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skotland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver från Irland och vann genom nitiska förkunnare,
sådana som den helige Columba, omkr. år 600 öfvervigt
i hela landet. Liksom mestadels i de keltiska landen,
gick dess införande ganska lätt, nästan omärkligt,
med bevarande af allt hvad som kunde bevaras af den
gamla kultens nationella egendomligheter. Den gamla
keltiska lagstiftningen och skaldedikten fortlefde
alltjämt, men i harmonierad och förädlad form; och
klostren – i synnerhet det på ön Iona, anlagdt af
Columba – blefvo verkliga kulturhärdar, medelpunkten
för en lärdom och nationel odling, som den tiden voro
utan motstycke i hela vestra Europa. Det var äfven
från dessa irisk-skotska kloster, som trosvarma
missionärer, en Columbanus, en Gallus, fullföljde
omvändelsearbetet på Europas fastland öster om Rhen,
så att det en tid såg ut, som om den irisk-keltiska
och ej den romerska kyrkan skulle blifva rådande
öfver en stor del af Europa. Å andra sidan drogo sig
fromma ensittare undan verlden ända till Island, för
att i fred och ro fullgöra sina botöfningar. Sydöstra
delen af Skotland nedom Firth of Forth hade emellertid
blifvit befolkadt af angelsachser, kristnades från
Northumberland samt kom dervid äfven snart under den
romerska kyrkans inflytande.
De vid slutet af 8:de årh. började vikingatågen
fingo ett ödesdigert inflytande på Skotlands
framtid. Östra kusterna öfversvämmades af danskar,
de norra och vestra förhärjades af norska vikingar,
som framförallt fattade fotfäste på öarna. Det var
dessa vikingatåg, som mer än något annat bidrogo att
bryta ned den ganska lifskraftiga keltiska odlingen
i Skotland och på Irland. Mot slutet af 800-talet
uppträdde i de djerfva sjöfararnas spår konung Harald
Hårfagre sjelf, sedan han fullbordat Norges eröfring,
och lade de norra och vestra öarna under sig. En
son till Mörejarlen Ragnvald, kallad Torv-Einar,
blef stamfader till Orkenö-jarlarnas mäktiga ätt,
som under århundraden grep djupt in i Skotlands öden.
Måhända var det till värn mot nordbornas anfall, som
pikternas och skoternas båda riken efter långvarig
inbördes kamp slöto sig tillsammans under skoternas
konung Kenneth Mac Alpin (844). Ovisst är för öfrigt
om föreningen gick för sig på våldsam eller fredlig
väg. Det sålunda bildade riket kallades till en början
Alba (Med. Lat. Albania) och omfattade höglanden
fram emot Forth och Clyde. Östkusten söder om Forth
lydde under Northumberlands sachsiske herskare,
hvilka voro på väg att blifva de mäktigaste i
Britannien, innan vikingatågen stäckte deras väldes
tillväxt. På vestkusten söder om Clyde kämpade ännu
ett litet britiskt rike, Alclyde l. Strathclyde,
för sin tillvaro. I ändlös vexling fortgingo under
två århundraden striderna mellan de små staterna och
mot vikingarna, hvarvid dock Albas konungar midt
under nederlagen förstodo att utvidga sitt rike på
grannarnas bekostnad. Tidtals rådde deras makt öfver
Solway, så att Cumberland intill floden Dec hyllade
dem som herrar. Från midten af 900-talet lydde
landet mellan Forth och floden Tweed varaktigt
under dem. Derifrån gjorde sig emellertid en
stark motsättning gällande mellan låglandens
angelsachsiska och höglandens keltiska befolkning,
der hvarje skilnad mellan pikter och skoter försvann
under den gemensamma kampen mot vikingarna. Särdeles
starkt framträdde inflytelsen från England under den
från diktens verld mer än i historien kände konung
Macbeth (1040–57), som af personlig hämnd störtat och
dödat sin föregångare Duncan och förde en kraftig
regering, tills han stupade i striden mot Duncans son
Malcolm III Ceannmor. Men äfven sedan Malcolm (1057–93)
bestigit tronen, fortfor samma inflytande att verka,
numera försedt med en stark normandisk tillsats. Under
sin uppväxt som landsflykting vid Edvard Bekännarens
hof hade Malcolm starkt påverkats af normanderna;
och som konung band honom hans giftermål med en
dotter till den af Vilhelm Eröfraren störtade
engelska konungaätten vid dennas intresse, som han
i en följd af blodiga strider försvarade mot sin
fruktansvärde nye granne. Sedan han fallit i en af
dessa strider, följde en tid af inre oroligheter,
hvaraf den krigiske norske konungen Magnus Barfot
(till 1103) förstod att begagna sig för att å nyo
införlifva Söderöarna och Man med det då på sin
höjdpunkt stående norska väldet Under konung David
(1124–53) genomfördes i låglanden den fullständiga
ombildningen af samhällsskicket i feodal anda efter
anglo-normandiskt mönster, under det höglandet
fortfor att med orubblig trohet hålla fast vid det
gamla clanväsendet. Den skotska kyrkan hade redan
på Malcolms tid, under inverkan af dennes engelska
drottning och ärkebiskopen i Canterbury, uppgifvit
allt, hvad som ännu skilde den från den engelska
och dermed fullständigt gått upp i den allsmäktiga
romerska påfvekyrkan. Under de tre siste herskarna
af den gamla ätten, Vilhelm Lejonet (1165–1214),
Alexander II (1214–49) och Alexander III (1249–86),
åtnjöt landet jämförelsevis lugn i det inre och intog
en aktad ställning utåt. Till skydd mot Englands
anspråk på öfverhöghet, hvarunder han till någon
tid måst böja sig, ingick Vilhelm Lejonet förbund
med Ludvig VII af Frankrike samt inledde dermed den
mot England riktade förbindelsen mellan Skotland och
Frankrike, hvilken skulle få ett så långvarigt och så
ödesdigert inflytande på Skotlands historia. Fruktan
för en mäktig granne framkallade helt naturligt detta
förbund med dess fiende, liksom t. ex. det holsteinska
huset förband sig och Sverige mot Danmark; men dermed
afstängdes i ej obetydlig mån det engelska inflytandet
och ersattes med ett franskt, som särskildt i fråga
om de högre ståndens lefnadsvanor gjorde sig märkbart
gällande. Alexander II fortsatte denna förbindelse,
då han i förening med fransmännen och de upproriske
vasallerna deltog i den mot den svage Johan åter
öppnade strid, som ledde till utfärdandet af Magna
Charta. Alexander III lyckades omsider att från Norge
återvinna de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
