- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
1321-1322

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skotland ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dermed aldrig fullt införlifvade Söderöarna och Man
(1265; De stridigheter, som deraf uppkommo, bilades
genom hans dotters giftermål med norske konungen
Erik Presthatare.

Med Alexander III utdog den konungaätt, som i mer
än fyra hundra år ledt det skotska folkets öden. Vid
hans frånfälle erkändes hans dotterdotter, den norska
konungadottern Margareta, för skotsk tronarfvinge. Men
den unga prinsessan – i Skotlands historia kallad
»flickan från Norge» – fick aldrig taga sitt rike i
besittning, utan dog kort derefter. Nu uppträdde ej
mindre än tolf tronkräfvare ur Skotlands förnämsta
ätter, deraf i främsta rummet hufvudmännen för
de mäktiga husen Bruce och Baliol, som båda på
qvinnolinien ledde sin härkomst från en broder till
Vilhelm Lejonet. För att undvika fullständig anarki
såg man sig nödsakad att kalla till skiljedomare
Englands mäktige och statskloke herskare Edvard I,
som nyss förut sökt uppnå de båda rikenas förening
genom att trolofva sin son med »flickan från Norge»,
och som nu förstod att klokt begagna sig af den
nödtvungna vädjan till hans dom. Han tilldömde
Skotlands krona åt Johan Baliol, som onekligen var
den närmast arfsberättigade, men som nu också fick
svära trohet åt Edvard såsom Skotlands länsherre. Då
Johan några år efteråt med fransk hjelp sökte frigöra
sig från vasallskapet, blef hån af Edvard stött från
tronen och satt i fångenskap. Skotland införlifvades
fullständigt med England (1296). Edvard arbetade med
den store statsmannens vishet och hofsamhet på de båda
folkens sammansmältning, hvari Skotlands högadel mer
eller mindre villigt syntes foga sig. Men det oblida
öde, som öfverallt tyckes förfölja dylika stora
föreningar, äfven då de synas aldrig så naturliga,
framkallade nu ett starkt utbrott af den skotska
nationalkänslan. I spetsen för folkrörelsen trädde
(1297) en man ur lågadeln, William Wallace, en rikt
begåfvad folkhjelte, som sagan och dikten omgifvit
med sitt poetiska skimmer. Men oaktadt sin tapperhet
och duglighet förmådde han ej hålla stånd mot Edvards
öfvermakt, utan blef efter vexlande öden fånge
och såsom upprorisk vasall afrättad (1305). Dermed
var likväl ej den skotska folkrörelsen bragt till
slut. Redan före Edvard I:s död flammade den å nyo
upp, denna gång under ledning af en man med mindre
begåfning, men högre ställning i samhället än hans
föregångare. Det var Robert Bruce, en ättling af
det förenämnda hus, som gjort arfkraf på Skotlands
krona efter den gamla ättens utgång. Var William
Wallace den skotska folkrörelsens Engelbrekt,
så blef Robert Bruce dess Karl Knutsson. Han hade
länge obeslutsam vacklat mellan det engelska och det
skotska partiet, och det var hans lycka, att hans
öfverlägsne motståndare Edvard I så snart gick ur
tiden och lemnade rum för sin oduglige son Edvard
II. Mot denne vardt det lättare för Robert Bruce att
bibehålla sig på skotska tronen (1306–29), i hvars
besittning han genom segern vid Bannockburn (1314)
fullständigt tryggades.

Det nya skotska rikets historia är en enda ändlös
kedja af yttre och inre strider, som i aldrig
slutande enformighet och intresselöshet vexla från
det ena slägtledet till det andra. David II Bruce
(1329–71) låg i ständig strid om tronen med Edvard
Baliol,
en son af den förre konung Johan, och var
tillika stött från tronen och fånge, intill dess
Baliol 1356 frivilligt drog sig tillbaka. Båda dessa
medtäflare voro barnlösa. Med Bruces död öfvergick
kronan till hans systerson Robert Stuart, stamfadern
för det Stuartska huset, som i historien skulle få
en enastående tragisk ryktbarhet. Med en hög grad af
personlig älskvärdhet förenade dessa konungar en mängd
af fel, hvilka snart bragte dem i oförenlig motsats
till deras folk. Robert II (1371–90) och Robert
III
(1390–1406) voro mindre betydande män. Jakob I
(1406–37), som i många år hållits fången i England,
föll för egna undersåtars vapen; likaså Jakob
II
(l437–60) och Jakob III (1460–88). Jakob IV
(1488–1513) började ett lika obetänkt inledt som illa
utfördt krig med England, i hvars franska krig under
1400-talet Skotland ständigt deltagit på Frankrikes
sida, men stupade dervid i slaget vid Flodden. Jakob
V
(1513–42) dog af svårmod efter en följd af olyckor
och motgångar. Det är egentligen endast två märkliga
händelser, som utmärka dessa konungars regering. Den
ena var införlifvandet af Orken- och Shetlandsöarna,
som 1470 tillföllo riket såsom hemgift åt Jakob
III:s danska gemål. Den andra var Jakob IV:s gifte
med den engelske Henrik VII:s dotter Margareta, som
grundade huset Stuarts senare anspråk på Englands
krona. Under tiden hade särskildt de många och långa
förmyndareregeringarna i hög grad ökat adelns makt,
som konungarna förgäfves sökte stäcka genom att
höja städernas.

Med reformationen, som af den begåfvade, men fanatiske
John Knox leddes i strängt calvinistisk anda, inkom
ett nytt element i folkets lif. Efter lång och hård
strid tillkämpade sig den presbyterianska kyrkan
en slutlig seger mot den katolska drottningen,
den för sin skönhet, sitt lättsinne och sina
olyckor så ryktbara Maria Stuart (1542–68), hvars
långvariga fångenskap och sorgliga slut kastat ett
försonande skimmer öfver hennes minne. Genom utsigt om
tronföljden i England förmåddes hennes son Jakob VI
(1568–1625) att i stillhet åse moderns blodiga död
(1587). Detta hopp gick med Elisabeths död 1603 i
fullbordan; och, ehuru unionen intill 1707 endast
skulle vara personlig, är Skotlands historia
från den tiden blott en del af Englands. Samma
strider utkämpades i båda landen mot konungarnas
öfvergrepp. De skotske »covenanters» kämpade vid
de engelske puritanernas sida för trons och statens
frihet, intill dess äfven de måste böja sig under
Cromwells jernhand. I sin ordning fogade sig Skotland
äfven i 1660 års restauration och 1688 års revolution,
tills det efter svaga försök till skilsmässa går in
på 1707 års fullständiga union. De

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:32:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfan/0667.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free