- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
1333-1334

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skraffering ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i Orienten. Det aflöstes af gåspennan, som
århundraden igenom bibehöll sitt anseende, tills
den i vår tid ersatts af stålpennan. – Om de till
skrifning använda färgade vätskorna se art. Bläck.
R. G.

Skrift, det medel, hvarmed det talade ordet (språket)
återgifves för ögat, utgör sammanfattningen af alla de
skriftecken, som tjena till att åskådligt framställa
de enskilda ljud (resp. stafvelser, ord), hvaraf
ett språk består. Skriftens historia går tillbaka
till den gråaste forntiden, och legenderna om dess
uppfinning flyta tillsamman med gudasagorna hos de
äldsta kulturfolken. Endast egypter, kineser och
fenicier hafva utbildat skriften till sjelfständiga
system, men hos nästan alla folk, som något höjt sig
öfver det vilda tillståndet, spåras försök att genom
materiella föremål eller, sedan de hunnit en något
högre odlingsståndpunkt, genom bilder och tecken
bevara minnet af särskilda tilldragelser.

Skriften har sitt ursprung å ena sidan i driften
att efterbilda föremål, å andra sidan i begäret
att åt minnet bevara vissa historiska händelser
(krigståg, fördrag o. d.). På detta sätt uppstod
bildskriften i sin ursprungligaste form, sådan,
som vi finna den t. ex. hos fornmejikanerna. Ur
bildskriften utvecklade sig ett slags symbolisk
framställning af tilldragelser, hvarpå de egyptiska
hieroglyfinskrifterna kunna tjena som exempel. Med
tiden fjermade bilderna sig alltmer från sitt ursprung
och öfvergingo till mer eller mindre godtyckliga
former, på samma gång som vissa ljud fixerades vid
vissa tecken. Så hade på ett tidigt stadium hvart
ord sitt gifna tecken (ordskrift), dernäst hvarje
stafvelse (stafvelseskrift) och till sist hvart enkelt
ljud. Med den sista utvecklingen har man hunnit till
bokstafsskriften, det system, som nu användes af de
flesta jordens folk. De särskilda utvecklingsskedena
blifva alltså följande.

Bildskriften är en framställningsform, som omedelbart
återger händelser, föreställningar och begrepp
i deras inbördes sammanhang. Den kan sägas vara
en tafla, så anordnad, att den på samma gång är
sin egen text. En föreställning om bildskriften i
sitt äldsta skick kan man erhålla genom den ännu
bland Nord-Amerikas indianer brukliga skriften. På
trädens bark, på afskalade trädstammar eller släta
klippväggar ristar indianen till underrättelse för
andra huru många skalper han vunnit, hvart han ämnar
sig, huru många dagar förflutit sedan han lemnade sin
wigwam o. s. v. Så till vida är äfven indianskriften
symbolisk, att abstrakta begrepp (egenskaper,
bestämningar) betecknas med bilder af föremål,
hos hvilka dessa egenskaper äro karakteristiska. Så
t. ex. betecknas »krig» medelst en pil och en båge
lagda i kors, »ljus» betecknas med en sol, »syn» med
ett öga, »läger» med en eld o. s. v. Denna indianska
bildskrift, försatt med åtskilliga hemliga tecken, har
länge varit en makt i presternas och trollkarlarnas
händer och af dem användts till besvärjelser o. d. Den
är känd under namnet kekinovin. – Bland forntidens
folk voro egypterna de yppersta i utförandet af
brokig bildskrift (se Hieroglyfer). Äfven mejikanerna utmärkte
sig genom sin färdighet i att måla bilder, som för dem
utgjorde skrift. Då spaniorerna på Montezuma II:s tid
landstego i Mejico, sysselsattes tusentals personer
med att på djurhudar, siden och aloëpapper måla bilder
och tecken. Statsarkiven förvarade dyrbara skatter
af urkunder, hvilka dock sedan till största delen
förstörts af de kristne eröfrarnas fanatism. Redan
i den mejikanska bildskriften spåras emellertid
ansatser till ljudskrift: för att beteckna personnamn
måste nämligen vissa bestämda tecken tilläggas vissa
ljudvärden, och dermed är öfvergången till skrift
i modern mening redan gifven. På samma sätt har
skriften utvecklat sig hos alla folk, som ega en
historisk skrift. Från en ursprunglig bildskrift
anses äfven kilskriften (se d. o.) härstamma. Den
uppfanns af ett tatarisk-uralskt folk och var i bruk
under omkring 4,000 år i landen mellan Eufrat och
Tigris, i Assyrien, Persien, Medien och långt in
i Asien. Skrifmaterialets (klippor, tempelväggar,
tegelstensplattor) hårdhet föranledde, att de
genom mejselhuggen uppkomna bilderna upplöste
sig i kilformiga småstreck af den allmänt kända
formen. Under sin utvecklingsgång blef kilskriften,
liksom hieroglyfema, efterhand stafvelseskrift och
bokstafsskrift. – Slutligen må såsom bildskrift
äfven ihågkommas den i Norden talrikt förekommande
art deraf, som kallas hällristningar (se d. o.).

Hvarken i den egyptiska eller den kinesiska
bildskriften kunde man emellertid i längden nöja
sig med de ideografiska tecknen. Ej alla abstrakta
begrepp kunde så att säga öfversättas till konkreta
och återgifvas i bild. Man måste derför taga sin
tillflykt äfven till ljudtecken, och sålunda uppstod,
sidoordnad med bildskriften, en ljudskrift, som i
sitt första stadium var ordskrift. Här tjenade
tecknen ej längre till att uttrycka föremål, utan
vissa ljudförbindelser: ord. Bilden glömdes för
ljudet af det dermed betecknade begreppet. Ett par
exempel må belysa detta. I egyptiskan betyder ordet
iri »öga», men derjämte äfven verbet »göra», hvadan
ögats tecken kan hafva båda dessa betydelser. Ordet
un, »öppna», tecknas med en hare, emedan un
likaledes betyder »hare» o. s. v. Hieroglyfernas
fonetiska betydelse, d. v. s. deras användning som
ljudtecken, inträdde således dermed att samma bild
kunde beteckna två eller flere likaljudande ord
(homonymer) med olika betydelse. För att angifva
hvilken särskild betydelse för tillfället åsyftades,
tillfogades ofta i egyptiskan (alltid i kinesiskan)
ett s. k. determinativ, hvarigenom ordet hänvisades
till en bestämd klass af begrepp. – Genom att vidare
sönderdela orden i sina stafvelser och betrakta
hvarje särskild stafvelse såsom ett helt, hvilket
erhöll sitt eget ljudtecken, uppstod den form af
ljudskrift, som benämnes stafvelseskrift. Hvarje
tecken återger der en stafvelse, liksom det på ett
föregående stadium återgifvit ett sjelfständigt
begrepp, ett föremål o. d. – Vid sidan af den nu
nämnda organiska utvecklingen från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:32:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfan/0673.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free