Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skraffering ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ideografisk skrift (bildskrift) till ljudskrift finna
vi emellertid äfven system med godtyckligt uppfunna
skriftecken, och det är ej lätt eller ens möjligt att
i hvarje särskildt fall afgöra huruvida en utveckling
ur bildskrift föreligger eller om tecknen äro fritt
uppfunna.
Ordskriften har i stort användts och användes ännu
af kineserna (se Kinesiska språket, skriften och
literaturen, sp. 719 o. f.). Japanerna använde i
äldsta tid kinesiska skriftecken, men uppfunno i
8:de årh. ett stafvelse-alfabet, kalladt i-ro-fa,
som hade sin grund i kinesiska tecken, ehuru
använda som rena ljudtecken, utan afseende på deras
begreppsbetydelse. Sedermera hafva flere former
af alfabet utvecklat sig i Japan, af hvilka de tre
vigtigaste äro man-jo-kana, »de tusen bladens skrift»,
med oförändrad kinesisk form, kata-kana, som består
af 48, ur de förra genom förkortning vunna tecken,
samt fira-kana, från 9:de årh., som har den kinesiska
kursivskriften till grund och består af omkr. 300
skriftecken. (Jfr Japanska språket och literaturen,
sp. 1068.)
Genom ord- och stafvelseskriften banades väg för
ordets upplösning i sina enkla beståndsdelar. De
särskilda ljudelementen sönderdelades samt fingo
hvart och ett sin egen beteckning, och dermed var
bokstafsskriften i egentlig mening färdig, ehuru den
ännu ingenstädes vunnit en fullt tillfredsställande
utveckling (jfr Fonetiska bokstäfver).
Bland de folk, som af ålder begagnat bokstafsskriften
och utbildat mer eller mindre sjelfständiga alfabet,
märkas fenicierna, grekerna och romarna. De två
sistnämnda folken förhålla sig emellertid såsom
arftagare af fenicierna: grekerna i första hand
och genom dem romarna. Från dessa bägge sistnämnda
hafva alla de öfriga kulturfolken, stundom med rätt
betydliga modifikationer, lånat sina skriftsystem.
Den feniciska skriften anses vara en uppfinning af ett
i Palestina bosatt eller invandradt folk, som idkade
stark sjöfart och hade vidsträckta förbindelser. Ur
den feniciska skriften utvecklade sig det arameiska
alfabetet (i Assyrien), som åter var ursprunget till
den hebreiska qvadratskriften. Vidare härstamma
derifrån den s. k. estrangelo, eller det syriska
alfabetet, hvarmed evangelierna först nedskrefvos, och
pesjito, den syriska folkskriften, liksom de öfriga
semitiska och de indiska alfabeten. Den äldsta kända
indiska skrift går tillbaka till 3:dje afh. f. Kr. och
utgöres af en inskrift från Magadha. Indernas heliga
alfabet, det s. k. devanagari (se d. o.), anses
likaledes af många lärde hafva semitiskt ursprung.
Den grekiska skriften härledes, såsom nämndt, från
fenicierna. Enligt sagan var det Kadmos, som först
förde skrifkonsten öfver till Grekland. I början
använde grekerna det feniciska alfabetet oförändradt,
men det utvecklades af dem under tidernas lopp
till en sjelfständig skrift, enligt hvad Herodotos
berättar. Genom Seimonides ökades bokstäfvernas antal
från 16 (enligt andra 18) till 24, hvartill
sedan ytterligare lades några tecken för
dubbelkonsonanter. (Jfr Grekiska språket, sp. 1521.)
Romarna erhöllo sitt alfabet närmast från grekerna,
och bokstäfvernas äldsta latinska namn likna
mycket de grekiska. Förmedlingen skedde genom de
i södra Italien blomstrande grekiska kolonierna
(det s. k. »Magna Graecia»), med hvilka romarna hade
lifliga förbindelser. Man har ännu i behåll grekiska
inskrifter från Cumae, hvilkas bokstäfver förråda stor
likhet med de äldsta latinska och utgöra en mellanlänk
mellan det grekiska och det latinska alfabetet. Till
följd af romarespråkets hårdhet i jämförelse med
grekiskan måste en och annan bokstaf der beteckna ett
annat ljud än i det grekiska alfabetet, men källan
fördunklas dock ej derigenom. (Se vidare Latinska
språket, sp. 867.)
Det af vestslaverna begagnade glagolitiska alfabetet
har sin grund i en för slaverna egendomlig runskrift,
hvaremot det cyrilliska alfabetet, hvilket tillhör
de östslaviska folken, är bildadt ur det grekiska
alfabetet.
De gotiska skriftecken, som användes af biskop Ulfilas
(4:de årh. e. Kr.) i hans bibelöfversättning (se
Codex argenteus), äro i vissa punkter fritt utbildade,
men erinra i andra både om det grekisk-latinska
alfabetet och om runraden.
Den för de germaniska folken egendomliga
runskriften (se Runor), med sina tvänne skilda
runrader, den äldre (urnordiska) med 24 mynder,
och den derur härledda yngre, med 16 mynder,
befinnes redan vid flyktigt påseende vara beslägtad
med det grekisk-italiska alfabetet, och genom nyare
forskningar (särskildt af dansken L. F. A. Wimmer)
har det också blifvit fullt bevisadt, att den äldre
runraden har sin källa i det latinska alfabetet.
I afseende på skriftens riktning är kändt, att den
semitiska skriften äfvensom pehlevi skrefvos från
höger till venster, den kinesiska och möjligen
den äldsta kilskriften åter uppifrån nedåt. Äfven
grekerna skrefvo i början från höger till venster,
och en lemning deraf är det i vissa gamla inskrifter
förekommande s. k. bustrofedon, »plogskrift», i
hvilken hvarannan rad går från höger till venster,
hvarannan deremot från venster till höger, liksom
plogens gång, hvilken uppristar tvänne fåror i motsatt
riktning. (Jfr Bustrofedon.) Vid öfvergången
till skrifning från venster till höger ändrades för
beqvämlighets skull formen på några bokstäfver. De
semitiska förebilderna voro nämligen öppna åt venster,
de grekiska åter, med för öfrigt samma utseende,
öppna sig åt höger. Redan på Herodotos’ tid skref man
emellertid i Grekland allmänt från venster till höger.
Vid bokstafsskriftens första framträdande (hos
egypter, fenicier m. fl.) betecknades i allmänhet
endast konsonanterna. Vokalbeteckning infördes först
senare af judar, syrier och araber. Det närmare
studiet af hithörande företeelser äfvensom allt
annat, som går ut på belysandet af äldre tiders
skriftväsende, särskildt för så vidt det gäller att
tolka fornskrifter, faller under paleografiens
område (se Paleografi). Om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
