Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skrift ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verkstäderna, uppsigt öfver mästaren vid
fabrikationen, skråföreståndarnas pröfning af de
färdiga varorna och skråpolisens inskridande mot
ohöfviskt beteende mot allmänheten. Å andra sidan
skulle skrået garantera alla sina medlemmar ekonomisk
sjelfständighet och skälig utkomst. Jämnlikheten
och broderskapet medgåfvo hvarken rikedom eller
fattigdom inom skrået. Derför måste till de öfrigas
förmån den enskildes produktion och afsättning tåla
inskränkningar. Alla borde, om möjligt, arbeta
under samma produktionsvilkor. Sålunda skulle
t. ex. råmaterial gemensamt anskaffas för skråets
räkning, eller borde den enskilde, der han tillätes
att göra sjelfständiga inköp, åtminstone underrätta
skråbröderna om sin källa. Stundom stadgades bestämda
inköpsplatser och inköpstider. Arbetslönerna bestämdes
af skrået Ingen storindustri fick uppkomma; skrået
var en förening för småmästarna. Derför ett visst,
mindre antal gesäller för hvarje mästare, bestämd
arbetstid, en enda verkstad, ofta ett maximum
för tillverkningen. De enskilde voro förbjudna
att associera sig inbördes eller med utanför
stående. Staden eller skrået i dess helhet skulle,
om produktion i större skala visade sig nödig,
i stället inskrida. Slutligen, om möjligt, likhet
i afsättningsvilkoren.
6. Alla dessa föreskrifter bildade tillsammans ett
vidlyftigt system af rättssatser – skrårätten,
som af skrådomstolen tillämpades. Till denna af
skråets egna medlemmar sammansatta domstol gingo
alla tvister skråmedlemmarna emellan, innan de kommo
inför ordinarie domstol; dessutom alla skråsaker och
brott mot skrårätten; slutligen var domstolen organ
för skråets polismyndighet. Det strängaste straff,
hvartill den kunde döma, var emellertid, utom böter
i penningar eller varor, uteslutning ur skrået,
för alltid eller på viss tid.
Alla dessa inskränkningar i den enskildes frihet
i den allmänna välfärdens intresse hade med
afsättningsförhållandenas och yrkesteknikens
dåvarande beskaffenhet i det stora hela endast
välgörande verkningar. Särskildt främjades teknikens
framsteg derigenom. Då den enskilde snart hade nått
gränserna för sin produktions omfång, riktade sig
hans bemödanden i stället på att framställa bättre,
mera omvexlande och i synnerhet mera konstnärligt
fuliändade produkter. Handtverket närmade sig att
blifva konst.
II. Förfallet. Förfallets tid, hvilken kan räknas från
slutet af 16:e årh., ehuru spår dertill framträder
redan tidigare, framkallades af en mängd samverkande
omständigheter; den absoluta furstemaktens oblidhet
mot en stadsstyrelse i händerna på demokratiska
korporationer; försämrade afsättningstillfällen
genom verldshandelns förändrade gång och forna
marknaders stängning eller försvårade tillgänglighet
till följd af en merkantilistisk skyddspolitik;
teknikens utveckling med dess kraf på en utsträcktare
arbetsfördelning, efter hvilka kraf den gamla
ordningen med sina för hvarje särskildt skrå noga
utstakade produktionsarter hade svårt att lämpa
sig. Der å andra sidan en utvidgad
marknad fordrade industriel verksamhet i stor
skala, visade skråväsendet med sina stränga
föreskrifter om en maximal produktion, som ej finge
öfverskridas, likaledes sin olämplighet för de nya
förhållandena.
Dessa svårigheter, särskildt »kampen för tillvaron»,
den försvårade konkurrensen i det numera
kringskurna afsättningsområdet, framkallade hos
skråna en trångbröstad anda; småaktig rivalitet
och förhatlig egennytta trädde i stället för det
forna medvetandet om pligter mot det allmänna och
om alla fullt qvalificerade personers lika rätt att
drifva yrket. Sträfvandena gingo alltmera ut på att
genom skråna förnämligast tillförsäkra ett mindre
antal privilegierade familjer deras ekonomiska
existens. Så kunde numera rätten till mästerskapet
blifva föremål för köp af skrået, hvarvid de
privilegierades familjemedlemmar oerhördt gynnades;
söner till icke mästare kunde ofta blott genom
giftermål med en mästares dotter eller enka komma
i åtnjutande af yrkesrätt. Icke sällan genomdrefs
skråets »slutenhet» (ett bestämdt antal mästare),
något, som fordom ansetts som ett straff, eller
dess »spärrning» (främlingars inkompetens till
inträde). I alla händelser sökte man genom strängare
kompetensvilkor, ökade inträdesafgifter, gesälltidens
förlängning, mästerprofvets urartande till chikan
och penningeutpressning försvåra främlingars
inträde. Gentemot andra skrån och främmande inkräktan
vakade man ängsligt öfver sina privilegier. Denna
period var skråprocessernas, liksom »fuskare»-
och »bönhas»-förföljelsernas tid. Deremot trädde
omsorgen om lärlingarnas utbildning, gesällernas
ställning, varornas godhet, konstskicklighetens
höjande i bakgrunden.
Öfver alla dessa »handtverksmissbruk» kunde klagomål
icke uteblifva, hvilka likväl inför den herskande
meningen om skråna såsom gamla privilegier och
välförvärfvade privaträttigheter endast långsamt
lyckades göra sig hörda. Med de merkantilistiska
idéerna om staten såsom källan för rätten till
yrkesdrift, om statens högsta förmynderskap öfver
all individuel ekonomisk verksamhet, om dess pligt
att tillgodose den allmänna välfärdens kraf, bröt
sig emellertid äfven den uppfattningen småningom väg
att dessa skråprivilegier voro gifna till det helas
båtnad och derför kunde återkallas, om det åsyftade
ändamålet icke vunnes. Denna nya uppfattning gaf sig
också praktiskt uttryck. Det 18:de årh. utmärktes
af reformer i nästan alla skråförhållanden. På alla
punkter upphäfdes eller minskades skrånas forna
befogenhet, och stadsmyndigheterna trädde i deras
ställe. Skrånas betydelse af fria korporationer trädde
alltmer i skuggan för deras nya karakter af organ
för statens näringspolitik. Af sin makt att skapa
frimästare begagnade sig öfverheten allt oftare. Och
den nya storindustrien, den egentliga fabriksnäringen,
anses icke behöfva en skråmässig organisation; statlig
»koncession» blef för hvar och en tillfyllest för
att drifva densamma.
I England utbildade sig en fullständig näringsfrihet,
redan då 1562 års lärlingslag tolkades derhän att
alla efter densammas utfärdande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
