- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
1347-1348

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skräcka ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppkomna, liksom alla utom de gamla stadskommunerna
befintliga näringar skulle betraktas såsom fullkomligt
fria. Skrånas industriella privilegier afskaffades
formelt 1835, sedan de faktiskt redan länge varit
betydelselösa. Äfven på kontinenten skaffade sig
fysiokraternas, Adam Smiths och den Smithska skolans
åsigter om skadligheten af statens förmynderskap och
om korporationers menliga tryck på den individuella
företagsamheten allt kraftigare gehör. I Frankrike
upphäfdes skråna, efter Turgots öfvergående
reformer 1776, 1791. I Preussen förlorade de alla
företrädesrättigheter genom Steins och Hardenbergs
lagstiftning 1810–11. En viss reaktion inträdde 1845,
då rätten att hålla lärlingar, och ännu starkare
1849, då rätten att drifva handtverket i flere
yrken gjordes, ehuru icke uteslutande, beroende af
medlemskap i skrået. I de flesta öfriga tyska stater
försvunno skråprivilegierna med näringsfrihetens
införande i början af 1860-talet, och 1869 års
»Gewerbe-ordnung» gaf enhetliga bestämmelser derom
för hela Tyskland. Såsom »freie innungen» (se
Innung) till gemensamt främjande af gemensamma
yrkesintressen ega de emellertid fortfarande bestånd,
och en agitation för privilegiernas återupplifvande
pågår sedan ett årtionde. I Österrike, der 1859
års lag om näringsfrihet bibehöll ett slags
obligatoriska handtverksföreningar, togs 1883
ett stort steg hänemot skråsystemets förnyande,
en reaktion, som 1884 äfven gjort sig gällande
i Ungern. I Ryssland upphäfdes skråprivilegierna
1865, i Rumanien på 1860-talet, i Spanien 1813 och
1820 (ehuru återfall sedermera förekommit), i de
forna italienska staterna successivt sedan 1770,
i konungariket Italien fullständigt 1864 och 1878,
i Schweiz (der de aldrig förekommit i urkantonerna)
1848, i Belgien 1795, i Nederländerna 1819 och 1824,
i Danmark 1857 och i Norge 1839.

I Sverige omtalas skrån i Visby stadslag (under
namn af »Ammet»), i det egentliga Sverige deremot
först i slutet af 15:de årh. i vissa städer och för
enstaka handtverk. Gustaf I, hvars politik gick ut
på att fördela näringarna på land och stad efter
hvarderas lämplighet för desamma, koncentrerade
handtverken väsentligen i städerna och förordnade
om deras organiserande i skrån, ehuru han förbehöll
sig rätt att medgifva utanför stående tillstånd
att drifva yrket. Karl IX, som var ännu gynsammare
stämd för skråna, särskildt för de »slutna», och som
ytterligare inskränkte haudtverksdriften på landet,
utfärdade skråstadgar för enskilda yrken i enskilda
städer. En liknande politik fullföljdes af Gustaf
II Adolf; skråorganisationen vann alltjämt terräng,
men skråstadgarna kräfde alltid statsmyndigheternas
sanktion, och adelns rätt att hålla handtverkare
till eget husbehof var en väsentlig inskränkning i
skråmonopolet. Den första allmänna skråordning,
liberalare än de föreeående partiella och
provinsiella, gafs 1669. Den förbjöd slutna skrån
och öppnade tillträde till skrået för en hvar,
som redligen lärt handtverket. Frimästarnas rätt
erkändes. 1720 års skråordning har i hufvudsak
öfverensstämmande stadganden. Friare grundsatser gåfvo sig
längre fram (1739) uttryck i »hallordningen» och
»manufakturprivilegierna», som ställde manufakturer
och fabriker (egentligen textil- och den finare
jernindustrien) utanför skråordningen. 1821
års förordning ställde tillverkning icke
blott af de varor, som icke förfärdigades i de
egentliga handtverken, utan äfven af egentliga
handtverksvaror, om tillverkningssättet var ett annat
än handtverkens, under manufakturprivilegiernas
skydd. 1846 upphäfdes skråna och ersattes af
handtverksföreningar. Mästerprof bibehölls
som vilkor för handtverksdrift i stad. 1864
infördes fullständig näringsfrihet. Jfr Gesäll,
Gille
och Handtverk. Literatur: Schönberg,
»Handb. der polit. Oecon.» 2. Aufl. II: 421
o. f., och J. Lundell, »Om handtverksskrån,
näringsfrihet och arbetets organisation» (1846).
Rphl.

Skräcka, sjöv., lossa något på beläggningen af
ett tåg samt ryckvis släppa efter på ett mycket
styft tåg, som hotar att springa (brista).
R. N.

Skrädbila (eller Bila), timmermansverktyg,
som användes för behuggning (»afbilning») af
mastträd, spiror och andra dylika virkespjeser.
J. G. B.

Skräddare, zool. Se Hydrometra och
Fregattfogelslägtet.

Skräddarefoglar, Maluridae, zool., en familj
tillhörande ordningen tättingar (Passeres) bland
foglarna. Näbben är lång, rak och sammantryckt;
vingarna korta, afrundade; stjerten vanligen
mycket lång. Familjen omfattar ett stort antal
arter, fördelade på flere slägten, af hvilka de
flesta tillhöra Afrika. Skräddarefoglarna bygga de
konstigaste bon bland alla foglar. Den europeiska
skräddarefogeln
(Cisticola schoenicla) är hemma
i södra Europa, Indien och Algeriet. I hvarje af
de blad, som omgifver boet, sticker han små hål,
genom hvilka han drager en eller flere trådar,
som ofta bestå af växtull. Ännu mera bekant ar
den i Indien och på Ceylon lefvande Orthotomus
longicaudata.
Denne bygger sitt bo af rör, bomull
och bitar af bomullstrådar, allt fast hopfiltadt;
det är fodradt med hår och upphängdt mellan två
blad på en trädgren. Bägge bladen äro sammanlagda
efter längden och hopsydda i kanten från spetsarna
ända till något öfver midten, med en af fogeln
sjelf förfärdigad stark tråd af rå bomull eller
med segelgarn, som han uppsamlat. Ingången till
boet är vid öfversta änden af bladen, mellan de
bladskaft, genom hvilka de äro fästa vid grenarna.
L-e.

Skräddaremuskeln, musculus sartorius, anat.,
en lång, bandlik muskel, som från främre änden
af höftbenskammen sträcker sig snedt-mediant
öfver lårets främre yta samt nedom knäet fäster
sig upptill på skenbenet, mot dess främre
kant. Den har fått sitt namn deraf att man förr
ansåg den vara den muskel, som drog läggarna
i kors för intagandet af sittande ställning på
plant underlag, såsom skräddarna sitta, på bordet.
G. v. D.

Skräntärna, zool. Se Tärneslägtet.

Skräppesyra. Se Rumex.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:32:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfan/0680.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free