Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma / 1395-1396 (1890) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skärsnultra ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvilka sammansätta bukskölden (fig. B), äro
bildade uteslutande af läderhudsförbeningar. Hos
de flesta former växa alla plåtar så fullständigt
tillsammans, att hos det fullvuxna djuret i
allmänhet inga mjuka mellanrum finnas; men hos andra,
t. ex. hafssköldpaddorna, qvarstå under hela lifvet
stora, oförbenade läderhudspartier i såväl rygg- som
bukskölden. De nu beskrifna benplåtarna äro utvändigt
vanligen beklädda af hornplåtar (»sköldpadd»),
hvilka uppkomma af öfverhuden (se Hud). Dessa
hornplåtar äro anordnade på ett liknande sätt som
benplåtarna, utan att dock gränserna af de båda
plåtslagen motsvara hvarandra. Hos somliga slägten
(Trionychidae, Dermatochelys) uppnår dock det nyss
beskrifna skalet endast en lägre utveckling, i det
att öfverhuden bibehåller sin vanliga beskaffenhet
och ej är förhornad samt benplåtarna i läderhuden
äro ofullständigt utbildade. Öfriga delar af kroppen
(hufvud, ben, svans o. s. v.) äro beklädda med
vårtig hud eller med fjäll eller små sköldar; i
några af dessa kunna benbildningar uppträda. Käkarna
sakna tänder och äro vanligen omgifna af hornskidor
med skarpa käkränder. Skuldergördelns tvänne på
buksidan belägna ben (Pro, Co) betecknas vanligen
som främre och bakre korpben. Något bröstben finnes
ej. Bäckenet (fig. D) är vanligen delvis sammanvuxet
med bukskölden. Äggen äro försedda med ett kalkskal
och läggas af honan i små hål, som hon gräft i sanden
eller i fuktig jord, och utkläckas under solvärmens
inverkan. Sköldpaddorna lifnära sig af växter och
mindre djur. I intellektuelt afseende stå de ganska
lågt, och sinnesförmögenlieterna äro i allmänhet svagt
utbildade. De äro mycket seglifvade. De duka stundom
ej under ens för de fruktansvärdaste stympningar;
en svältkur på flere månader dödar dem ej. De flesta
arter – omkr. 250 äro kända – förekomma i varmare
land; i kallare trakter ligga de under vintern i
dvala. – Man indelar denna ordning i 4 familjer.

1. Landtsköldpaddor (Chersidae). De hafva en höghvälfd,
särdeles hård ryggsköld; hufvud och fötter
kunna fullständigt dragas in under densamma.
Tårna äro ända ut till naglarna sammanvuxna med
hvarandra. Landtsköldpaddorna äro företrädesvis
växtätare. I södra Europa lefva tre arter.
I tertiärlagren på Himalaja har man funnit
lemningarna af den största kända landtsköldpaddan
(Colossochelys atlas), hvars skal är nära 4
m. långt. Dit höra ock elefantsköldpaddorna (se
d. o.).

2. Sötvattenssköldpaddor l. Sumpsköldpaddor.
Se Emydidae.

3. Läppsköldpaddor (Trionychidae). Dessa utmärka
sig såväl derigenom att hudförbeningen hos dem är
föga utbildad, som ock derigenom att öfverhuden ej
är förhornad. Den ovala, vanligen platta ryggskölden
är nämligen blott i midten försedd med en hornig
benskifva, och buksköldens benplåtar äro skilda genom
oförbenade partier. Ej blott hela skölden är beklädd
med mjuk öfverhud, utan också käkarna äro försedda
med köttiga läppar. Nosen är snabelformigt utdragen.
Tårna äro försedda med simhud. Dessa sköldpaddor
lefva i varma lands floder samt lifnära sig af foglar,
fisk och smärre vattendjur. En amerikansk art har
ett synnerligen välsmakande kött.



4. Hafssköldpaddor (Chelonidae). Ryggskölden är
hjertformig; buksköldens hudben äro skilda. Fötterna
äro ombildade till fenor, de främre mycket längre
än de bakre; klor saknas eller finnas blott 1–2 på
hvarje fot. Hufvud och ben kunna ej dragas in under
ryggskölden. De 5 kända arterna lefva i hafvet. Hit
hör den bekanta soppsköldpaddan (Chelone viridis),
som kan uppnå en längd af 2 m. och en vigt af
500 kg. Denna för sitt kött högt värderade art
kommer i stora massor, vanligen från Vestindien,
på den europeiska marknaden. Den lifnär sig af
växter, företrädesvis tång. Karettsköldpaddan
(Ch. imbricata) skiljer sig från föregående
företrädesvis derigenom att hornplåtarna ligga
taktegellikt öfver hvarandra. Den är omkr. 1 m. lång
samt förekommer i Atlantiska, Stilla och Indiska
oceanen. Äggen ätas, hvaremot köttet är onjutbart. Det
är denna art, hvilkens hornplåtar gifva den bästa
sköldpadd. Denna icke blott öfverträffar i skönhet
hvarje annat hornämne, utan skifvorna kunna äfven med
lätthet sammanpressas med hvarandra, hvarigenom,
sköldpadden erhåller en stor användbarhet. En
egendomlig form är lädersköldpaddan (Dermatochelys
coriacea), hvars rudimentära skal är öfverdraget af
tjock läderhud; fötterna sakna klor. Hon anträffas
stundom i Medelhafvet och lefver af vattendjur.
L-e

Sköldsorken, Chlamydophorus, zool., slägte tillhörande
bältornas familj (se Bälta) af trögdjurens
ordning. Kroppens hela öfre yta är beklädd med
fyrkantiga, i tvärrader ordnade hornplåtar, hvilka
bilda ett pansar, som baktill stupar vinkelrätt ned
och skyddar den liksom tvärt afhuggna bakdelen;
pansaret är fastväxt dels med kraniet dels med
bäckenet. Svansen är kort, i spetsen spadlikt
utbredd. Undre kroppsdelarna äro beklädda med
långa, silkeslika hår. Fötterna äro stora, med
starka klor. Kroppslängden hos den minsta arten
(C. truncatus) är 13 cm. Utom denna har ock en annan
(C. retusus) blifvit beskrifven, som är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>