- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
1399-1400

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sköldvall ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

estetiska området utfört den platonska idéläran i
panteistisk riktning. Han opponerar sig derför mot
Platons och Aristoteles’ uppfattning af skönheten
såsom harmoni, ty denna förutsätter en mångfald, och
enligt honom kan harmoni mellan fula mångfaldsmoment
aldrig skänka oss något skönt. Nej, det är det
rent enkla och mångfaldslösa, som enligt honom är
det absoluta, och dettas framträdande i de lägre
verklighetsformerna (förnuftet, själen och materien)
är det sköna. Dermed har Plotinos för första gången
framställt en fullt genomförd innehållsestetik och
visat vägen för all följande panteistisk spekulation
på detta område. – I samma riktning går derför ock
den moderna panteismen i den efter-kantiska tyska
filosofien. Schelling, som bestämde det absoluta
såsom den indifferenta identiteten af det objektiva
och det subjektiva, af det yttre och det inre eller
upplösningen af motsatsen mellan ande och natur,
ansåg i sammanhang dermed skönheten vara denna
absoluta enhets framträdande för åskådningen. Det
oändliga, ändligt framstäldt, är derför skönhetens
väsende. Denna enhet framträder inom naturen blott
tillfälligt, men är deremot princip och norm för
konsten, som sålunda omedelbart blir en uppenbarelse
af gudomligheten sjelf. Hegel fortsatte samma
tankeriktning, blott klädande den i sin dialektiska
metods tvångströja. Han definierar skönheten såsom det
absoluta i sinlig existens, eller idéns verklighet i
formen af begränsad företeelse. Och i principen har
hans lärjunge Vischer, den ryktbaraste af nyare
panteistiska estetici, ej gjort någon förändring,
ehuru han modifierat åsigten i vissa detaljer
och t. ex. närmare sökt utreda huru det skall vara
möjligt, att det oändliga absoluta skall kunna finna
ett adeqvat uttryck vid ändlig företeelse. Detta
skall enligt honom bero på ett nödvändigt sken, som
han emellertid näppeligen kan sägas hafva psykologiskt
klargjort.

Långt före dessa från metafysiska förutsättningar
utgående tyska lösningsförsök af skönhetslärans
grundfråga hade i England uppslag gifvits till en
mera enligt empirisk metod förfarande estetisk
forskning, som sedan ock i Tyskland funnit
aktningsvärda efterföljare. Den första, ehuru föga
vetenskapliga ansatsen i denna riktning gafs af Henry
Home
. Han ansåg ytterst all skönhet kunna hänföras
till synsinnet och yttra sig i en viss ljufhet och
glädje, hvarmed vi uppfatta föremålens färg, figur och
rörelse. Dock beror detta på åskådarens uppfattning:
hvad den ene finner skönt kan vara fult för den
andre. Undan denna godtycklighet sökte Shaftesbury
komma genom att antaga ett särskildt sinne, hvarmed
skönheten likaväl som sedligheten uppfattas, »det
moraliska sinnet». Denna antydning utvecklades sedan
närmare af Hutcheson, som fattade skönheten såsom
bestående i förening af »likformighet och omvexling»
och skönhetssinnet såsom en passiv förmåga att
uppfatta denna förening hos föremålen. Burke
fortskrider till ett försök att förklara hvarför de
sköna föremålen göra på oss ett behagligt intryck. Han
utgår dervid från den i England på hans tid vanliga
uppfattningen af menniskans
grunddrifter såsom varande sjelfuppehållelsedriften
och samhällsdriften. Liksom det sublima säges vara
det, som skakar den förra driften, förklarar han det
sköna såsom det, som smeker den senare. Sköna äro
sålunda de föremål, som hos oss väcka kärlek eller
dermed likartade känslor. Denna teori kan förefalla
skäligen naiv, men dock har dess hänvisning till
könsförhållandena såsom skönhetens ursprung i våra
dagar upptagits af åtskilliga darvinister, som ställt
teorien i samband med teorien om kampen för tillvaron
och könsurvalet. Skönt är sålunda hos en man, hvad
som väcker qvinnans beundran, d. v. s. uttrycken för
hans manliga kraft. Och sedan fattas af qvinnorna
all annan skönhet mer eller mindre rent i analogi
härmed. På samma sätt med männen gent emot den
qvinliga skönheten; hvarefter genom tankeutbytet i
smakfrågor mellan de olika könen vissa gemensamma
meningar småningom kunnat bildas. Denna åsigt är
emellertid, när den skall tillämpas på allt skönt,
minst lika fantastisk som den panteistiska estetikens
försök att fatta all skönhet såsom symbol för det
absoluta. Huru skall t. ex. skönheten i liniespelet
hos en arabesk enligt denna teori kunna förklaras
utan konstruktion? Bland nutidens engelska estetici
kunna vi nämna Sir W. Hamilton, hvilken definierar
skönheten såsom den egenskapen hos ett föremål att
»dess form sysselsätter fantasien och förståndet i
en fri och rik och följaktligen angenäm verksamhet»;
och Ruskin, som indelar skönheten uti »typical»,
bestående i ett uttryck hos yttre föremål för vissa
gudomliga egenskaper (näml. oändlighet, enhet, lugn,
symmetri, renhet och lagbundenhet), och »vital», som
är ett uttryck för lefvande varelsers fulländning
i sina funktioner. – Den subjektiva vändning,
som utmärker redan den äldre engelska estetiken,
fördes i Tyskland till sin spets af Kant, för hvars
vetenskapligt värdefulla estetiska grundtankar på
annat ställe redogjorts (se Kant). – I Sverige har
estetiken med relativ sjelfständighet bearbetats af
B. Höijer (se d. o.) och S. Grubbe (se d. o.). Inom
den boströmska filosofiska skolan har deråt egnats
en synnerligen skarpsinnig specialafhandling af
K. V. Sahlin med titeln: »Är det sköna rent?» Han
besvarar denna fråga jakande och anser, att det rena
l. absoluta sköna är Gud sjelf, och all skönhet för
oss är det absoluta framträdande i bild, d. v. s. i
åskådlig form. De sköna bilderna utmärkas först och
främst deraf att de tillhöra det estetiska området,
sålunda det område, der menniskan icke öfvervägande
fäster sig vid innehållet i sin verksamhet och den
deri skarpt framträdande motsättningen mellan det
inre såsom högre och det yttre såsom lägre, utan mera
fäster sig vid formen för sin verksamhet och sålunda
vid samvaron och samverkan i denna af det yttre och
det inre med åsidosättande af motsättningen mellan
dem. Men det sköna skiljer sig från det sinligt
angenäma derigenom att det på en gång är objektivt
och individuelt, under det att det angenäma å ena
sidan är beroende på subjektets godtyckliga smak,
i samma mån som det är individuelt, och å andra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:38 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfan/0706.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free