Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sköldvall ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetspligtens allmängiltiga lag genom att tvinga
andra att arbeta för sig aktades till en början ej
som någonting orätt, då rättsliga förpligtelser
ursprungligen ansågos ega gällande kraft endast
mellan medlemmar af samma ätt eller stam. I äldsta
tider dödades besegrade fiender utan vidare. Det
var på sitt sätt ett stort framsteg: i humanitet,
då man började låta dem behålla lifvet och förrätta
tvångsarbete. Krigsfångenskap var den första och
förnämsta källan till slafveriet. Men snart tillkommo
andra, såsom då förbrytelser och underlåtenhet i
skulders betalande straffades med träldom, hvarjämte
någon gång förekom, att afsigkomna personer gåfvo sig
sjelfva i slafveri. Då nu äfven afkomman bibehölls
i föräldrarnas samhällsställning, så kom slafvarnas
antal snart att tillväxa betydligt. Detta var i
synnerhet fallet, der ordnade samhällsförhållanden
inträdt och folken blifvit bofasta. Der öfverläts
åt slafvarna merendels att förrätta det tunga
jordarbetet, medan deras herrar sysselsatte sig med
jagt och krig. Häraf förklaras det förakt för arbete,
som är rådande hos de flesta lägre folkstammar,
att ej tala om de andligen efterblifne bland högre
folk.
I allmänhet synes dock slafvens lott ej
varit synnerligen hård hos forntidens folk. I de
flesta fall stod han på ungefär samma odlingsgrad
som hans herrar och räknades vanligen till deras
familj. Svårare blef slafvens lott i forntidens stora
handels- och eröfrare-stater. Någon gång blef ett
besegradt folk helt och hållet gjordt till slafvar,
der dess motstånd varit förtvifladt och dess nederlag
fullständigt; men sådana slafvar yoro alltid fruktade
af sina herrar, och då deras alltför snabba tillväxt
ansågs farlig, kunde formliga jagter anställas på dem,
för att minska deras antal, såsom t. ex. skedde med
heloterna i Sparta. Väldiga slafdrifter gingo från
urminnes tider till Egypten och sydvestra Asien
från det inre Afrika, der de svarte än gjordes
till fångar under egyptiska ströftåg uppför Nilen,
än såldes af sina egna bröder. Alla handelsstaters
skepp gjorde strandhugg på kusterna och bortförde
dervid folk i slafveri – en hufvudorsak till de vilda
folkens ännu fortlefvande fruktan för att inlåta sig
i handel med de hvite. Fenicier, kartager och äfven
greker tyckas särskildt hafva utmärkt sig i detta
hänseende. De ofantliga rikedomar de samlat genom sin
handel tilläto dem att hålla slafvar till så stort
antal, att det i Attika lär hafva uppgått ända till
fyra femtedelar af hela befolkningen. Sin väldigaste
omfattning nådde dock slafveriet i det gamla Rom, dit
de ständigt segerrika krigen förde en oerhördt stor
mängd fångar från jordens alla delar. Dessa fångars
slaftjenst var allt annat än mild. Romarna voro
ett hårdnackadt slägte, och i samma mån slafvarnas
antal ökades, blef behandlingen grymmare. Deraf
framkallades en följd af resningar, hvilka qväfdes
under de ohyggligaste blodsscener. Mest känd är den,
som omkr. 70 f. Kr. leddes af Spartacus, sannolikt
en konungason från det bosporanska riket. Under
kejsaretiden funno slafvarna snart en tröst i
kristendomen med dess läror om alla menniskors
jämlikhet och broderskap. Kristendomen
förkunnade icke direkt slafvarnas frigörelse,
och Paulus återsände den flyktade slafven Onesimus
till hans herre Filemon; men frigörelsen framgick
dock ur dess läror med oafvislig följdriktighet, om
den ock fördröjdes långt in i medeltiden, genom de
nedärfda sedernas makt. I Sverige, der träldomen,
liksom i andra germanska land, varit urgammal,
fortgick befrielsen så långsamt och omärkligt, att
träldomens fullständiga afskaffande under Magnus
Eriksson år 1335 synes gått samtiden nästan obeaktadt
förbi. Med slafveriet nära beslägtad var lifegenskapen
(se d. o.), som tidtals varit utbredd öfver nästan
hela Europa, utom den skandinaviska halfön, och i
Ryssland först på 1860-talet nådde sitt slut.
Med de stora upptäckterna vid slutet af medeltiden
antoge de kristne européerna en för dem alldeles ny
form af slafveri, negerslafveriet, som förut varit
öfligt hos de moriska folken i Nord-Afrika. Då de
Vestindiska öarnas svaga stammar visade sig oförmögna
att uthärda det arbetstvång, som deras nya herrar
pålade dem, började man att i stor skala dit införa
de kraftigare och mera härdade negrerna. Början
dertill gjordes på tillstyrkan af den spanske
biskopen Las Casas, som gaf sitt ödesdigra råd i den
menniskovänliga afsigten att skydda indianerna från
undergång, och i den tron att negrerna såsom förmente
ättlingar af Ham vore underkastade den bibliska
förbannelse, hvilken dömde en del af hans ätt till
träldom (1 Moses b. 9: 25–27). Snart utbredde sig
slafveriet till Amerikas fastland, der det dock ej
fick riktigt fotfäste i Mejico, Peru och andra af
civiliserade indianer bebodda land, men slog så mycket
djupare rötter i Brasilien och i de engelska kolonier
på Nord-Amerikas sydöstra kust, hvilka sedan bildade
kärnan i den amerikanska unionens slafstater. På de
små Vestindiska öarna bildade slafvarna inom kort
det ofantligt öfvervägande antalet af befolkningen;
och äfven i åtskilliga delar af fastlandet voro de
manstarkare än de hvite.
Den ohyggliga grymhet, hvarmed slafvarna ofta
behandlades, då de inför lagarna voro fullständigt
rättslösa och deras herrar lika fullständigt
oansvariga för deras behandling, väckte väl
afsky i alla ädlare sinnen. Men slafveriet troddes
oskiljaktigt förenadt med plantageodlingen; och alla
förslag till dess upphäfvande afvisades derför
såsom vackra, men outförbara drömmerier. Under
franska revolutionen lyckades slafvarna på Haiti att
frigöra sig; men de vilda blodsdåd, som åtföljde deras
resning, och det dåliga bruk de gjorde af sin nyvunna
frihet bidrogo ej litet att försvåra arbetet för
slafvarnas befrielse. Den första märkligare frukten
af detta arbete var förbudet mot den afrikanska
slafhandeln, först i England 1808 och sedermera
bekräftadt af Wienkongressen 1815. I kraft af detta
förbud behandlades alla slafskepp som sjöröfvare,
och Englands flotta vakade strängt öfver förbudets
efterlefvande. Denna Slafhandel var dock alltför
vinstgifvande att på detta sätt kunna fullständigt
undertryckas, och den fortgick i smyg, ända tills
slafveriet börjat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
