- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
1417-1418

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slatoust ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ned låter han den som bete brukade fisken glida upp
och ned i vattnet, hvilken rörelse särskildt lockar
gäddans roflystnad. Då gäddan huggit tag i rofvet,
ryckes spöet loss ur öglan, och refven får löpa ut
samt får en längre stund vara alldeles orörd, för
att gäddan må hugga säkert tag.

Slatoust, stad i ryska guvernementet Ufa, vid Ai, i
södra Ural. 18,749 innev. (1883). Staden är hufvudort
i ett stort grufdistrikt, har betydande jernindustri
och ett kejserligt gevärsfaktori.

Slawata, Wilhelm S. von Chlum und Koschumberg, böhmisk
ädling, född 1572, framkallade som kammarpresident
genom sitt ingrepp i de evangeliskes rättigheter
katastrofen d. 23 Maj 1618, då de protestantiska
ständerna inträngde i slottet i Prag samt kastade
rådsherrarna S. och Martinitz jämte skrifvaren
Fabricius ut genom fönstret. Återkommen till Prag
efter 1620, blef han grefve 1621 och sedermera
chef för den böhmiska förvaltningen. Död i Wien
1652. S. författade ett historisk-biografiskt verk,
Pameti (utg. af J. Jirecek).

Slaver, Slaviska folk, en af de förnämsta
grenarna af den stora ariska (indo-europeiska)
folkstammen. Slaverna bebo det östra Europas
ofantliga slättmarker samt hafva derifrån spridt
sig åt Tyskland i vester, åt Balkanhalfön i söder
och djupt in i Asien i öster och sydöst. I språkligt
hänseende (jfr Slaviska språk) bildande öfvergången
mellan de asiatiske och europeiske arierna, stå de
bland de senare närmast de baltiska folken (litaver,
letter m. fl.) och dernäst till germanerna. Från
en ringa början hafva de efter hand svällt ut öfver
det ofantliga område de nu intaga; ännu vid tiden för
Kristi födelse voro de endast ett bland de vestligaste
af de många folk (skyter, sarmater m. fl.), som
öfver den östra slätten bildade en öfvergång mellan
de germanska och de iranska stammarna. Under namn
af veneder omnämnas de i förbigående af åtskilliga
författare från denna tid, då de ännu endast föga
utbredt sig utöfver sina ursprungliga hemvist, som
hälst böra sökas på Karpaternas nordöstra sluttningar
intill de båda floderna med namnet Bug. De stora
folkrörelser, som efter år 200 togo sin början i
östra Europa, införde slaverna på verldshistoriens
skådeplats. Det stora gotiska riket skänkte åt dessa
land och folk en mera omfattande organisation,
och i dess spår följde de välden, som grundades
af hunner och avarer. I stället för att dränkas af
dessa öfversvämningar reste sig slaverna med nyvunnen
kraft ur dem; och nu visade de sig på nya områden, dit
de följt sina herrar på deras krigståg. Det östliga
germanområdet, der folkvandringen lemnat stora tomrum
efter sig, fylldes efter hand omärkligt af inflyttande
slaver, som vid slutet af 6:te årh. utbredt sig öfver
hela Oders och större delen af Elbes områden till
vester om Saale, uppfyllde hela Donaudalen långt
in i Bajern och Tyrolen samt från Böhmen fattat
fotfäste vid öfre Main. Samtidigt fyllde de hela
Balkanhalfön, från Italiens gränser till granskapet
af Konstantinopel. Dit inkallade
af kejsar Herakleios, till hjelp mot avarerna,
blefvo de nya bundsförvandterna i sin ordning
farliga fiender, som härjande trängde djupt in i
Grekland, ända ned på Morea, som af dem fick sitt
namn. Förkämpar hafva också ej saknats för den åsigten
att kärnan af de nuvarande grekerna skulle bestå af
helleniserade slaver, hvilket dock å andra sidan med
ifver förnekats.

Efter denna tid inträdde en reaktion. Andra
nykomlingar gjorde slaverna platsen stridig,
och de gamla folken återtogo land, som blifvit
dem frånryckta. Söder om nedre Donau intränger
bulgarernas finska eller turkiska stam, som dock
snart förlorar sig i den slaviska massan.
Sydslaverna skiljas alldeles från sina nordligare fränder,
genom ett bredt bälte af rumaner och magyarer,
medan från vester tyskarna under en tusenårig kamp
söka återvinna den mark, som för deras stam genom
folkvandringen gått förlorad. Under tiden vinna dock
slaverna i inre stadga genom uppkomsten (på 800-talet)
af stora slaviska riken, som dock – betecknande nog –
till stor del grundas af främlingar. Det bulgariska
riket stiftas af en turansk stam, det ryska af
svenskar, det böhmiska af franker, och ett halft
årtusende senare stifta litaverna på slavisk botten
ett stort rike. Grunden till en djupgående och för
framtiden följdrik splittring lägges genom olikheten
i religion. Från Konstantinopel kristnas på 800-talet
bulgarerna och ett årh. senare ryssarna. Från Tyskland
omvändas i samma tidsföljd böhmare och polacker. Och
då kyrkorna under tidernas lopp alltmera skilja
sig åt, komma vestslaverna att sluta sig till Rom,
men östslaverna till Bysans. Den romerska kyrkan
omfattades äfven af en del sydslaver, nämligen
slovener och kroater, hvaremot alla dess försök att vinna
insteg bland de egentliga serberna och bulgarerna
förblefvo fruktlösa. Egendomligt för slaverna,
betecknande för deras härkomst från midten af ett
stort fastland, är, att de aldrig förstått vinna
eller behålla fotfäste vid de haf, till hvilka deras
område gränsar. Medan de sjöfartsidkande hellenerna
aldrig kunnat tränga in mer än några mil från de
kuster de besatt, hafva slaverna öfverallt låtit
sig trängas undan från hafven, äfven då de politiskt
herska vid deras stränder. Vid Östersjön ha vender
och polacker fått vika för tyskar och litaver,
vid Adriatiska hafvet äro italienarna, vid Egeiska
grekerna de rådande på sydslavernas bekostnad, och
ryssarna trängas i sitt eget rike från kusten vid
Östersjön af svensk-finnar och baltiska tyskar, vid
Hvita hafvet af norrmän, vid Svarta hafvet af alla
möjliga folk. Men det har med rätta blifvit sagdt,
att för hvarje by, som slaverna förlora i vester,
vinna de tio i öster. Det är det ryska jätteriket,
som främjat denna storartade utbredning inåt djupet
af Asien. Sjelf i sitt ursprung en knappast tusenårig
slavisk koloni på gammal finsk-ugrisk mark, lät det
efter mongolernas fördrifvande och under Volgalandets
eröfring från tatarerna omkr. 1550 sina kosakhorder
och pelsjägare svärma ut öfver Sibiriens ändlösa
vildmarker, som de på mindre än två mansåldrar (från
1580 till 1640)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:38 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfan/0715.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free