Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slatoust ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inre väggen i de kropps- eller
inelfshålor, hvilka kommunicera med de yttre
kroppsomgifningarna. Slemhinnan är vanligen
utsatt för beröring med främmande, i kroppen
införda ämnen, såsom luft och födoämnen, eller
med afsöndringsprodukter, hvadan dess yta
öfverdrages med ett skyddande, klibbigt, i vatten
svällande mucinhaltigt slem. Af dettas närvaro
har hinnan fått sitt namn. En slemhinnas byggnad
liknar hudens och är följande. Yttersta delen
utgöres af en fintrådig, föga elastisk, rätt
ofta adenoid bindväf, som öfvergår i den bindväf,
hvarmed hon, slät eller veckad, luckert eller stramt,
fästes vid den yta hon bekläder. Ofta täckes
detta slemhinnans corium (se Hud) af en
ytterst tunn cellulär grundhinna, och på denna
eller, der hon saknas, på bindväfslagret
ligga de hvarje slemhinna utmärkande
epitelcellerna. Stundom finnes i corium glatt
muskulatur, som gifver slemhinnan lokal rörlighet,
och derjämte blod- och lymfkärl samt nerver, hvilka
dels förse muskelcellerna, dels på några ställen
funnits sträcka sig ut bland epitelet. Slutligen
träffas i eller under hinnan små säckrör eller
drufformiga körtlar, hvilka på hennes fria yta tömma
afsöndringar af olika art, somliga specifika, andra
slem; sådant torde ock bildas genom epitelets
sönderfall. – Man talar om särskilda slemhinnor för
de olika lokalerna, men i sjelfva verket äro de
alla en sammanhängande instjelpning af den yttre
huden, digestionsröret, med dess öfre-främre
tudelade mun-näsöppning, dess nedre-bakre
kloaken-stolgången. Från detta rör öppna sig de andra
kroppshålorna och fortsätter sig dess beklädnad.
Från näshålan utgår slemhinnan i kraniets
luftförande hålor (sinus) och i tårvägarna med ögats
bindehinna; från munhålan i spottkörtlarna; från
svalgets öfre del i mellersta örat, från dess nedre i
lungorna; från tolffingertarmen i lefverns gallgångar
och gallblåsa samt i pankreas; från kloaken i inre
könsorganen, i urinblåsa, urinledare och njurar.
Hos menniskan stå sistnämnda organ icke i
samband med digestionsröret i någon kloak, utan
hafva sin särskilda mynning, och genom denna viker
deras slemhinna direkt om i huden. – Med hänsyn
till de olika funktioner dessa många organ
hafva att utföra och med afseende på strukturens
kända adaption till ändamålen, är det klart, att
slemhinnan i organen, ehuru typiskt densamma,
måste förete stora olikheter på skilda ställen
(se under de särskilda organen). – Från alla
slemhinnor försiggår normalt en ständig undergång
och nybildning af epitelet, å somliga antagligen
mycket långsamt (t. ex. hufvudskålen, sinus,
mellersta örat, urinvägarna), å andra hastigt
och i stor skala (t. ex. tarmkanalen), hvarjämte de
förstörda cellerna och slemmet måste bortföras.
Detta sker omärkligt eller föga märkligt under friskt
tillstånd i slemhinnorna, men vid vissa sjukliga
tillstånd i dem varder utförseln märkbar, ymnigare
och äfven af ändrad beskaffenhet; der uppstår
flytning, katarr. Jfr Katarr och Magsaft.
G. v. D.
Slemkanaler, zool. Hos fiskarna finnes i läderhuden
såväl å hufvud som å kroppens sidor
ett förgrenadt kanalsystem, slemkanaler, hvilka
genom sidokanaler på bestämda kroppsställen öppna
sig utåt. Dessa kanalers öppningar stå samband med
nerver. Den å fiskarnas kroppssidor befintliga delen
af kanalsystemet betecknas som sidolinien. Äfven hos
gälgroddjuren samt hos amfibiernas larver finnas
sådana kanaler. Att dessa organ förmedla något
slags känselintryck är i hög grad sannolikt. L-e.
Slemkörtel, anat., en vanligen liten, i eller under
slemhinnor belägen och på deras fria ytor utmynnande
körtel, som afsöndrar slem. G. v. D.
Slemsvampar, Myxomycetes, bot., bilda den 2:dra ordningen bland de
med kopulerande svärmceller försedda zygosporéerna. En
väl bekant slemsvamp är det ofta på bark (i synnerhet
garfvarebark) förekommande s. k. Trollsmöret (se
Aethalium septicum). Denna svärmspor liknar i viss
mån en Euglena, som hör till Infusoria (eller
måhända är en växt?). Svärmstadiet öfvergår sedan
till ett amoeba-stadium, benämndt Myxamoeba, då sporen
kryper långsamt omkring under ständig formförändring,
såsom utsträckande och indragande utlöpare eller
utskott. Sporen växer genom upptagande af näring
och förökar sig genom delning. Slutligen sker en
kopulering, derigenom att 2 eller flere sammansmälta,
hvarvid större protoplasmamassor, Plasmodier,
bildas, hvilka hos Trollsmöret kunna uppnå betydlig
storlek och hafva en svafvelgul färg, liknande
gult sommarsmör. Plasmodierna sakna cellkärnor, men
hysa korn af kolsyrad kalk samt färgämnen. I deras
inre löpa ständiga strömningar, och de lefva ett i
viss mån fritt och sjelfständigt lif. Allra sist
tränga de fram till ytan af det substrat, i eller på
hvilket de lefva, samt höja sig upp och bilda hos
Trollsmöret stora sammansatta eller i andra fall
enkla, cylindriska, klotrunda eller päronformiga
sporgömmen. I de flesta af dessa finnes ett nätverk
af fina trådar (»capillitium») mellan sporerna. Till
slemsvamparna höra omkring 200 arter, hvilka lefva
på ruttnande organiska lemningar, blad, ved o. d.
O. T. S.
Slemsyulst. Se Myxom.
Slemsäckar, Bursae mucosae, anat., säck- eller
klyftlika, slutna hålor, belägna i bindväfven,
under eller kring senor, i samband med ledgångar,
under huden m. fl. ställen. Fyllda af en vätska,
som dock långt ifrån alltid innehåller slem, hafva
dessa hålor den betydelsen att de mildra tryck eller
underlätta glidning. De hafva ganska stor utbredning
i kroppen, på bestämda platser. Vid behof kunna
snarlika bildningar äfven uppstå på ovanliga ställen,
t. ex. under liktornar.
G. v. D.
Slemämne. Se Mucin.
Slentando, Ital., musikt., aftagande i hastighet.
Slentrian l. slendrian (T. schlendrian, af
schlendern, gå och draga benen efter sig), hvad man
gör af gammal vana, utan att tänka derpå.
Slenz (Slentz), Jörgen, tysk junker, anförare för
det s. k. sachsiska gardet, en samling för tapperhet
och tygellöshet bekanta legosoldater i danske konungen
Hans’ tjenst. Under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
