- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
1429-1430

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slepne ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af dem i tur och ordning) gent emot Danmark och
utlandet. Hans och Adolf vägrade till 1580 att
aflägga länsed till den danske konungen, och då Hans
s. å. dog, delades hans land mellan konung Fredrik II
och Adolf. Under dennes söner Fredrik (1586–87), Filip
(1587–90) och Johan Adolf (1590–1616) var förhållandet
till Danmark vänligt, men redan den sistnämndes son
Fredrik III (1616–59) underlät att bispringa sin
länsherre vid Wallenstein och Torstensons infall,
gjorde gemensam sak med sin svärson Karl X Gustaf i
kriget mot Danmark samt blef i Roskildefreden 1658
fritagen från sitt länsförhållande. Hans efterträdare
Kristian Albrekt (1659–94) blef 1675 tvungen att
afstå från alla anspråk på suveräniteten, och, då
han icke ville böja sig, indrogs hans del af S. till
1679; efter en ny strid fördrefs han åter 1684–89,
men Danmark hade ingen fördel deraf. Först då den
gottorpska regeringen under det stora nordiska
kriget 1713 bröt löftet om sträng neutralitet och
insläppte svenske generalen Stenbock i fästningen
Tönning, lyckades konung Fredrik IV få ersättning
för Danmarks nederlag 1658. Han besatte nämligen
den gottorpska delen af S. och fick i freden 1720
Sveriges – och senare stormakternas – stadfästelse på
denna landbesittning, hvarefter han d. 4 Sept. 1721
på Gottorp mottog hyllning af S:s ständer som ende
landsherre enligt arfsordningen. S. var sålunda åter
knutet vid Danmark, men något egentligt införlifvande
egde icke rum, och S. fortfor att styras af den
s. k. öfverrätten på Gottorp. Ej häller gjordes
något för att upphäfva den ställning, som det tyska
språket vunnit genom reformationen och i synnerhet
genom gottorparnas fiendskap mot Danmark. Det
begagnades såväl vid domstolsförhandlingar som
i kyrkor och skolor, förnämligast i städerna och
södra S. Dock talade landtbefolkningen år 1720 ända
ned till Slien danska, och förtyskningen af Angel
har egt rum under de danske konungarnas regering,
i synnerhet i 19:de årh., emedan ämbetsmännen, som
hade utbildats vid universitetet i Kiel, föraktade
det danska allmogespråket. Deremot visade regeringen
stor ifver att riktigt försäkra sig om sjelfva
besittningen af landet. Den sökte, länge förgäfves,
förmå den holstein-gottorpske hertigen att afstå
från alla anspråk, mot att få Oldenburg eller en
landutvidgning i Holstein, och lyckades derigenom
det s. k. mageskiftet 1767 (fullbordadt 1773),
då den ryske tronföljaren Paul (Paul I), som ättens
hufvudman, afstod den hertigliga delen mot Oldenburg
och Delmenhorst och samtidigt afsade sig alla
rättigheter till S. Först 1810 beslöt Fredrik VI att
uppsätta förhållningsregler för att värna det danska
språket i mellersta S., men han kunde icke drifva
sin vilja igenom gent emot ämbetsmännen – till och
med hans tyska kansli i Köpenhamn var honom olydigt
–, och ett nytt påbud 1829 bar icke bättre frukt. Då
S. från högsta ort styrdes tillsammans med Holstein
och flertalet ämbetsmän utbildats i Kiel och talade
tyska, fick S. prägel af att vara ett tyskt land,
och dess rätta ställning glömdes af
det danska folket. 1834 upprättades en rådgifvande
ständerförsamling för S., men så sammansatt, att
den tyska minoriteten bland innevånarna fick afgjord
öfvervigt. Samtidigt upprättades för S. och Holstein
en gemensam regering på Gottorp och en gemensam högsta
domstol i Kiel, fastän de två hertigdömena sedan
1713 hade varit skilda i detta hänseende. Derjämte
var sedan gammalt en tullgräns vid Kongeå. Sålunda
inträdde en indelning af den danska monarkien,
och derigenom främjades den slesvig-holsteinska
uppfattningen om de båda landens odelbara enhet, som
Dahlmann hade utvecklat vid Kiels universitet och
U. J. Lornsen hade uppställt som politiskt program
1830. Ännu värre blef förhållandet, då Kristian VIII
1842 gjorde sin svåger, prins Fredrik af Augustenborg
till ståthållare och general i båda hertigdömena;
från denna stund fingo tankarna på en lösryckning från
Danmark sitt uttryck i ord i ständerförsamlingen, och
de funno ett stöd hos ämbetsmännen och adeln. Väl
gjordes ett kraftigt motstånd af norra S:s danska
befolkning, men denna lemnades i sticket af
konungen sjelf, som först 1846 fick ögonen öppna
för de ränker, hvilka omspunno honom. Regeringens
kortsynthet bar sin frukt i upproret 1848, till
hvilket södra S. slöt sig, under det att det norra
till Flensborg förblef Danmark troget, ehuru äfven
der en slesvigsk partikularism var mycket stark, och
ett af England framkastadt förslag till en delning
af S. afvisades med ovilja. Under vapenstilleståndet
1848–49 var hela S. i de upproriska myndigheternas
makt, och under det nya vapenstilleståndet 1849–50
var norra S. besatt af svensk-norska trupper, men
södra af preussiska trupper, som fritt tilläto
upprorsregeringen att förbereda allt till den
slutliga striden. Under dessa år med deras skarpa
motsatser fick slesvig-holsteinismen fotfäste i södra
S., särskildt i Angel. Efter de danska segrarna
1850 sökte man godtgöra skadan, men det var för
sent. Tullgränsen vid Kongeå upphäfdes och flyttades
till Ejder (1853 upphäfdes åter denna tullgräns,
så att hela danska monarkien blef ett tullområde);
det danska språket kom till sin rätt i kyrkor och
skolor i mellersta S., hvilket påtänkts 1810; den
gemensamma regeringen och kansliet bortföllo, och
S. fick sin egen minister och en öfverappellationsrätt
i Flensborg, och danska ämbetsmän aflöste i stort
antal de upproriske. Deremot måste man snart uppgifva
Ejderprogrammet (S:s förening med konungariket), och
efter en fruktlös »notabelförsamling» i Flensborg,
våren 1851, återupptog regeringen i Jan. 1852
helstatsfrågan. En ny författning utfärdades för S. i
Febr. 1854, men valordningen var sådan, att de tyske
slesvigarna säkert kunde räkna på att flertalet i
den lagstiftande ständerförsamlingen, liksom förut
i den rådgifvande, skulle utgöras af infödda tyskar,
och efter en kort hvila börjades agitationen på nytt,
i synnerhet mot de s. k. språkreskripten från 1850,
hvilka framställdes som en kränkning af den tyska
befolkningens rättigheter och religiösa känsla,
ehuru de båda språken, hvad gudstjensten beträffade,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:32:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfan/0721.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free