Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sliparebacken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afseende: vanligt r i st. f. Tsj. r, t. ex. kriz,
»kors», Tsj. kriz; ä i betonad och e i obet. stafvelse
för Tsj. e (=je), t. ex, pät fem. Tsj. pet, samt
»muljeringen» af hväsljud, t. ex. ciatka »del»,
Tsj. catka. Vid deklinationen har uniformeringen
af kasusformer för olika stammar gått annorlunda
och längre i slovak, än i Tsj. samt oftast så,
att de »hårda» ändelserna trängt undan de »mjuka»,
tvärtom i Tsj., t. ex. af det »hårda» dub »ek» och det
»mjuka» muz »man» heter instrum. sing. dub-om, muz-om,
Tsj. dub-em, muz-em (Fornslav. dab-omu, maz-emi). I
konjugationen är den märkligaste olikheten den,
att slovak. liksom serbiskan och slovenskan utsträckt
ändelsen -m i 1:sta pers. sing. pres. till alla verb
genom en yngre analogibildning, som i Tsj. omfattat
blott de vigtigare verbalklasserna (jfr Polska
språket). I flere andra smärre punkter står Slovak. på
en äldre ståndpunkt än Tsj., så att slovakerna nästan
bättre förstå den äldre än den moderna böhmiska
literaturen. – Slovakiska literaturen var under
16:de–18:de årh. till innehållet nästan uteslutande
religiös och luthersk samt till språket tsjechisk,
men mot slutet af förra årh. började jesuiterna
att som motvigt mot det tsjechisk-protestantiska
inflytandet begagna slovakiska dialekter till
skriftspråk. Fullständig framgång vunno dessa försök
först genom presten Anton Bernolák (1762–1813),
hvilken i sina språkliga arbeten på latin, grammatik,
ordbok m. m., lade Tirnau-dialekten till grund för
det nya skriftspråket. I hans fotspår trädde flere
katolska skriftställare, bland andra den främste
slovakiske diktaren, författaren af de episka
sångcyklerna Svatopluk och Cyrillo-Methodiada, Johan
Hollý (1785–1849). Mer än ett halft årh. varade
denna språkliga splittring mellan de »bernolakiskt»
skrifvande katolska och de tsjechiskt skrifvande
lutherska slovakerna, men påverkade af den allmänna
slaviska och hotade af den magyariska renaissancen,
började äfven de senare att på 1830-talet upptaga
sitt modersmål i den mest kända Trentschin-dialekten
till skriftspråk. Ledaren för denna nya rörelse
var Ludvig Stúr (1816–56), hvilken genom sina
eldiga tal och talrika skrifter (bl. a. den första
tidningen, »Slovakisk nationaltidning», från 1845)
mer än någon annan höjde sitt folks nationella
medvetande. Omkring honom samlade sig en skara
framstående författare, såsom novellisten och
literaturhistorikern Josef Hurban (f. 1817),
filologen och folklifsskildraren Mikael Hodza
(f. 1811) samt skalderna Samo Chalúpka (1812–83),
Andreas Sládkovic (1820–72), Samuel Tomasik (f. 1813)
och Janko Král’ (f. 1824). Deras förnämsta dikter
och andra arbeten publicerades i Hurbans tidskrift
»Nitra» och i »Veniec nårodnich piesni slovenských»
(Antologi af slovak, nationella sånger, Neusohl
1862). De försök, som gjordes, att vinna äfven
de katolske författarna för den Sturska reformen
(»kongressen i Tatrin») misslyckades, och det blef
de senare förbehållet att genom sin nya banérförare,
den utmärkte filologen Martin Hattala (se d. o.),
definitivt fastställa det slovakiska skriftspråkets
form. Dennes på latin skrifna »Gramm. linguae slovenicae»,
för hvilken Altsohl-dialekten lades till grund, blef
från sitt första framträdande (1850) den af alla
erkända normen. Af katolska författare, som verkade
för Hattalas reform, må nämnas presten och literatören
Josef Viktorin (f. 1822), diktaren Johan Palárik
(f. 1822), hvars populära komedier, »In cognito»,
»Smierenie» (Försoningen) o. a., gifva trogna
bilder af slovakernas lif, och den först vid mogen
ålder framträdande främste dramatiske författaren
Jonas Zaborský (f. 1812). En betydelsefull literär
föreningspunkt för katoliker och protestanter egde
slovakerna i sin »Matica slovenska» (Slovak. fonden)
och dess värdefulla »Letopis» (Årsskrift) 1864–74,
men sistnämnda år blef detta sällskap liksom tre
slovak. gymnasier upphäfda såsom »panslavistiska och
för ungerska staten farliga», hvarjämte deras egendom
och bibliotek togos i beslag. Den bästa samlingen af
»slovakiska folkvisor» är gjord af Kollár (se d. o.),
och de förnämste författarna i vår tid äro historikern
och etnografen Franko Sasinek (f. 1830) och skalden
(psevdonymen) Vajanský, hvars lyriska och episka
diktsamling »Tatry a more» (Tatraberget och hafvet,
1880) glöda af slavisk patriotism. – Jfr Viktorin,
»Gramm. d. slovak, spr.» (4:de uppl., 1878); Loos,
»Wörterb. d. deutsch. ungar. u. slovak, spr.»
1870, Vlcek, »Literatura na slovensku» (Prag
1881); Pypin-Spasovic, »Gesch. d. slavischen
literaturen», bd III, 2, 1884.
H. A.
Slovener l. slovenser, ett folk af östslavisk
stam och romersk-katolsk tro, bosatt i sydligaste
delarna af det cisleithanska Österrike, från
Drava och dess norra biflod Mur till Adriatiska
hafvet. Deras område innefattar sålunda hela Krain
(der de utgöra 90 % af befolkningen), södra delen
af Kärnten och Steiermark samt vissa sträckor
af det s. k. kustlandet med Istrien, men utom
dess finnes ett och annat tiotusental i Ungern
och Italien. Deras hela antal beräknades år 1880 till
omkr. 1,250,000, men är troligen af politiska skäl
för lågt uppskattadt. Fordom delade mellan venezianska
republiken och Österrike, lyda de nu under det senare,
med undantag för de vester om floden Isonzo bosatte,
som höra till konungariket Italien. E. Sn.
Slovenska språket och literaturen. Sloveniska eller
slovenska, af tyska grannar äfven kalladt vendiska
(l. vindiska) språket, som talas af omkr. 1 1/4
mill. och med de kroatiska och serbiska munarterna
bildar gruppen »sydslaviska språk», står närmast den
egentliga kroatiskan (kaj-dialekten, jfr Serbiska
språket) och delar sig i följande dialekter:
krainiska, steiriska, ungerska och resianska
(i nordöstra hörnet af Italien). I fonetiskt
hänseende eger slovenskan samma karakteristiska
drag som serbiskan, särskildt äfven öfvergången af
l till u, vokaliseringen af r och de fyra olika
betoningarna, ehuru intet af detta är uttryckt i
skriftspråket. Rättskrifningen är nämligen med det
der alltid använda latinska alfabetet på långt när
icke så god som i serbiskan, t. ex. volk, »varg»,
läses vóuk. I formelt hänseende har slovenskan bevarat
dualformerna både i nomen, pronomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
