Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snarrefva ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ungdomen, utgaf filosofiska skrifter, bland andra en
bearbetning af den hegelska logiken, 1837. S. å. lät
han under en vistelse i Stockholm trycka en
Philosofisk elementarcurs, 1:sta häftet, innehållande
psykologi. S. tillhörde såsom en af de ifrigaste
deltagarna den krets af unga vetenskapsidkare,
som under namn af »lördagssällskapet» i början af
1830-talet bildade sig vid Helsingfors universitet
och inom sig slöt blomman af den dåtida yngre
intelligensen i landet, i det den bland sina
medlemmar räknade J. L. Runeberg, J. J. Nordström,
J. J. Nervänder, E. Lönnrot, F. Cygnaeus m. fl. Inom
den studerande ungdomen, med hvilken S. jämväl såsom
kurator för den Österbottniska studentafdelningen
1834–36 stod i nära beröring, vann hans energiska, för
kraftiga initiativ åt många håll fallna personlighet
stor popularitet. Deremot råkade han i kollision med
de akademiska myndigheterna. I syfte att lättare
qväfva en hos studenterna yppad oppositionsanda,
hade på konsistorii förslag den åtgärd bland
andra blifvit vidtagen att klyfva österbottniska
afdelningen i tvänne, och då ungdomen, som härmed
var högeligen missnöjd, vägrade att för dessa utse
kuratorer, utnämnde konsistorium utan vidare S. till
kurator för den nordösterbottniska afdelningen. Då
emellertid S., som ansåg sistnämnda åtgärd stridande
mot universitetets författningar och oförenlig
med akademisk frihet, vägrade åtaga sig det honom
påtvungna uppdraget samt med en orubblighet, som
hos honom var ett utmärkande karaktersdrag, stod
fast vid sitt beslut, blef följden en rättegång
inför konsistorium, hvilken slutades med att han
(Nov. 1838) dömdes förlustig sin docentur på ett
halft år samt att mista ett literärt understöd,
som han kort förut erhållit.
Förbittrad öfver den behandling han rönt och
längtande att få andas en friare luft, beslöt han
på en tid lemna fäderneslandet. Dock dröjde han
under väntan på resetillstånd hos anförvandter i
Österbotten till inemot slutet af 1839, under hvilken
tid han redigerade sin tidskrift Spanska flugan,
innehållande en samling literära kritiker öfver in-
och utländska arbeten samt andra i polemisk-satirisk
ton hållna uppsatser, hvaraf första häftet utkom
i Helsingfors 1839 och de tvänne öfriga ett par år
senare under S:s vistelse i utlandet. I slutet af 1839
öfverreste han till Stockholm, hvilken stad alltsedan
barndomen var och städse förblef honom kär. Under
vistelse dels der, dels i Upsala fullbordade han de
tvänne senare häftena af Philosofisk elementarcurs
(»logik och rättslära») samt den genom värme i
stilen och elevation i idéerna utmärkta skriften
Om det akademiska studium (1840). S. upptogs med
vänskap af den krets literatörer, som man den tiden
plägade benämna »det unga Sverige», en G. H. Mellin,
Blanche, Sturzenbecker, Kjellman-Göransson, Carlén,
Ridderstad, äfvensom författarinnorna Fr. Bremer,
E. Flygare-Carlén och S. von Knorring. Äfven med den
snillrikaste representanten för denna literaturepok,
Almqvist, stod S. i förbindelse. Tillika upptogs
han såsom medlem af det under namn af »Aganippiska
brunnssällskapet» bekanta samfund, som florerade under
humoristen C. F. Dahlgrens auspicier. Föredömet af
så många inom belletristikens område utmärkta vänner
lockade S. att försöka sig på samma fält med novellen
Det går an. En tafla ur lifvet. Fortsättning, hvarest
han bekämpar Almqvists kort förut utgifna ryktbara
bok »Det går an» jämte den der utvecklade teorien om
det fria äktenskapet. I närmaste förhållande trädde
han dock till Aug. Blanche, i hvars tidning »Freja»
han skref flere uppsatser. Midt under sitt deltagande
i Sveriges andliga rörelser höll han dock oaflåtligt
uppmärksamheten rigtad på hemlandets förhållanden,
ja det synes, som om just då, och under intrycken af
det friskt pulserande literära och politiska lifvet
i Sverige, den idé hos honom skulle mognat att i
Finland verka för väckandet af ett specifikt finskt
nationalmedvetande, hvars frånvaro han ansåg utgöra
hufvudorsaken till de bedröfliga förhållanden,
han der funnit rådande. Emellertid afreste han
sommaren 1840 öfver Danmark till Tyskland för att
på nära håll studera och deltaga i den derstädes
pågående filosofiska rörelsen. Under en vistelse i
Tübingen vintern 1840–41 författade och utgaf han
ett filosofiskt verk, Die idee der persönlichkeit,
hvilket utgjorde ett inlägg i den då pågående
striden om Guds personlighet och förhållande
till den menskliga. S. vann genom detta arbete i
Tyskland ett namn såsom en af den hegelska skolans
skarpsinnigaste hufvud och en anhängare af dess
s. k. »venstra flygel». Efter att om hösten 1841
hafva återvändt till Stockholm utgaf han der nya
alster af sin rastlösa penna: den intressanta
skildringen Tyskland (1842), novellcykeln Fyra
giftermål, hvaraf dock endast förra hälften under
titel Kärlek och kärlek fullbordades, samt framförallt
sitt förnämsta vetenskapliga arbete, Läran om staten
(1842), i hvilket han lyckats öfvervinna den abstrusa
form, hvaraf hans tidigare filosofiska skrifter
besvärats. I en genom studium af franska mönster
utbildad stil utvecklar S. här, med anslutning
till Hegel, men med sjelfständig uppfattning, den
lära att nationalandan är statslifvets enda rätta
grundval. Detta arbete har i synnerhet i Finland
mycket inverkat på tänkesätten. S. hade numera i
Sverige vunnit stort anseende som tänkare och erhöll
från flere håll uppmaningar att söka en filosofisk
professur vid någotdera af Sveriges universitet. För
dessa uppmaningar var S. icke känslolös, men ännu
hyste han hoppet att kunna verka för vetenskapen äfven
i Finland, hvilket han betraktade som sitt hemland,
och dessutom ansåg han sig der, såsom redan nämndt,
hafva äfven ett annat maktpåliggande värf att fylla.
Han återvände för den skull mot slutet af år 1842 till
Helsingfors med ett under frånvaron högt stegradt
literärt och vetenskapligt anseende. Allmänhetens
önskan att se en så betydande kraft anställd vid
landets universitet gick dock ej i fullbordan,
ty af de maktegande under detta kejsar Nikolaus’
tidehvarf fruktades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
