- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
1515-1516

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snitseljagt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Snyders, François, flamsk djurmålare. Se Snijders.

Snyltrot. Se Orobanche och Rot.

Snårestad (Snorrestad), socken i
Malmöhus län, Ljunits härad. Areal 1,219 har. 950
innev. (1889). Annex till Balkåkra, Lunds stift,
Ljunits och Herrestads kontrakt.

Snårestad. Se Charlottenlund.

Snäcka. 1. Sjöv., ett nordiskt vikingafartyg med
höga fram- och bakstammar, till storleken mindre
än drakskeppet. Snäckan, såväl som karfen och
knarren, anses hafva tillhört de smärre långskeppens
klass. Under medeltiden omtalas ett slags krigsfartyg,
af omkr. 30 lästers drägtighet och med 30 mans
besättning, under namnet »snäcka». – 2. Mek.,
en i samband med fjädern till ett fjäderur varande
inrättning, hvarigenom en likformigare gång hos uret
kan erhållas. Snäckan utgöres af ett slags hjul med
spiralformigt lindad skrufgänga, som upptager en med
fjäderhuset förenad ledad kedja. När fjäderns spänning
förminskas, ökas i stället genom denna anordning den
häfarm, hvarpå verkan utöfvas, så att ständigt samma
kraft kringvrider urverket. Snäcka, vattensnäcka,
är äfven en benämning å Archimediska skrufven (se
d. o.). – 3. Krigsv., på mynningsladdningsgevär
det på pipans bakre högra sida befintliga fästet
för tändhattstappen. Vanligtvis har snäckan
en »eldskärm» till skydd för skyttens öga, vid
skottlossningen, för kopparsplint från tändhatten.
1. R. N.         2. G. R. D.         3. H. W. W.

Snäckbank, geol. Se Skalbank.

Snäckdjur, zool., ett slags blötdjur, bukfotingar
(se d. o.).

Snäckgrus, geol., grus bestående af dels hela, dels
krossade skal af snäckor och musslor. Se Skalbank.
E. E.

Snäckgången. Se Hörselorgan, sp. 374.

Snäckhvalf. Se Hvalf, sp. 136.

Snäckmergel, geol. Se Mergel.

Snäckor, zool. Se Bukfotingar.

Snäfringe. Se Snefringe.

Snällare. Se Skjutvapen.

Snäll-laddare. Se Magasinsgevär.

Snällod, tekn., lod af lättsmälta metaller, till
skilnad från slaglod. Se Lödning.

Snällposten, tidning, som utgafs i Malmö
1848–71.Se Sydsvenska dagbladet Snällposten.

Snällpress. Se Tryckpress.

Snälltåg. Se Jernvägar, sp. 1162.

Snällödning. Se Lödning.

Snäppa, snäppslägtet, zool. Se Totanidae och Totanus.

Snärpor. Se Hagel 2.

Snö, meteor. När vattengasen i fria luften kondenseras
genom afkylning under 0° temperatur, öfvergår
den direkt till fast form och bildar små fina
snökristaller, hvilka i sina mångfaldigt vexlande
former (se Is), än såsom skifvor, än såsom kulor
eller stafvar, alltid presentera sig såsom sexsidiga
eller sexuddiga figurer, hvilket härleder sig deraf
att isen kristalliserar i det hexagonala systemet (jfr
Kristallografi). Den bekante polarfararen Scoresby
aftecknade efter egna iakttagelser i
polartrakterna bortåt hundra sådana snökristaller, af hvilka
några äro återgifna i detta arbete under artikeln
Is. Under ett och samma snöfall kunna flere af dessa
former samtidigt uppträda, men vanligen är en eller
ett fåtal af dem öfvervägande, hvaremot icke sällan
inträffar, att den kristallform, som vid snöfallets
början visar sig, efter en stund utbytes mot en
annan. Hvad som är bestämmande för de särskilda
snöformernas uppträdande vid olika tillfällen kan
visserligen ej afgöras för hvarje särskildt fall, men
erfarenheten har visat, att köldgraden i förening
med vindens styrka och riktning samt atmosferens
tillstånd i öfrigt utöfvar ett bestämdt inflytande
på snöflingornas storlek och gestalt. Af vigt är att
känna dels myckenheten af den snö, som faller (se
Nederbörd), dels den höjd, hvartill den qvarliggande
snön betäcker marken. Beklagligtvis är sistnämnda
klimatologiska faktor icke lätt att med noggranhet
bestämma, emedan snön i allmänhet faller ojämnt och
af vinden på somliga ställen sammanföres i drifver,
på andra helt och hållet bortsopas. Snön lägger
sig vid olika tillfällen olika tätt, alltefter
snökornens form och storlek, vindstyrkan under
snöfallet m. m. Approximationsvis kan man emellertid
antaga, att nederbörden i medeltal utgör 1/9 af
den uppmätta snöhöjden, om denna uppmätning skett,
der snön fallit jämnt och ej minskats eller ökats
genom vindens medverkan. – I Sverige inträffar
det första snöfallet om hösten, något oliktidigt
i olika provinser, nämligen i Vesterbotten och
Lappland omkr. d. 12 Okt., i Jämtland, Ångermanland,
Helsingland och Dalarna omkr. d. 25 Okt., i Svealand
d. 8 Nov. och i Götaland d. 20 Nov.

Alldenstund lufttemperaturen å en ort aftager med
höjden öfver hafsytan, måste det öfverallt, äfven i
de varma landen, finnas en höjd, ofvanför hvilken den
snö, som faller under vintern, ej förmår upptina under
sommaren. Vid denna höjd, som fått namn af snögränsen
eller snölinien (på glaciererna äfven
firnlinien), och ofvanför densamma qvarligger derför snön och
fortäres endast långsamt, genom afdunstning. Huru
högt denna snölinie ligger öfver hafsytan beror
icke blott af ställets medeltemperatur, utan äfven,
och detta i väsentlig grad, af insolationen (se
d. o. 1.) samt af den myckenhet snö, som faller
under vintern. Derför sammanfaller icke häller
snögränsen med en medeltemperatur af 0° C. Enligt
Kämtz hafva de orter, genom hvilka snögränsen går,
under eqvatorn en medeltemperatur af - 0,2°, i den
tempererade zonen - 1,5° och i arktiska trakter -
4,8° C. På bergskedjor utmed hafskusten ligger
snögränsen lägre än på bergmassor i det inre af
de större kontinenterna, emedan temperaturens
variation under årets lopp är mindre, sommarvärmen
icke så hög och luften fuktigare i hafvets granskap
än längre in på fastlandet. I detta afseende råder
ett anmärkningsvärdt förhållande på Himalajakedjan,
i det nämligen på dess norra sluttning snögränsen,
enligt Humboldt, ligger omkring 1,000 m. högre än på
dess södra. Snögränsen går på norra halfklotet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:32:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfan/0764.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free