Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Socialism (af Lat. socius, bundsförvandt, kamrat), den ekonomiska teori, som utgår derifrån, att den nu pågående privatkapitalistiska, storindustriella utvecklingen alltmera skiljer arbetaren från arbetsmedlen, derigenom skapar ett egendomslöst proletariat och i stället hopar arbetets afkastning hos en icke arbetande samhällsklass
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidigt fortgår den ekonomiska utvecklingen, företagens
omfång växa i det jättelika, hela arméer af arbetare
skapa öfverskottsvärde åt några få mångmillionärer,
hela produktionsprocessen antager sådana dimensioner
att det blir uppenbart, att bourgeoisien icke längre
är i stånd att leda de krafter, som växt upp under
dess hägn, och att motsättningen mellan social
produktion och anarkisk distribution icke kan få
fortgå. Med samhällenas utveckling i demokratisk
riktning vinner också proletariatet allt större
politiskt inflytande, till dess tiden är inne för
detsamma att i sitt eget intresse genom staten
fullständigt öfvertaga ledningen af samhällets
produktion och till den änden expropriera de
enskilda kapitalisterna. Den sociala revolutionen
är då fullbordad, samhället har till följd af
utvecklingens egna lagar tagit steget öfver från
sin kapitalistiska till sin socialistiska period,
hvilkens institutioner det sedan blir den tidens
uppgift att vidare fullkomna. Det är sålunda »den
ekonomiska utvecklingen sjelf, som skall framtvinga en
socialistisk samhällsorganisation; hvad vi kunna göra
är blott att söka lära känna lagarna för den pågående
evolutionen och sedan begagna vår kunskap till
att söka minska födslovåndorna för det nya samhälle,
hvarmed detta går hafvande.
Efter denna utveckling af den moderna socialismens
teorier, sådana de framstälts af dess främste
banérförare, Karl Marx, återstår att i korthet
skildra den socialistiska arbetarerörelsens senare
historia.
Det var med Internationalen, stiftad i London 1864 och
faktiskt ledd af Marx, som proletariatet åter hotande
lyfte hufvudet mot det borgerliga samhället. I
Internationalens program var skarpt betonadt
klassmotsatsen mellan arbetare och bourgeoisi,
men för öfrigt var det hållet i moderat form och
allmänna ordalag för att möjliggöra anslutning
äfven af mindre framskridna element. På kongresserna
gjorde sig dock de rent socialistiska synpunkterna
alltmera gällande. Frankrike, der kejsaredömet
under 1860-talets sista år begynte luta till sitt
fall och der särskildt några blodigt undertryckta
strejker af kolgruvearbetare skarpt belyst de
sociala motsatserna, var i synnerhet väl beredt
för socialismens spridning bland massorna. När
derför i Mars 1871 Paris’ befolkning, efter den
tyska belägringen försedd med vapen, fann gent
emot sig en regering och en nationalförsamling, som
representerade allt annat än arbetarnas eller ens den
borgerliga demokratiens intressen och förhoppningar,
blef en sammanstötning oundviklig. Orsakerna till
Paris-kommunen voro af flere slag, och Internationalen
som sådan hade i denna ingen andel, men faktiskt fick
dock kommunen, oaktadt de egentliga socialisterna
inom densamma voro i minoritet, såsom exponent för
Paris’ arbetarebefolkning en starkt socialistisk
färg. Alltefter som kampen mellan Paris och Versailles
tillspetsades, trädde också de lokala och tillfälliga
orsakerna mera i bakgrunden, så att när kommunen i
»den blodiga maj-veckan» 1871 krossades, hade man å
ömse sidor fullt
medvetande af, att här utspelades en akt i
den stora klasskampen mellan bourgeoisi och
proletariat. De franska arbetarekongresserna i midten
på 1870-talet stannade i sina fordringar inom den
på sjelfhjelp grundade produktivassociationens
fredliga råmärken. Men redan 1879 visade kongressen
i Marseille en rent socialistisk eller, som det
också ofta kallas, kollektivistisk majoritet, och
den samtidigt genomdrifna amnestien åt kommunens
kämpar gaf rörelsen ökad styrka. Redan 1882 sprängdes
dock det nya arbetarepartiet, väsentligen genom
slitningar mellan ledarna; en del följde Brousse,
Joffrin m. fl. och organiserade det i synnerhet i
Paris ganska starkt representerade possibilistiska
arbetarepartiet, medan många landsortsgrupper
följde Jules Guesde och Marx’ svärson, Paul
Lafargue, i ett mera principtroget häfdande af
en taktik, utan alla kompromisser med borgerliga
partier. Utom dessa grupper förtjena nämnas
blanquisterna, en liten, men väl disciplinerad och
energisk skara, som hållit fast vid traditionerna
från den gamle revolutionären Blanqui, men på
senaste tiden alltmera närmat sig de nyssnämnde
s. k. marxisterna; deras främste man är f. n. (1890)
Vaillant, medlem af Paris’ municipalråd. Denna
splittring har hittills väsentligen förlamat de
franska arbetarnas uppträdande som sjelfständigt
parti, hvartill nog äfven mycket bidragit, att de
borgerligt-radikales venstra flygel (Clémenceau)
upptagit stora delar af deras nutidsprogram och
sjelfva kalla sig socialister. Genom en hel mängd
nyanser har sålunda socialismen i Frankrike trängt
rätt djupt in äfven i nationalförsamlingen, oaktadt
antalet egentliga socialistiska arbetarrepresentanter
knappast öfverstiger ett tiotal.
Fastän ej upphof till Paris-kommunen, förklarade sig
Internationalen efter kommunens fall solidarisk med
dess sak. Detta medförde på flere håll undantagslagar
mot den fruktade associationen. Denna form för
socialistisk organisation blef sålunda ohållbar
redan derigenom, och än mera genom de inre striderna
mellan Marx och hans vänner samt anarkisterna under
Bakunin. Denne anknöt sig till Rousseaus teorier
om naturtillståndets förträfflighet och hade
som äkta ryss föga respekt för den vesterländska
civilisationen, hvari han såg endast ruttenhet och
förderf. Hans program blef derför helt enkelt: table
rase med allt bestående, återgång till den fria,
autonoma kommunen, ungefär sådan den existerade i
Ryssland. På Internationalens sista kongress, i Haag
1872, stannade dock anarkisterna i minoriteten och
utvoterades, hvarefter de bildade en ny, anarkistisk
Internationale, som egde bestånd till fram emot
1880. Den rekryterades väsentligen från Spanien och
Italien, bland hvilkas i djup okunnighet och
fruktansvärdt socialt elände försänkta massor dess läror funno
en lämplig jordmån. I Spanien lyckades man t. o. m. få
i gång den stora s. k. kantonala resningen 1873, då
flere af de största städerna, bland dem Cartagena med
hela pansarflottan, förklarade sig för oberoende
republiker och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
