Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Socialism (af Lat. socius, bundsförvandt, kamrat), den ekonomiska teori, som utgår derifrån, att den nu pågående privatkapitalistiska, storindustriella utvecklingen alltmera skiljer arbetaren från arbetsmedlen, derigenom skapar ett egendomslöst proletariat och i stället hopar arbetets afkastning hos en icke arbetande samhällsklass
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hittills icke haft mycken känning af en rent
socialistisk arbetarerörelse, ehuru det varit en
tillflyktsort för alla lands revolutionärer. Belgien
deremot har erbjudit den allra gynsammaste jordmån
för en utpräglad klassrörelse; de oroligheter,
som i slutet på 1880-talet der egde rum, voro dock
mera utbrott af förtviflan än resultat af planlagd
agitation. Belgiens socialistiska arbetareparti verkar
sedan en följd af år främst för allmän rösträtt;
i Gent, der typografen Anseele står i spetsen för
rörelsen, har man med mycken framgång tillämpat de
kooperativa idéerna i partiets intresse. Nederländerna
har bland sitt talrika »unskilled labour» på
senare åren sett en socialistisk rörelse uppkomma;
hufvudledaren är en f. d. prest, numera deputeraden
Domela Nieuwenhuis. I Österrike tog den socialistiska
arbetarerörelsen på 1870-talet under påverkan från
Tyskland ganska stark fart. Den förlamades dock
efter någon tid af stridigheter mellan »radikala»
och »moderata»; de förra förkastade all agitation för
den allmänna rösträtten och gingo här och der öfver
till anarkistisk attentatspolitik, som framkallade
undantagslagar och förvirring. På en kongress i
Hainsfeld 1889 enades man dock om ett program,
som i allt väsentligt öfverensstämde med det
internationella socialdemokratiska. Sedan dess har
derstädes, oaktadt stränga presslagar, en ej obetydlig
socialistisk arbetarepress blomstrat upp. I Ryssland
har ännu ingen särskild arbetarerörelse kunnat
skilja sig ut från de af medlemmar ur alla klasser
uppburna försöken att bryta enväldets ok. Om den rol
Bakunin spelat i den vest-europeiska arbetareklassens
historia är redan taladt. Mindre kändt torde vara
hur djupt den moderna socialismen och särskildt Karl
Marx inverkat på åskådningen bland Rysslands bildade
klasser; censuren, oblidkelig mot allt, som smakade
frisinnad politik, tillät långa tider de ekonomiska
problemens fria diskussion, och man begagnade sig
deraf i vidsträckt mått. Tjernisjevskij, länge den
ryska ungdomens ideal, kom, ehuru idealist, på flere
punkter samtidigt med Marx till samma resultat,
och bland 1870- och 1880-talets revolutionärer
funnos socialister i mängd och af alla nyanser,
från nationel agrarsocialism, som sökte knyta an
vid den ryska »miren», till ren marxism (Lavrov) och
modern anarkism (Krapotkin). Till Förenta Staterna
har socialismen följt med invandringen, och den har
hittills der väsentliligen hållit sig inom tyska
kretsar; dock är dess påverkan stundom tydlig på de
jättestora, men föga stabila arbetareorganisationer,
hvilka på senare år der skjutit upp (»Arbetets
riddare», en del fackföreningsförbund). 1887 såg
det ut som skulle Henry George blifva ledare för
en storartad amerikansk arbetarerörelse (han erhöll
nämnda år i New York 70,000 röster till mayor), men
sedan dess har en fullständig brytning skett mellan
honom och de mera framskridna arbetarekretsarna. På
senaste tiden har Edv. Bellamy med sin socialistiska
framtidsroman »En återblick» gifvit uppslag till den
s. k. nationalistiska rörelsen; denna, som vunnit
stark anslutning bland den mera bildade
medelklassen, hoppas på fredlig väg, utan klasskamp, kunna
föra samhället öfver i det af Bellamy skildrade
lyckligare tillståndet.
Den moderna socialistiska arbetarerörelsen
höll i Juli 1889 ett slags verldsrevy öfver sin
ställning och sina krafter på de båda internationella
arbetarekongresser, som då sammanträdde i Paris. Det
var en återuppståndelse af Internationalen,
fastän i tidsenligare former. Den ena kongressen
var öfvervägande fransk-engelsk, den andra,
tysk-fransk-internationel (marxistisk). Bådas
beslut gingo dock i hufvudsak i samma riktning; man
konstaterade arbetarefrågans och arbetarerörelsens
internationella karakter, dess öfverallt väsentligen
likartade mål och medel. Som närmaste fordringar
framhöllos 8-timmarsdagen och en grundlig
skyddslagstiftning. Den marxistiska kongressen
beslöt derjämte en verldsdemonstration för dessa
önskningsmål, hvilken hölls d. 1 Maj 1890 (i England
och Spanien d. 4 Maj), och som särskildt i Sverige
tog för våra förhållanden mycket stora dimensioner.
Till de skandinaviska landen har den socialistiska
arbetarerörelsen kommit från Tyskland. Den började
i Danmark straxt efter Paris-kommunens fall och
lät icke förqväfva sig derigenom att de främste
ledarna, löjtnant Pio, Brix och Geleff, dömdes till
flerårigt fängelse. Ett hårdare slag erhöll rörelsen,
då samtliga dessa tre emigrerade till Amerika,
delvis mot godtgörelse ur poliskassan. De många
fackföreningar, som inneslöto de socialistiskt
sinnade arbetarna, lyckades dock med förenade
krafter hålla partiets organ »Socialdemokraten»
uppe, och på 1880-talet gick rörelsen åter framåt,
nu i lugnare farvatten. »Socialdemokraten» steg
småningom under praktisk och moderat ledning till
Danmarks mest spridda dagliga tidning med öfver
20,000 afnämare; 1884 segrade socialdemokraterna med
vensterns hjelp i Köpenhamns 5:te och 9:de krets; 1887
gick 9:de kretsen förlorad, men återvans 1890 jämte
en landtkrets på Jylland och hösten 1890 insatte
Köpenhamn 2 socialdemokrater i sjelfva landstinget. De
danske arbetarna hafva fått utkämpa hårda strider
för att värna sin sammanslutningsrätt; i den stora
smed-lock-outen 1885 insamlades i bidrag inemot
200,000 kr. På senare år har äfven i provinserna
en socialdemokratisk tidningspress upprättats
och fack- och partiföreningar bildats. Den ledande
själen i partiets verksamhet är sedan åtskilliga år
f. d. handskmakaren P. Knudsen. Mot förbundstaktiken
med venstern och det ensidiga sysslandet med dagens
frågor, »med undandöljande af socialismens kärna»,
reste sig för ett par år sedan en opposition,
som samlas kring veckotidningen »Arbejderen»
och som, sedan dennas redaktion utvoterats
ur partiet, 1889 bildade »det revolutionära
socialistiska arbetarepartiet». I Norge är den
socialistiska rörelsen alldeles i sin början. En
halfvecko-tidning, »Socialdemokraten», utgifves sedan
några år i Kristiania, och der samt i Bergen finnas
socialistiska fack- och andra arbetareföreningar. I
de norska arbetarnas sjelfständigare hållning mot
vensterpartiet, som bl. a. tagit sig uttryck i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
