Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland (Historia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ryssland. (Historia) De etnografiska förutsättningarna
för ryska rikets uppkomst voro af flerfaldigt
slag. Vid midten af 9:de årh. bodde åtskilliga små
folk, som tillhörde den sydöstliga grenen af den
slaviska stammen, i de vestra trakterna af nuvarande
Ryssland: i söder poljaner (vid Dnjeprs mellersta
lopp), n. om dem drevljaner och dregovitjer, längre
i ö. och n. ö. severjaner, radimitjer och vjatitjer
(till öfre Oka), krivitjer (från öfre Düna till sjön
Peipus), slovener (omkring sjön Ilmen) m. fl. Dessa
folk voro föga krigiska och politiskt utvecklade. De
voro likväl bofasta, och deras spridda byalag idkade
något åkerbruk. Deras naturdyrkan hade icke hunnit
utprägla sig till en antropomorfistisk mytologi, och
deras samfundstillstånd stod qvar på ättförfattningens
ståndpunkt. Intet nationelt konungadöme på militärisk
grundval höjde sig öfver ätthöfdingarnas och de af
dem beroende folkförsamlingarnas formlösa myndighet.
– Östslaverna utestängdes från hafvet af vestslaver (de
senare polackernas förfäder) och flere litaviska folk,
äfvensom af finnar (kurer, liver, ester, af slaverna
kallade tjuder), hvilka derjämte dvaldes än längre
i norr till Hvita hafvet och Ural (kareler, permier,
de nordiska sagornas bjarmer, m. fl.), vid Neva och
Ladoga till Bjelo Ozero (voter, vepser eller vesser,
m. fl.) och ö. om slaverna i skogarna omkring Volgas
öfre och mellersta lopp med dess bifloder å ömse sidor
(merier, mordviner, tjeremisser m. fl.). Finnarna
stodo i allmänhet lägre än slaverna. De ömsade ofta
sina usla pörten eller kåtor och lifnärde sig, utom
af boskapsskötsel, för det mesta af jagt. Egentliga
samhällsinrättningar utvecklades hos dem först under
slavernas och i synnerhet germanernas inflytelse.
– I politiskt och socialt afseende hade åtminstone några
af de turkiska folk, som beherskade stepperna mellan
nedre Volga och Dnjepr, från Kaspiska till Svarta
hafvet, hunnit längre än både slaver och finnar,
ehuru det nomadiska lefnadssättet ännu hos dem var
förherskande. Bulgarerna (troligen uppblandade med
finsk-ugriska folkelement) hade nära Kamas utflöde i
Volga en stor handelsstad, ändpunkten för arabernas
samfärdsel mellan de nordliga pelsverkslanden och
kalifatets lydstater vid Kaspiska hafvets södra
och vestra kuster. Denna samfärdsel riktade äfven
kazarernas marknader och lägerstäder vid Volgas
mynning och Don. Kazarerna stodo äfven i förbindelse
med de grekiska kolonierna (Cherson m. fl.) på den
halfö, som nu kallas Krim, och med det bysantinska
kejsaredömet, hvarifrån handeln småningom drog sig
äfven uppför Dnjepr ända till Düna och Ilmen och inom
slavernas område gaf upphof åt några marknadsorter,
som längre fram utvecklade sig till betydande städer
(i synnerhet Kiev och Novgorod). Till bulgarer och
kazarer sträckte sig äfven i samfärdselns spår islams,
judendomens och kristendomens missionsverksamhet. De mäktige
kazarkanerna kräfde stundom skatt af de närboende
hedniske slaverna. – En verklig stat, som förmådde
organisera dessa stridiga nationaliteter till ett
politiskt helt, grundlades likväl ej af de turkiske
nomadkrigarna, utan af ett germanskt folk, med hvars
uppträdande i östra Europa R:s egentliga historia
begynner. Denna historia indelas lämpligast efter de
särskilda skeden, inom hvilka vissa maktinflytelser
af olika, väsentligen främmande ursprung med ömsom
tillväxande och aftagande kraft bestämt den politiska
utvecklingen.
I. Den normanniska tiden (862–1054). Det genom den
lifligare samfärdseln med södern ökade välståndet i de
finska och slaviska bygderna nära Östersjön lockade
skandinaviska vikingar till allt oftare upprepade
anfall. Desse vikingar voro i vestra Europa kända
under det gemensamma namnet normanner (northmanni). En
del af dem, förnämligast af svensk härkomst,
kallades af finnarna ruotsi (af Fornsv. roþer,
»rodd» eller ledingsflotta, i dess genitivform roþs
såsom sammansättningsled i sådana ord som roþs-mæn,
Roþs-lagin). Namnet upptogs af slaverna i formen rus
(hvaraf Grek. rhôs, Arab. rûs). Liksom i Vesterlandet,
sökte vikingarna sätta sig fast vid elfmynningarna
och derifrån framtränga inåt landet, hvarvid de
ofta invecklade sig i inbördes strider. Enligt den
fornslaviska sägnen inkallades 862 »från andra sidan
hafvet» Rurik (Rjurik, Fornsv. Hrurikr på en runsten
i Östergötland, senare Rörik, Rörek) och hans båda
bröder, höfdingar öfver rus, såväl af de finske
esterna (tjuderna) och vesserna som af de slaviske
krivitjerna och slovenerna, hvilka med möda värjt
sig mot andra vikingar och icke voro i stånd att på
egen hand upprätta ett ordnadt samhällsskick. Det
är troligt, att det normanniska väldet grundlades
något tidigare än den angifna tidpunkten och äfven
med eröfringens rätt af Rurik och hans män, som
förut uppehållit sig någonstädes vid Finska vikens
kuster, och att denna tilldragelse stod i samband
med svenskars och danskars inbördes täflan om makt
och byte i Östersjölanden. I början funnos andra,
oberoende vikingariken: i Polotsk vid Düna, der i 10:de
årh. en höfding »från andra sidan hafvet» vid
namn Rogvolod hade slagit sig ned, och i
Kiev, hvarifrån Askold l. Oskold (Fornnorska
Hoskuldr) och Dir (Fornnorska och Fornsvenska
Dyri), tvänne af Ruriks förre kämpar, som
uttryckligen sägas hafva varit af annan stam
än han, till och med företogo en djerf, ehuru
misslyckad härfärd emot Konstantinopel (865).
Ruriks makt, som sträckte sig till öfre Volga
och Düna, tryggades genom nyanlagda borgar
(vid Novgorod, det nordiska Holmgård, vid
Volchovs utlopp i Ladoga, det nordiska Aldeigjuborg,
i tyska medeltidsurkunder Aldagen, m.
fl.). Dit kommo andra nordbor, dels vikingar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
