Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland (Historia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som förlikt sig med Holmgårdskonungen, dels
köpmän, som erkände hans makt och mottogo
hans skydd, dels handgångna krigare i hans
tjenst. Alla dessa invandrare af olika börd
och yrke kallades väringar (»edsvurna»), hvilken
benämning slaverna med tiden använde i
formen varjager (varäger) för att beteckna
skandinaverna öfver hufvud, såväl i hemlandet som
i Österväg. Derunder inbegrepos ofta äfven
rus l. ryssarna, de i landet bofaste medlemmarna
af Ruriks ursprungliga följe och deras
afkomlingar. – Ruriks efterlemnade sons fosterfader,
Oleg (Fornsv. Hælge), besegrade de
sjelfständige normannerna i Kiev, dit han
öfverflyttade med största delen af sitt följe, hvadan
namnet »rus» efteråt i lång tid fäste sig
särskildt vid poljanernas land. Kazarerna kunde
icke stänga »vägen från varjagerna till grekerna»
utför Dnjepr, hvars forsar af de senare
omtalas äfven under normanniska namn.
Såväl Oleg som Ruriks son Igor (Nord. Ingvar,
Grek. Inger) angrepo (906 och 941)
Konstantinopel (R. Tsargrad), ehuru utan framgång.
Med de bysantinske kejsarna afslötos
fredstraktater (911 och 944), hvilkas ännu bevarade
fornslaviska textredaktioner (öfversättningar från
grekiska original) vittna om en stigande
samfärdsel och slutligen äfven om kristendomens
framträngande till Kiev. De »ryska»
sändebudens namn öfverensstämma nära med sådana
namnformer, som enligt runstenarnas och
urkundernas intyg voro brukliga särskildt i
Svealandskapen vid Östersjön. – Samtidigt trädde
normannerna utför Volga, i hvars granskap
talrika graffynd i den yngre skandinaviska
jernålderns stil vittna om deras nybyggen på finskt
område, i beröring först med bulgarerna,
sedermera med araberna, hvilkas silfvermynt på
denna väg i stora massor inströmmade till
folken på ömse sidor om Östersjön. Vikingatåg
företogos stundom till de rika muhammedanska
bygderna vid Kaspiska hafvet. Under strider
med kazarerna utvidgades och befästes
herraväldet öfver de slaviska småfolken.
Riksstyrelsen stadgades af Igors kraftfulla enka,
Olga (Fornsv. Hælga). Hon öfvergick formligen
till kristendomen och mottogs högtidligen af
kejsaren i Konstantinopel (957). Men tillika
affärdade hon sändebud till Otto I af Tyskland,
som lät ärkebiskopen af Bremen viga en
missionsbiskop för ryssarnas omvändelse (959).
Hennes son Svjatoslav förblef likväl hedning
och utvecklade sig till en väldig krigshjelte.
Efter åtskilliga segrar öfver kazarerna och
Volgabulgarerna vände han på bysantinska hofvets
uppmaning sina vapen emot de kristne och
slaviserade Donaubulgarerna (968), men råkade
snart i strid äfven med grekerna. Efter svåra
nederlag nödgades han afstå från planen att
förlägga sitt regeringssäte till landet vid Donau
och nedhöggs (972) på återvägen till Kiev af
petjenegerna, ett turkiskt folk, som under
den kazariska maktens förfall framträngt till
stepperna n. om Svarta hafvet. – För första gången
gick riket i brödraskifte. Men Vladimir,
som från Novgorod flytt »bortom hafvet» (d.
v. s. till Skandinavien), gjorde sig med
nyinkallade varjagers hjelp till ensam herre (977). Hans
seger medförde, förmodligen under det uppsvenska
blotnitets inflytelse, en våldsam reaktion emot
den uppspirande kristna missionen, äfven sedan han
nödgats till bysantinske kejsaren öfverlåta en del
af sina trotsiga varjager, som bildade stommen till
det berömda väringagardet i Konstantinopel. Men
omsider insåg han fördelen af en ärofull anslutning
till den nya läran. Mot en grekisk kejsaredotters
hand återlemnade han det eröfrade Cherson (989),
och med samma ifver, som han egnat hedendomens
försvar, tvang han sina undersåtar till dopet. Den
tacksamma ortodoxa kyrkan upptog honom sedermera
bland sina helgon. Han understödde dock äfven den
romerska kyrkans mission bland petjenegerna, med
hvilka han, liksom med polacker, Volgabulgarer och
litaviska stammar, låg i envis, ofta lyckosam fejd.
– Efter Vladimirs död (1015) utbrast åter en blodig
brödrastrid. Men slutligen (1034) samlades riket
af Jaroslav (d. 1054), Olof Skötkonungs måg,
som mot sina fränder och den mäktige konung
Boleslaw af Polen hemtade härar från Sverige,
sedermera förstärkta af norska höfdingar
och de halft varjagiske novgorodernas uppbåd.
Men oaktadt han äfven eljest förde krig mot
grannfolken och t. o. m. sände sina ryssar och
varjager i vikingafärd, den sista och olyckligaste
emot Konstantinopel (1043), visade han sig likväl
mest hågad för fredliga värf. Han knöt svågerlag
och förbindelser med Skandinaviens och det
öfriga Vesterlandets konungar. Hans namn är
förknippadt med den äldsta ryska lagstiftningen
(Russkaja pravda), som röjer stor frändskap med
de normanniska rättssedvänjorna. Han byggde
kyrkor, främjade omvändelseverkets och hierarkiens
utveckling samt vinnlade sig om öfversättning
och afskrifning af fromma skrifter.
– Det normanniska R:s statsskick hade uppstått
och utbildat sig i omisskänlig likhet med
öfriga vikingarikens. Det påminner mest om
de normanniska staterna i norra Frankrike, i
den engelska Danelagen och på Irland, ehuru
dessa rönte ett kraftigare motstånd af en mera
krigisk infödd befolkning och derför aldrig uppnådde
samma varaktiga utbredning. Liksom i Vesterlandet
anknöt sig det normanniska väldet i R. (Gårdarike
l. blott Gårdarne, ett namn, som bildades efter det
likljudande slaviska gorod, borg, befäst stad)
till fasta borgar, som försvarades af höfvitsmän
(posadniki), motsvarande de nordiske jarlarna,
och den väpnade hirden (druzjina) af handgångna män
i olika tjenstgrader. Konungen (kuniaz, kniaz, ett
ord, som slaverna tidigt lånat af germanerna) sjelf
for med sitt följe på gästning i landsändarna
eller lät sina fogdar utkräfva den stadgade
skatten af undersåtarna. Personligen eller
genom sina ämbetsmän skipade han rätt efter lagar,
som han sjelf stiftade enligt faderneärfd sed.
Bandet emellan konungen och hirdmännen berodde på
ömsesidigt aftal samt kunde alltså när som hälst
upplösas; men i tjensten kräfdes obrottslig lydnad,
ehuru konungen gerna hörde sina höfdingars råd och
höll ting med sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
