Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland (Historia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nordryska krigares tillhjelp vinna öfvervigt
äfven i Dnjepr-landet, hvarifrån han efter sina
lyckosamma fälttåg hemförde skaror af kolonister
för att befolka nya städer i skygd för söderns
ändlösa fejder och steppnomadernas härjningar. Sjelf
föredrog han emellertid att stanna i det eröfrade
Kiev som storfurste (1154–57). Hans äldste son,
Andrej Bogoljubskij (efter sin gård Bogoljubovo nära
Vladimir), förlade på allvar sin makts tyngdpunkt till
sitt arfland, ehuru han ej försummade att inblanda sig
i andra, svagare furstars inbördes tvister och under
vexlande omständigheter utsträckte sitt inflytande
icke blott till Kiev, som han till och med lät sina
trupper plundra (1169), utan äfven till Novgorod, som
han, sedan ett väpnadt anfall misslyckats, tvang till
eftergifvenhet genom spärrande af spanmålstillförseln
(1170). Men på samma gång, som han för sin egen del
behöll storfurstetiteln, stannade han i Vladimir,
som han förskönade genom nya kyrkobyggnader, till
en del med biträde af konstnärer från det latinska
Vesterlandet, och upphöjde till regeringssäte för
att bryta de äldre städernas för furstemyndigheten
besvärliga traditioner. Han försökte äfven,
fastän förgäfves, genom underhandlingar med
patriarken i Konstantinopel att upprätta en af
Kiev oberoende metropolitstol i Vladimir. Andrej
mördades visserligen af några sammansvurna bojarer
(1174), hvarefter förbittrade partistrider utbröto,
men hans verk fortsattes af hans broder Vsevolod
(1176–1212). Det nya storfurstendömet Vladimir,
der herskaremakten stödde sig på den hastigt
tillväxande, af den furstliga godsförvaltningen
beroende kolonistbefolkningen (grundstommen till den
med de finske merierna starkt uppblandade storryska
stammen), utvidgade sina gränser åt ö. under strider
med mordvinerna och bulgarerna, äfvensom med den
linie af Rurikovitjerna, som innehade furstendömet
Rjazan. Vsevolod gällde för Rysslands mäktigaste
furste, men hans ätts anseende försvagades efter hans
död genom arflandets delning och oenigheten emellan
hans söner (storfurstar i Vladimir: Konstantin
1212–19, Jurij 1219–38). – I det splittrade
R. hade sålunda uppstått tvänne storfurstendömen
jämte ett stort antal mindre furstendömen och
stadsrepubliker. Men ingenstädes fanns en tillräckligt
stadgad statsmakt, som kunde samla folkets krafter
till gemensamt försvar och kulturarbete. Söndringen
ökades derigenom att sambandet med den grekiska kyrkan
och bildningen försvagades efter Konstantinopels
eröfring af de latinske korsfararna (1204). Emellertid
förflyttades till följd af kolonisationen öfvervigten
från de södra landsdelarna till de norra och
nordöstra. Dnjepr-landets välstånd undergräfdes genom
de alltjämt pågående striderna om storfurstestolen i
Kiev, under det att från Asien en ny fara närmade sig,
i det att mongolerna l. tatarerna inföllo i R. Men
icke ens de sydryske furstarnas första nederlag vid
floden Kalka (1223), hvarefter Djingis-kans härar
tills vidare lemnade R. i fred, förmådde de tvistande
Rurikovitjerna till endrägtig sammanslutning. Derför
visade sig motståndet fruktlöst, när fienden med ännu
starkare krafter förnyade sitt anfall och efter att
hafva krossat storfurstendömet Vladimirs makt på
ett planmässigt sätt fullbordade såväl Volgalandets
som Dnjepr-landets eröfring (1237–40).
III. Den tatariska tiden (1240–1480). Det asiatiska
välde, under hvilket R. hemföll (kanatet Kiptjak, från
1260 oberoende af storkanen), styrdes af en mongolisk
herskareätt, men hufvudmassan af dess krigareskaror
tillhörde den turkiska folkstammen. Kanernas
(Batu, d. 1256, Berke. 1257–66. Mangu, 1266–81,
Toktai, 1291–1313, Uzbek, 1313–41, Djanibek,
1341–57) förnämsta residens eller fältläger (»Gyllene
horden») var Saraj vid nedre Volga. Der, liksom äfven
annanstädes (i Astrachan och Azov), uppblomstrade
handelsstäder till följd af den samfärdsel, som
tatarkanerna öppnade emellan det inre Asien och
de italienska, i synnerhet genuesiska, kolonierna
vid Svarta hafvet (Kaffa m. fl. orter på Krim). Men
tatarerna sjelfva förblefvo länge i allmänhet krigiska
nomader. De bosatte sig ej bland den åkerbrukande
slaviska befolkningen, utan kringströfvade i
större eller mindre horder på stepperna emellan
Ural och Dnjestr. De utgjorde tillika en ständigt
slagfärdig ryttarehär, som vid behof öfversvämmade
upproriska landsändar, förstörde städerna och nedhögg
innevånarna eller bortsläpade dem till de orientaliska
slafmarknaderna. Deras militäriska öfverlägsenhet
berodde icke blott på antalet, utan äfven på en
sträng disciplin och en jämförelsevis högt utbildad
krigskonst. Den tatariska eröfringen betydde sålunda
icke en varaktig ockupation, än mindre upprättandet af
ett ordnadt rike med fast territoriel begränsning. Det
tatariska inflytandet på R:s utveckling gjorde
sig derför gällande i olika mån alltefter de
särskilda landsdelarnas afstånd från den tatariska
krigsmaktens medelpunkt, »Gyllene horden». – Tyngst
hvilade oket öfver Volgalandet. De kufvade ryssarna
underkastades ett finansielt utpressningssystem
(personliga skatter efter allmän folkräkning,
handelspålagor, skjutsskyldighet), som torde haft
sin förebild i den kinesiska administrationen,
men som icke genomfördes på ett konseqvent och
omedelbart sätt. Kanens uppbördsmän (baskaker)
reste tid efter annan, med eller utan trupper,
omkring från stad till stad, hvarvid de kräfde de
ryske furstarnas medverkan. De senare betraktades af
kanen såsom ansvariga för folkets lydnad, men fingo
behålla eller till och med utvidga sina landområden
under fortsatta inbördes strider, i hvilka tatarerna
då och då ingrepo, vanligen efter ansökan af någon
bland de stridande. Furstarna täflade om kanens
gunst genom uppvaktningar i »horden», ömsesidiga
klagomål och underdåniga gåfvor, med hvilka de köpte
hans fullmaktsbref (jartyk). För att uppfylla sina
förpligtelser emot honom måste de i sin ordning
förtrycka undersåtarna och följde dervid tatariska
sedvänjor. Sålunda utbildades begreppet om en
herskaremakt, som icke var bunden af någon laglig
ordning. Tatarkanen såsom allas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
