Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland (Historia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oinskränkte öfverherre kallades af ryssarna »tsar» liksom
den bysantinske kejsaren, hvars ideella öfverhöghet
fördunklades af den faktiska våldsmakten. En
viss helgd fick underkastelsen genom tatarernas
förhållande till den ortodoxa kyrkan, som, äfven
sedan de (under Berke-kan) öfvergått till islam,
åtnjöt skydd och skattefrihet i kraft af kanernas
privilegie-bref. Sedan Kiev under den tatariska
eröfringen blifvit förhärjadt, hade metropoliterna,
som fortfarande gjorde anspråk på den högsta kyrkliga
myndigheten öfver »allt Ryssland», länge icke
ett fast residens, utan reste omkring under många
vedermödor för att inviga kyrkor och biskopar i alla
landsändar. Men omsider (definitivt från 1299), när
det visat sig, att kyrkans oberoende var tryggast
under den otrogne kanens beskärm, blef Vladimir
metropolitsäte, ehuru dess innehafvares myndighet
ofta bestreds af medtäflare i vestra R. Metropoliten
och hans presterskap inskärpte obetingad lydnad
för öfverhetens bud och understödde de furstar,
som ådagalade största trohet i kanens tjenst. Ett
annat enhetsband var storfurstevärdigheten, som
alltjämt utgjorde högsta föremålet för furstarnas
ärelystnad, men numera kunde uppnås endast genom
kanens nåd. Sedan Jurij Vsevolodovitj stupat under
försvaret mot tatarerna, erkändes hans broder
Jaroslav Vsevolodovitj (1238–46) af eröfraren såsom
storfurste af Vladimir. Han aflifvades vid storkanens
hof i Mongoliet, men efter åtskilliga förvecklingar
lyckades hans son Alexander Nevskij (storfurste
1253–63) att befästa sin ställning, stödd på kanens
förtroende. Tillnamnet »Nevskij», som långt efteråt
jämte dyrkan såsom helgon tillerkändes honom, bevarar
minnet af en tämligen obetydlig seger, som han i
egenskap af vald furste af Novgorod vann vid Neva
(1240) öfver en skara svenska, finska och norska
korsfarare. Han hade äfven stridt mot livländska orden
(seger på Peipus-sjöns is 1242). Hans historiska
betydelse såsom storfurste består deri att han
förmedlade den tatariska skattläggningen i Volgalandet
och äfven förmådde Novgorod att betala kanen en
tillfällig tribut. Hans broder och efterträdare
Jaroslav Jaroslavitj (1263–72) var den förste
storfurste, som icke residerade i Vladimir. Ehuru
titeln var fast vid denna stad, föredrogo dock
innehafvarna att grunda sin faktiska makt på sina
ärfda furstendömen och deras hufvudorter. Från
Jaroslav Jaroslavitj härstammar furstelinien i
Tver, hvars betydelse växte genom förbindelsen
med Novgorod och aflägsenheten från tatarernas
omedelbara ingripande. Volgalandets splittring
fortgick för öfrigt, alltefter som ätten utgrenade
sig. Furstarnas strider gällde såväl de särskilda
arflandens utvidgning som storfurstevärdigheten. I
sammanhang dermed hemsöktes landet gång på gång af
tatariska härar. Under dessa förvecklingar växte,
såsom jämförelsevis skyddadt, furstendömet Moskva
(staden omtalas först 1147), som tillfallit Alexander
Nevskijs yngste son, Daniel (d. 1303). Emellan Tver
(Mikael Jaroslavitj, d. 1318; hans söner Dmitrij och
Alexander) och Moskva (Jurij Danilovitj, d. 1325;
hans broder Ivan)
uppstod en långvarig rivalitet, som slutade med
Moskvas ofvervigt genom tatariskt bistånd. Ivan I
Danilovitj, storfurste 1328–40, som för att stärka
sitt anseende lyckats öfvertala metropoliten
Peter (»den helige») att flytta till Moskva (1326),
utnämndes af kanen till storfurste (1328) och antog
såsom sådan, i likhet med metropoliten, titeln
»af allt Ryssland». Vigtigare än denna titel med
dess anspråk var det uppdrag, som kanen gaf honom,
att insamla tatarskatten af de öfrige furstarna och
deras undersåtar. Derigenom fick Ivan (kallad Kalita,
»penningpungen») tillfälle såväl att rikta sig
sjelf som att i kanens namn, men utan inblandning af
hans ämbetsmän, utöfva en tryckande myndighet äfven
utom sitt eget furstendöme. Moskvas makttillväxt
berodde af denna finansiella entreprenad, söm åter
förutsatte en obetviflad trohet mot kanen. Det
ingick derför i storfurstens politik att hindra de
öfrige furstarna att personligen besöka »horden»
och der knyta för honom farliga förbindelser. Efter
Ivans död bevarades den vunna ställningen af hans
söner Simeon (kallad Gordyj, »den stolte», 1340–53)
och Ivan II (1353–59). Storfurstevärdighetens
öfvergång till Moskva innebar icke en emancipation
från det tatariska inflytandet, utan snarare dess
djupare inträngande i det ryska samhället genom det
skärpta skatteförtrycket. – Det södra Ryssland (med
Kiev, Tjernigov m. fl. städer) förhärjades nästan
helt och hållet af tatarerna. Volynien och Galitj,
som äfven öfversvämmades af dem på tåget mot Ungern
och Polen, bevarade dock sin politiska tillvaro. Furst
Daniel Romanovitj (1229–64), som innehade dessa land,
nödgades hylla Batu. Han försökte visserligen att
vinna bistånd af vesterländska korsfarare och erkände
derför påfven såsom kyrkligt öfverhufvud. Men då hans
hopp sveks, oaktadt påfven sände honom konungakronan
(1255), bröt han med Rom och underkastade sig åter
det tatariska öfverväldet. Hans rike splittrades
emellan hans efterkommande. Slutligen eröfrades
Volynien omkr. 1340 af Litaven, Galitj 1349 af Polen
(såsom polsk provins Rusczerwona, »Röda Ryssland»),
De litaviske herskarna (Mindowe, Witen, Gedimin)
hade redan med sitt välde införlifvat en mängd smärre
ryska furstendömen vid öfre Dnjepr och Dana, dit den
tatariska eröfringen icke hade framträngt. Sålunda
uppstod en samlad statsmakt, inom hvilken det ryska
folkelementet under litavisk ledning arbetade sig
fram till större betydelse. Gedimins son Olgerd
(d. 1377) gick anfallsvis tillväga emot tatarerna
under upprepade fälttåg, som utsträcktes ända
till Svarta hafvet. I det eröfrade gränslandet
(Ukrajna) invid steppen återuppbyggdes de förstörda
städerna, och en ny kolonisation började, hvarur
den lillryska stammen framväxte. Det litavisk-ryska
storfurstendömet förberedde sålunda R:s befrielse
från det tatariska oket. Men tillika utvecklades
emellan Litaven och Moskva en politisk motsats, som
skärptes genom en kyrklig schism, sedan åter Kiev
(första gången 1376) blifvit säte för en särskild
metropolit, från 1458 under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
