Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland (Historia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bortom Uralbergen. Vidare kräfde enväldet en skarpare
utprägling inom styrelsens organisation. Visserligen
hade det tatariska inflytandet satt sin färg på
förvaltningen och beskattningen, liksom på de militära
inrättningarna och storfurstens förhållande till
hans tjenare och undersåtar. Dock qvarlefde gamla
frihetstraditioner, som icke öfverensstämde med
den nya statsutvecklingen. Bojarerna, bland hvilka
äfven de Eurikovitjer, som mist sina land, ingingo,
jämte inflyttade slägter af olika härkomst, gjorde
anspråk på rätt att få lemna storfurstens tjenst efter
behag, äfven sedan de öfriga inhemska furstehofven
försvunnit. Riksrådet, »bojarrådet» (bojarskaja duma),
påyrkade att tagas till råds i vigtiga frågor, och vid
krigsbefäls och andra offentliga uppdrags utdelning
ansågs storfursten bunden af en viss häfdvunnen
rangordning (mjestnitjestvo). Den talrika lågadeln
(bojarskije djeti, »bojarsöner»), som utgjorde
storfurstens ryttarehär, fordrade underhåll i form
af tjenstegods (pomjestia), hvartill de ständigt
ökade landområden, som storfursten tillegnade sig,
måste användas. Men jorden egde intet värde utan
arbetskrafter till dess brukning, och bönderna voro
ännu endast undantagsvis bundna vid torfvan. Drifna
af en orolig vandringslust, ombytte de ofta sina
hemvist, och äfven innevånarna i de till storfursten
skattskyldiga byarna och städerna begagnade de
tillfällen, som yppade sig genom rikets utbredning,
att fly bort till ouppodlade trakter undan hans
fogdars förtryck. Kyrkan gaf hägn åt alla, som trädde
i hennes tjenst, och i synnerhet klostren, hvilkas
vidsträckta gods voro befriade från allmänna bördor,
lockade genom billigare vilkor underhafvande från de
verldslige husbönderna. De många stridiga intressen,
som detta vacklande samhällstillstånd företedde,
kunde icke utjämnas genom en på gemensamt rättsskydd
grundad statsordning, enär det tatariska oket ej
hade uppfostrat till aktning för lag, utan blott
till fruktan för öfvermakten. Behofvet af en sådan
öfvermakt fann efter tatarväldets fall sitt uttryck
i det ur detta framgångna sjelfherskaredömet. I
sammanhang med den yttre eröfringspolitiken, som var
en naturlig följd af statslifvets brist på positivt
innehåll och inre begränsning, utvecklade sig
efter hand en samhällsorganisation, hvarigenom den
ena folkklassen efter den andra i fortsatt inbördes
kamp lades under ett ständigt skärpt personligt tvång
(prikrjeplenije). Sjelfherskaredömet, som alltid hade
en mer eller mindre stark opposition att bekämpa;
och den kyrkliga ortodoxien, som sträfvade att
undertrycka alla misstänkta kulturinflytelser utifrån
och alla inhemska kät-terier, voro hänvisade till
hvarandras understöd. Genom deras allt innerligare
sammansmältning fick det moskovitiska R. sin
egendomliga karakter af tatarisk godtycklighet och
bysantinskt ceremoniväsende, af utvidgningsbegär och
af söndringsdrift. Dess historia är tillika full af
inre skakningar, i hvilka det slaviska folklynnets
kraf på obunden frihet reser sig emot det rådande
förtrycket. – Ivan Vasiljevitj sökte framförallt att
böja bojarerna
under sin myndighet. Han affordrade dem, under hot
af straff för förräderi, förpligtelser att icke lemna
riket och träda i litavisk tjenst. För att frigöra sig
från beroendet af bojarrådet inrättade han särskilda
ämbetsverk (prikazy) under sin egen kontroll, ehuru
den lagbok (sudebnik), som skulle gälla för både
de gamla och de nya landsdelarna, utfärdades med
bojarernas bekräftelse (1497). Efter sitt giftermål
med Sofia, af de grekiske Palaiologernas ätt,
betraktade han sig såsom de ortodoxe kejsarnas
efterträdare. Han höjde tronens glans genom ett
strängare hofceremoniel samt byggde nya palats
och kyrkor på Kreml med italienska konstnärers
biträde. Han var dock ej obenägen att begagna sig af
det asketiska munkpartiet under Nil Sorskij och af
det »judaiserande» kätteriet, ett slags fritänkeri,
som ledde sitt upphof från Novgorod, för att antasta
klostrens jordbesittningar, hvilkas tillväxt hotade
både storfurstens och adelns intressen. Men han var
försigtig nog, i synnerhet som tronföljdens osäkerhet
vållade farliga partistämplingar, att gifva vika för
den ortodoxa hierarkien, som, ledd af Iosif Volotskij,
kräfde kättarnas bestraffning. Sina största framgångar
vann Ivan Vasiljevitj emot utlandet. Hans härar
angrepo flere gånger Kazan, hvars kaner råkade i allt
större beroende af Moskva. Han trädde i vänskapliga
förbindelser med habsburgarna, jagellonernas
medtäflare i vester. Han förmådde flere litaviska
vasallfurstar till affall; och sedan hans dotters
förmälning med Kasimir IV:s son storfurst Alexander
af Litaven icke medfört en varaktig förlikning,
tvang han efter åtskilliga stridigheter sin måg,
som 1501 bestigit äfven Polens tron, att afträda
en stor del af de vestra landskapen med Tjernigov
m. fl. städer (1503). Kriget med livländska orden,
som slutit förbund med Alexander, gick mindre lyckligt
för ryssarna (1500–03). Men den moskovitiska makten
sträfvade att fatta fast fot vid hafvet. Hamnstaden
Ivangorod anlades (1492) vid Narovas mynning midt
emot Narva och bibehölls, oaktadt den för en kort
tid (1496) föll i svenskarnas händer. Sedan Ivan
slutit förbund med Danmark (1493), som anlitade
hans hjelp mot Sverige och det tyska handelsväldet
vid Östersjön, upphäfdes Hansans faktori i Novgorod
(1494), och Finland härjades af ryska trupper
(1495–96), ehuru kriget icke ledde till någon
gränsförändring. – Vasilij III Ivanovitj (1505–33),
Sofias son, efterträdde fadern med förbigående af
sin äldre halfbroder son Dmitrij, som Ivan redan
1498 låtit kröna, men några år efteråt uteslutit
från tronföljden, hvars bestämmande ansågs bero af
storfurstens godtfinnande. Vasilij slöt sig på grund
af sin modernehärkomst och de partiförhållanden,
under hvilka han uppvuxit, pålitligare än sin fader
till hierarkien, som till gengäld förhärligade
sjelfherskaredömet såsom helgadt af Gud till ortodoxiens
skydd. Han kunde derför med eftertryck häfda sin
allenastyrelse icke blott emot bojarerna, utan äfven
emot sina bröder, som enligt gammal sed hade erhållit
särskilda områden i kraft af faderns testamente,
men snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
