Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland (Historia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inskränktes i deras förvaltning. För öfrigt
indrogos helt och hållet under storfurstens välde
republiken Pskov (1510) samt sedermera Rjazan och
ett annat furstendöme, som tillhörde en sidogren af
den moskovitiska ätten. Dermed försvunno de sista
återstoderna af politisk avtonomi inom riket, och
för att alldeles qväfva de forna traditionerna
amalgamerade storfursten, liksom redan Ivan
Vasiljevitj efter Novgorods fall, de införlifvade
landsändarna med stängandet genom våldsamt utförda
folkomflyttningar. Den moskovitiska herskaremakten
stärktes, medan den jagellonska, som ännu innehade
största delen af vestra och södra R., försvagades
genom aristokratiens sjelfrådighet. En af
Litavens förnämste magnater och konung Sigismund I:s
medtäflare om högsta makten, furst Michail Vasiljevitj
Glinskij, afföll till Vasilij, som med hans bistånd
förvärfvade flere nya vigtiga besittningar, bland dem
det vigtiga Smolensk (1514). Deremot var storfurstens
ställning till tatarerna ganska brydsam. Hans
bemödanden att befästa sitt inflytande öfver Kazan
invecklade honom i strid med krimske kanen, som
härjade hans land och till och med aftvang Moskva
en ny underdånighetsförpligtelse (1521). Den inre
oredan i tatarkanaten åstadkom likväl ett omslag till
Vasilijs förmån, och mot slutet af hans regering böjde
sig åter Kazan för hans makt. – Ivan IV Vasiljevitj
(1533–84) var vid faderns frånfälle endast tre år
gammal, och regeringen öfvertogs af hans moder, Elena,
Michail Glinskijs brorsdotter. Genom lättsinne och
svaghet blottställde hon dock snart sin myndighet för
häftiga angrepp. Storfurstens farbröder misslyckades
visserligen i sina upprorsförsök, men emellan
Elenas gunstlingar och andra stormän vexlade makten
oupphörligt. Efter hennes död (1538) kifvades alltjämt
bojarpartierna, utan att någon förmyndarestyrelse
insattes, under flere furstliga slägter (Glinskij,
Bjelskij, Sjujskij) om väldet i den nya storfurstens
namn och missbrukade hans nycker och tyranniska anlag
till hvarandras förderf. Blott personliga lidelser,
ingen medveten aristokratisk politik bestämde deras
framfart. Skattkammaren tömdes, folket förtrycktes
värre än någonsin, krigsmakten vårdslösades, och
tatarernas upprepade härjningar rågade förödmjukelsen
och eländet. Reaktionen mot det anarkiska bojarväldet
inleddes äntligen af kyrkan, som fann stöd i
det allmänna missnöjet. Den sluge och kraftige
metropoliten Makarij krönte storfursten högtidligen
till tsar (1547), hvarigenom sjelfherskaredömet
upphöjdes till samma religiös-politiska rang som det
forna bysantinska kejsaredömet (titeln bekräftad af
patriarken i Konstantinopel 1561), förmälde honom
med Anastasia Romanovna, som tillhörde en utom
partistriderna stående bojarätt, och omgaf honom,
sedan han blifvit uppskrämd af en folkresning
i Moskva, med nya rådgifvare, bland hvilka
metropolitens verktyg popen Silvester (Domostrojs
författare) och adelsmannen Aleksej Adasjev voro de
inflytelserikaste. Kyrkans och tsarens förbund till
samhällets förbättring bekräftades å ett allmänt
riksmöte (zemskij sobor)
i Moskva (1550), der bojarerna förödmjukades och å
flere synoder, hvilkas beslut beteckna ortodoxiens och
ritualismens fulla seger öfver kätteriet, som, till en
del påverkadt af den tyska reformationen, åter hade
rest sitt hufvud. En ny verldslig sudebnik (1550),
flere andra stadgar, äfvensom en ny kyrkoordning
(Stoglav, »de hundra kapitlen», 1551), utgjorde
frukterna af en lagstiftning, som åsyftade det
»heliga» R:s (Sviataja Rus) inre lugn, afsöndring
från den latinska Vestern och upprättelse
emot de otrogne. Bojarerna undanträngdes från
provinsförvaltningen, åtminstone tills vidare,
i det att en del af rättskipningen och uppbörden
öfverlemnades åt menigheternas valda ombud. Men
denna begynnande sjelfstyrelse blef snart också
tryckande, enär det gemensamma ansvaret för
de dryga pålagorna alstrade nya tvister och
missbruk. Ett fotfolk af värfvade bösseskyttar
(strjeltsy) upprättades och förlades i städerna,
der de gynnades med stora förmåner på de öfrige
innevånarnas bekostnad. Dessutom skärptes adelns
rusttjenst, hvadan äfven nya tjenstegods utdelades,
till och med af den skattskyldiga jorden, till
afbräck för allmogens personliga frihet. Den förstärkta
krigsmakten användes till eröfringen af Kazan (1552)
och Astrachan (fullb. 1557), hvarigenom tsarens välde
utsträcktes till nedre Volga; de kaukasiska stammarna
föranleddes att söka hans skydd, nya fält öppnades
för den ryska kolonisationen, och hären ökades med
massor af tatariska ryttare. Men Ivan, som kände
sin makt växa, vägrade att lyda sina rådgifvare,
som tillstyrkte krigets fortsättning emot de redan
angripne krimske tatarerna. I stället kastade han
sig, så snart gränsfejden med Sverige (1555–57)
blifvit bilagd, öfver den i upplösning stadda
livländska ordensstaten samt eröfrade Narva (1558),
Dorpat (1559) och flere andra orter. Uppmuntrad af
dessa framgångar, bröt han alldeles med Silvester och
Adasjev. som förvisades från hofvet, hvarjämte flere
af deras anhängare afrättades. Efter fredsbrottet
med Polen, som äfven gjorde anspråk på Livland,
gick kriget sämre oaktadt eröfringen af Polotsk
(1563). Tsarens misstänksamhet eggade honom då till
ett allt vildare tyranni (deraf hans tillnamn Groznyj,
»den grymme»). Närmast riktades förföljelsen emot
bojarerna för deras verkliga och förmenta stämplingar
med fienden. Men snart trodde Ivan sig hafva att kämpa
med ett vida mer utgrenadt förräderi. Han öfvergaf
sin hufvudstad, upprättade för sin egen trygghet ett
slags biregering (opritjnina), till hvars underhåll
en del af riket och dess inkomster anslogos, och omgaf
sig med en lifvakt af bödlar, bemyndigade att uppsöka
hans inhemska fiender, utan hänsyn till den egentliga
landsförvaltningen (zemstjma), som tsaren, för att
visa sin onåd, till namnet afstod åt bojarrådet,
en tid underordnadt en tatarisk höfding med titel af
»storfuste af allt Ryssland». Bland skräckväldets
många offer voro flere af tsarens slägtingar,
metropoliten Filipp (1568, sedan dyrkad som helgon),
som vågat göra honom föreställningar, och tusentals
innevånare i Novgorod, som på en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
