Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland (Historia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
propagandans fanatism alltmera oroat den
litavisk-ryska befolkningen efter den framtvungna
kyrkliga unionen i Brest (1596). Men förvirringen
i det moskovitiska riket antydde möjligheten af
en diversion, som den polska adeln och jesuiterna
kunde begagna för sina syften. I spetsen för en här
af kosaker och polacker anryckte (1604) emot tsar
Boris en tronpretendent (Lsje-Dmitrij, »den falske
Dmitrij»), hvars rätta härkomst är insvept i djupt
dunkel. Enligt den ryska officiella traditionen var
han en förlupen munk vid namn Grigorij (Grisjka)
Otrepiev. Sjelf utgaf han sig, när han först
uppträdde i Ukrajna, för den lyckligen räddade
tsarevitj Dmitrij och erkändes äfven af konung
Sigismund III. Den moskovitiska gränsbefolkningen
och de mot Dmitrij utsända trupperna afföllo till
honom. Kort efter Boris’ plötsliga död utbröt en
resning i sjelfva Moskva. Hans son Feodor (II), som
utropats till tsar, mördades, och Dmitrij hyllades
som rättmätig herskare. Han visade rik begåfning,
ädelmod och verksamhetslust, men äfven oförsigtighet
och lättsinne. Ehuru han undandrog sig att efter
löfte arbeta för katolicismen, väckte hans förkärlek
för utländska sedvänjor och ringaktning af de
ortodoxa ceremonierna folkets misstankar och ovilja,
som stegrades vid hans förmälning med den polska
adelsdamen Marina Mniszek. Medan pöbeln i Moskva
öfverföll de polske bröllopsgästerna, mördades
(1606) Dmitrij af några sammansvurna bojarer
under ledning af furst Vasilij Ivanovitj Sjujskij
(1606–10), som omedelbart upphöjdes på tronen,
men med en genom en försäkran till rådet inskränkt
makt. Hans myndighet rönte dock mycket motstånd utom
hufvudstaden. Den revolutionära oron urartade snart
till en allmän anarki (smutnoje vremia, »oredans
tid»). Massor af lifegne och underkufvade finska
stammar reste sig, eggade af kosaker, från alla
håll och plundrade bygderna under olika anförare,
af hvilka många uppträdde som medlemmar af den gamla
tsarätten. Den mest beryktade var den Dmitrij, som
af Marina erkändes för hennes undkomne make och,
understödd af en mängd polska adelsmän, uppslog sitt
läger i byn Tusjino nära Moskva (Tusjinskij vor,
»skälmen i Tusjino»). Efter fördraget i Viborg
(1609), enligt hvilket Keksholms län skulle
afträdas till Sverige, fick Vasilij undsättning
af en svensk här under Jakob de la Gardie, som
förenade sig med en rysk under tsarens frände furst
Michail Vasiljevitj Skopin-Sjujskij. Det berömda
klostret Troitsa, som belägrats af polackerna,
räddades. Tusjinolägret sprängdes, men åtskilliga
ryska herrar, som icke ville erkänna Vasilij, erbjödo
kronan åt Sigismunds son, Vladislav, mot vilkor
af enväldets af skaffande. Den polske fältherren
Zolkiewski slog den svensk-ryska hären vid Klusjino
(1610), hvarefter Vasilij, den siste Ruriksättlingen
på Rysslands tron, afsattes, bojarrådet lät hylla
Vladislav, öppnade Moskvas portar för Zolkiewski och
afsände en beskickning till den likaledes antågande
Sigismund för att hemta den nye tsaren. Patriarken
Germogen protesterade dock
emot det kätterska valet, men kastades af polackerna i
fängelse, der han omkom. Emot bojarerna och polackerna
reste sig den aflifvade Tusjinoskälmens kosaker
under furst Trubetskoj och atamanen Zarutskij,
jämte en adelshär under Prokopij Ljapunov, och de
trenne höfvitsmännen (trojenatjalniki) belägrade
Moskva, under det att Sigismund bemäktigade sig
Smolensk och De la Gardie Novgorod (1611), som
förmåddes att utbedja sig Karl IX:s son Karl Filip
till tsar. Ljapunov mördades inom kort af kosakerna,
som fortsatte belägringen och föröfrigt härjade vidt
och bredt i landet. Allmogens hopp om träldomsokets
afskuddande slocknade under våldsverkarnas ofog och
hungersnödens tryck. Från Troitsa utsändes uppmaningar
till kättarnas fördrifvande; åtskilliga städer och
landsändar ingingo förbund till ömsesidigt försvar,
och i Nisjnij-Novgorod började en ny, på samma gång
nationel och mot den kosakiska friheten reaktionär
rörelse under ledning af slagtaren Kosma Zacharytj
Minin-Suchorukij och furst Dmitrij Michajlovltj
Pozjarskij, en af Ljapunovs underbefälhafvare. En
ny adelshär uppsattes och utrustades af städerna
vid Volga; ett slags konfederation till rikets
upprättelse bildade sig i Jaroslavl (1612), och
sedan Trubetskoj med sina kosaker motvilligt gjort
gemensam sak med Pozjarskij, tvungos polackerna
i Moskva till kapitulation, innan Sigismund hann
fram till deras undsättning. Valda ombud från
olika ämbetsmannaklasser, städer och landsändar
kallades till den ödelagda hufvudstaden, och
efter häftiga partitvister valdes den 16-årige, af
modern i klostret uppfostrade Mikael Feodorovitj
Romanov, Filarets son, till tsar (Febr. 1613),
hufvudsakligen genom kyrkans inflytande öfver en
del af lågadeln och kosakerna, hvarvid bojarerna,
enligt trovärdiga uppgifter, affordrade honom en
handfästning till sin förmån. – Mikael Feodorovitj
(1613–45), stamfader för dynastien Romanov, vann
först allmänt erkännande, sedan de ännu motspänstige
kosakerna under Zarutskij och andra anförare blifvit
slagna eller blidkade genom gåfvor och förmåner,
sedan Novgorod återförenats med riket efter den under
engelsk-holländsk medling afslutna freden i Stolbova
(1617), hvarigenom Ryssland afstod Keksholms län jämte
Ingermanland till Sverige och sålunda utestängdes
från Östersjön, och sedan polackerna upphört att med
vapenmakt påyrka Vladislavs rätt till kronan efter
stilleståndet i Deulino (1618), hvarigenom Smolensk
och Tjernigov jämte andra städer och områden afträddes
till Polen-Litaven. Under tiden fördes styrelsen
egentligen af bojarrådet, men under kontroll af den
nästan ständigt samlade riksdagen (zemskij sobor),
som hufvudsakligen representerade den väpnade
lågadelns och tjenstemännens intressen. Sedermera
öfvergick makten till Mikaels fader, Filaret, som
efter sin återkomst från den polska fångenskapen
invigdes till patriark (1619) och såsom »storherre»
(velikij-gosudar) äfven i det ytttre likställdes
med tsaren. Detta »dubbelvälde» (dvojevlastije)
främjade genom kyrkans auktoritet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
