Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland (Historia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
belägring, innan de kufvades (1676). Tsar Alexej
var personligen mild och mer begåfvad än sin fader,
men mäktade ej fullfölja en bestämd plan under sin
stormiga regering. Europeiska kulturinflytelser, till
en del till följd af förbindelsen med Lillryssland
och de politiska förvecklingarna med grannarna,
började framträda vid hofvet och i administrationen
och gynnades af några bland tsarens rådgifvare,
såsom Afanasij Lavrentievitj, Ordin-Nastjokin och
Artemon Sergjejevitj Matvjejev, i hvars hus
Alexej gjorde bekantskap med sin andra gemål, Natalia
Kirillovna Narysjkin. – Feodor (III) Alexejevitj
(1676–82) blef ett verktyg för vexlande hofpartier,
sedan Matvjejev förvisats till Sibirien. Kriget i
Ukrajna, der turkarna eröfrade fästningen Tjigirin
(1678), bilades genom ett stillestånd (1681),
enligt hvilket det ödelagda landet v. om Dnjepr
öfverläts åt sultanen. Motgångarna tillskrefvos
de förnäma slägternas rangtvister, hvadan på ett
riksmöte (Jan. 1682) reglerna för »mjestnitjestvo»
(se ofvan) förklarades för afskaffade. Efter Feodors
död (April 1682) genomdref flertalet af bojarrådet,
med patriarken Joakims biträde, att hans 10-årige
halfbroder, Peter Alexejevitj (1682–1725), på
ett tumultuariskt riksmöte utropades till tsar. Men
streltserna i Moskva, som länge varit missnöjda med
sina befälhafvare, tågade till Kreml och mördade
Matvjejev, som återkallats att leda regeringen,
flere medlemmar af ätten Narysjkin och andra bojarer
(Maj 1682). Deraf begagnade sig tsar Alexejs dotter
i första giftet, Sofia, jämte sin mödernefrände Ivan
Michajlovitj Miloslavskij och andra medhjelpare, för
att få sin broder, den svagsinte Ivan V Alexejevitj
(1682–96), erkänd som tsar jämte Peter. Icke utan
svårighet qväfdes de oroligheter, som tillställdes
af sekteristerna (Juli 1682). Streltsernas
befälhafvare, furst Chovanskij, som likaledes
ville nyttja dem för sin personliga ärelystnad,
undanröjdes (Sept. 1682). Oaktadt jäsningen inom
landet fortfor, behöll dock under det nya
»dubbelväldet» Sofia Alexejevna regeringsmakten i förening
med sin älskare furst Vasilij Vasiljevitj Golitsyn,
som visade sinne för europeisk bildning, men var för
ängslig att genomdrifva verkliga förändringar. Efter
mycken tvekan inträdde R. i den stora ligan
(kejsaren, Polen och Venezia) emot Turkiet, sedan
Polen genom freden och förbundet i Moskva (1686)
stadfäst afträdelserna i Andrusovo. Metropoliten
af Kiev, som alltjämt lydt under patriarken af
Konstantinopel, ställdes (1687) under patriarken af
Moskva, som till följd deraf tillmätte sig anspråk
på kyrklig öfverhöghet äfven öfver Polen-Litavens
ortodoxa undersåtar. Dessa framgångar, som väl
uppvägde uppgifvandet af Amurlandet till Kina
genom fördraget i Nertjinsk (1689), fördunklades
dock af Golitsyns båda misslyckade fälttåg mot Krim
(1687 och 1689). Ett fientligt parti, ledt af hans
egen frände, furst Boris Alexejevitj Golitsyn, och
tsaritsa Natalias broder Lev Narysjkin, samlade sig
omkring den uppväxande Peter, som med sin moder bodde
i byn Preobrazjenskoje och, fri från de officiella
ceremoniernas band, till och
med umgicks med handtverkare från den närbelägna
europeiska förstaden och sysselsatte sig med
krigslekar och båtbyggning. Emellan de båda hofven
rådde ömsesidig misstro och fruktan. Plötsligt
(Aug. 1689) flydde Peter, som trodde sig sväfva i
lifsfara, till Troitsa, der hans anhängare upprättade
en motregering. Patriarken Joakim ställde sig på
hans sida, och en del af streltserna afföll till
honom. Sedan äfven det utländska manskapet under
general Patrik Gordon aftågat till Troitsa, utlemnade
de i Moskva qvarblifne streltserna sin befälhafvare
Sjaklovityj, som afrättades. Golitsyn förvisades,
och Sofia inspärrades i kloster (d. 1704). Regeringen
fördes i flere år egentligen af bojarrådet efter
gammal häfd. Patriarken Joakim (d. 1690) och hans
efterträdare Adrian förföljde inhemska och främmande
kättare. Peter deltog ifrigt i den europeiska
förstadens lustbarheter med sin vän François Lefort,
anställde fältmanövrer under Gordons ledning och
företog, för att få segla på hafvet, resor till
Archangelsk (1693 och 1694). Hans politiska
sjelfständighet börjar med återupptagandet af kriget mot
turkarna och tatarerna. Efter ett misslyckadt anfall
(1695) eröfrades Azov (1696). Ensam sjelfherskare
efter Ivans död (Jan. 1696), anlade Peter ett stort
värf vid Voronezj, der en krigsflotta byggdes på de
verldslige och kyrklige jordegarnas bekostnad med
biträde af arbetsledare och handtverkare från de
skandinaviska landen, Holland och Venezia. Ryska
adelsmän skickades utomlands för att studera
skeppsbyggnadskonsten. I samma syfte åtföljde Peter
sjelf en stor beskickning, som affärdades (1697)
för att höja R:s anseende i Europa. Omedelbart före
hans afresa hade flere personer, som beskylldes för
en sammansvärjning mot hans lif, blifvit afrättade,
och under hans frånvaro reste sig streltserna,
missnöjda med sina långväga kommenderingar till Azov
och annanstädes, men kufvades, förnämligast af
Gordon (Juni 1698). Peter, som i detta uppror såg
ett utbrott af den växande oviljan emot hans smak
för främmande seder, anställde efter sin återkomst
till Moskva (Aug. 1698) ett blodbad å de fångne
streltserna. För att trotsa fördomarna utfärdade
han stränga påbud om skäggrakning och klädedrägtens
förändring, stiftade Andreasorden och införde den
europeiska tidräkningen (nyåret 1700) under påtvungna
festligheter efter utländskt mönster. Derjämte
sökte han nya utvägar att upphjelpa finanserna. Till
undvikande af provinstjenstemännens försnillningar
öfverlemnades uppbörden af åtskilliga intägter åt
stadsborgerskapet, enligt liknande äldre försök,
men under formen af en municipalorganisation med
half tyska namn (burmistry, ratusja), koncentrerad
genom en öfverstyrelse i Moskva (1699), som
snart förvandlades till ett nytt ämbetsverk. Äfven
stämpelpappersafgifter infördes. Emellertid afstannade
kriget emot Turkiet. Tsaren, som icke fått sina
anspråk uppfyllda vid det allmänna fredsslutet i
Karlovicz (1699), måste nöja sig med ett särskildt
stillestånd i Konstantinopel (Juli 1700), enligt
hvilket R. behöll Azov och fritogs från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
