- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
1575-1576

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland (Historia)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

makt öfver de lifegne genom reglering af
dagsverksskyldigheten (1797) och förbud mot de
lillryske böndernas försäljning från de gods, till
hvilka de hörde (1798). I Östersjöprovinserna,
der Katarina infört sin guvernementsordning,
återställdes den inhemska förvaltningen (1796), och
universitetet i Dorpat upprättades å nyo (1799). Äfven
i Litaven återupplifvades några inrättningar från
den polska tiden. Mot franska revolutionens idéer
vidtogos stränga afspärrningsåtgärder, men först 1798
biträdde R. formligen koalitionen emot Frankrike. En
rysk-turkisk flotta opererade i Medelhafvet, och
Suvorov ledde ett lysande fälttåg i Italien och
Schweiz (1799). Snart invecklade dock Paul sig i
tvister med sina allierade, och sedan Bonaparte
bemäktigat sig väldet, närmade han sig rent af
Frankrike (1800), med hvars samverkan han ville
angripa Englands makt i Indien. Men innan denna
plan hunnit verkställas, föll Paul, hvars despotiska
och ombytliga lynne väckt farhågor äfven inom hans
egen familj, offer för en sammansvärjning af några
högre officerare och hofmän (Pahlen, Bennigsen,
Zubov m. fl.). – Alexander I (1801–25) omgaf sig
i början med rådgifvare (Stroganov, Novosiltsev,
polacken Adam Czartoryski), som hyllade en moderat
reformpolitik i »engelsk» anda. Den »hemliga
expeditionen», som under Katarina efterträdt det
»hemliga kansliet», upphäfdes (1801). De inskränkande
bestämmelserna med afseende på pressen och samfärdseln
med utlandet mildrades. Kollegierna afskaffades;
i stället upprättades ministerier (1802), och till
statens högsta konsultativa korporation bestämdes
»riksrådet» (gosudarstvennyj sovjet). Genom
afskaffandet af statsjordsdonationerna tryggades
kronoböndernas jämförelsevis drägliga ställning,
och enskilda husbönder bemyndigades att genom
de lifegnes emancipation och utrustning med jord
bilda fria byalag (1803). Vården om den offentliga
undervisningen organiserades; flere nya universitet
och andra läroanstalter stiftades. Polackerna i de
införlifvade landskapen behandlades med undseende,
och deras nationella bildning uppmuntrades. Freden
bevarades ända till 1805, då ryssarna deltogo i
kriget mot Napoleon och jämte österrikarna blefvo
slagna vid Austerlitz. Kriget fortsattes i förening
med Preussen, och tillika upphetsades Turkiet af
Napoleon emot Ryssland (1806). Efter Preussens
nederlag, den oafgjorda drabbningen vid Eylau
(Febr. 1807) och Napoleons seger vid Friedland (Juni
1807) slöt Alexander fred i Tilsit (d. 7 Juli 1807),
hvarigenom han på Preussens bekostnad förvärfvade det
polska området Bialystok och tilllika ändrade hela
sitt politiska system. Förbundet med Frankrike,
som ytterligare bekräftades vid mötet i Erfurt
(1808), förskaffade R. i freden i Schönbrunn (1809)
på Österrikes bekostnad östra Galizien och gaf
det fria händer emot Turkiet och Sverige. Freden i
Fredrikshamn (1809) beseglade Finlands och Ålands
eröfring. Kamenskijs och Kutuzovs segrar (1810–11)
jämte det af R. understödda upproret i Serbien
försvagade Turkiets motståndskraft. Den franska
alliansen inverkade äfven på R:s inre
förhållanden. Alexander gaf sitt förtroende
åt uppkomlingen Speranskij, som svärmade för
den napoleonska förvaltningsorganisationen och
lagstiftningen. Efter hans råd fullbordades den
centrala administrationens ombildning (1810),
och andra reformer förbereddes, särskildt i syfte
att utjämna ståndsskilnaderna. Derjämte bibehöll
Alexander sina sympatier för konstitutionella
inrättningar. På landtdagen i Borgå (1809) bekräftade
han Finlands statsförfattning och lagar, och med
det nya storfurstendömet förenades de förut eröfrade
finska provinserna (1811). Men den allmänna meningen
vid hofvet och inom de högre klasserna hatade det
franska inflytandet, och en brytning emellan Alexander
och Napoleon inträdde till följd af den senares polska
politik, yrkanden på kontinentalsystemets obetingade
tillämpning, öfvergrepp i Tyskland och invändningar
mot R:s orientaliska planer. Alexander närmade sig
åter till England, Speranskij störtades (Mars 1812),
fred afslöts med Turkiet i Bukarest (Maj 1812),
hvarvid R. nöjde sig med Besarabien och löften om
Donauprovinsernas och Serbiens autonomi. Napoleons
anfall (1812) framkallade en allmän fosterländsk
hänförelse i R. Efter nederlaget vid Borodino
och Kutuzovs återtåg inryckte Napoleon i Moskva,
som brändes på guvernören Rostoptjins anordning
(Sept. 1812). Den franska hären nödgades söka sin
väg tillbaka till gränsen, men dukade till största
delen under för vinterkölden och de ryska vapnen. I
den nya koalition, som bildades emot Napoleon, intog
Alexander en ledande ställning. R:s stridskrafter
koncentrerades emot vestra Europa. Det mödosamma
kriget mot Persien, som pågått samtidigt med det
turkiska, bilades genom freden i Gulistan (1813),
som tillerkände R. öfverhögheten öfver Georgien och
andra kaukasiska furstendömen. På Wienkongressen
1814–15 lyckades Alexander, till följd af Österrikes,
Englands och Frankrikes motstånd, icke till fullo
förverkliga sin plan att återställa Polen såsom en
konstitutionel monarki i union med Ryssland. Galizien
återgick till Österrike, Posen till Preussen. För
öfrigt svalnade snart hans liberalism på grund af
de erfarenheter, som han gjorde med oppositionen i
Polen. Han hängaf sig åt religiösa grubblerier samt
skärpte uppsigten öfver pressen och universiteten,
på samma gång som han, lyssnande till Metternichs
förmaningar, i spetsen för den heliga alliansen sökte
qväfva alla frihetsrörelser i Europa och till och
med undandrog grekerna sin hjelp i befrielsekriget
emot turkarna. Hans mest betrodde rådgifvare
under denna tid var Araktjejev. upphofsmannen
till de beryktade soldatkolonierna, som vållade
allmogen stort betryck. Emellertid uppstodo bland
de officerare, som under vistelsen i Frankrike hade
insupit smak för de revolutionära grundsatserna,
åtskilliga hemliga sällskap med syfte att införa en
konstitutionel författning i R. Några drömde till
och med om dynastiens störtande och republik. Dessa
stämplingar kommo till Alexanders kännedom, men under
förberedelserna till deras undertryckande afled han
plötsligt i Taganrog.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:02:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfan/0794.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free