Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland (Historia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Hans broder Nikolaus I (1825–55) måste tillkämpa sig
tronen med vapenmakt. Hans äldre broder, Konstantin,
ståthållare i Polen, hade vid sin förmälning
med den polska grefvinnan Grudzinska (furstinnan
Lowicz) afsagt sig (1822) sin arfsrätt till ryska
kronan, och hans afsägelse hade af Alexander (1823)
blifvit stadfäst genom en statsakt, som hemlighölls
äfven för Nikolaus sjelf. Efter Alexanders död
utropades Nikolaus till kejsare af Konstantin
i Varsjav, Konstantin af Nikolaus i Petersburg,
som likväl efter mottagandet af broderns förnyade
afsägelse tillkännagaf sin egen tronbestigning. Men
då trupperna skulle aflägga trohetseden (d. 26
Dec. 1825), utbröt ett myteri, tillstäldt af de mot
sjelfherskaredömet fientlige officerarna, som med
förebärande af Konstantins rätt lyckades förleda
en del af soldaterna. Ordningen återställdes efter
en kort gatustrid. Likaledes qväfdes en mindre
militärrevolt i trakten af Kiev. Upprorets ledare
(dekabristy, »Decembermännen») straffades antingen
med döden (Pestel, Ryljejev, Bestusjev-Ejumin
m. fl.) eller med förvisning till Sibirien. Nikolaus
fann sig så mycket mer föranlåten att betona
enväldets, konservatismens och ståndsordningens
grundsatser, att skärpa det administrativa trycket
och att hindra utbredningen af vesterländska
frihetsidéer. Behofvet af en statsinqvisition,
sådan som det »hemliga kansliet» och den »hemliga
expeditionen», fylldes genom den beryktade »tredje
afdelningen» af »kejsarens eget kansli» under »chefen
för gendarmkåren». Redan i början af sin regering
(1826) tillkännagaf Nikolaus sin afsigt, att bevara
lifegenskapen orubbad. Endast för kronoböndernas
räkning infördes ett slags kommunalorganisation
(1837), och det tilläts enskilda jordegare att af
sina lifegne bilda byalag med fastställda skyldigheter
(1842). Valrätten till adelsförsamlingarna inskränktes
genom en förmögenhetscensus (1831), och de lägre
tjenstemannagraderna beröfvades sina anspråk på
ärftligt adelskap (1845). Lagstiftningens verksamhet
inskränkte sig till en samling (under den återkallade,
men af motgången sansade Speranskijs ledning) af
alla herskafepåbud ända från tsar Alexejs tid
(offentliggjord 1830), äfvensom publikationen
af ett »utdrag» (Svod zakonov), innehållande de
bestämmelser, som ännu kunde anses ega gällande
kraft (1833), och af en särskild strafflag
(1835). Den offentliga undervisningen ställdes
under sträng kontroll. Hufvudvigten lades på de
militäriska läroanstalterna. Under intrycket af
de revolutionära rörelserna i Europa begränsades
slutligen (1848) antalet af de studerande vid
universiteten, och möjligheten att resa utomlands
försvårades ytterligare. Äfven i förhållande till
Europa uppträdde Nikolaus såsom legitimitetens
och den bestående ordningens förkämpe, men förstod
samtidigt att främja R:s utvidgning genom en aktiv
utrikespolitik, som icke skydde att begagna sig af
de nationella agitationerna. Den ortodoxa kyrkans och
den slaviska stammens intressen häfdades af den ryska
diplomatien. Ännu tydligare framträdde sträfvanden
i sådan riktning inom icke-officiella
kretsar. På den europeiska romantikens grundval
bildade sig slavofilernas parti, som förfäktade R:s
verldshistoriska mission att vårda kristendomens
äkta traditioner, uppburna af ett homogent, i fria
bondesamfund under en faderlig tsar ordnadt och mot
Vesterlandets förruttnelse skyddadt folk. Men då detta
partis anhängare röjde antipatier mot lifegenskapen
och den petersburgska byråkratismen, ådrogo de sig
stundom regeringens misshag. Större uppmuntran rönte
panslavismen, som, med eller utan anslutning till
slavofilernas teorier, genom förbindelser med de
slaviska nationalitetsrörelserna i Österrike och
Turkiet sökte bana väg för R:s hegemoni öfver
de närbeslägtade folken. »Vesterländingarna»
(zapadniki), som i motsats till slavofilerna
betonade nödvändigheten af sambandet med
den europeiska bildningen och liberalismen,
voro illa anskrifua på högre ort och hade ringa
tillfälle att öppet utveckla sina åsigter. Dessa
fingo, under allt radikalare skiftningar, sina
språkrör i den tillväxande ryska emigration, som i
vestra Europa trädde i beröring med den främmande
revolutionspropagandan. Alla de ofvannämnda partierna
räknade för öfrigt sina medlemmar egentligen bland
den mera bildade adeln. Sjelfherskaredömets anseende
upprätthölls icke minst genom de storartade yttre
framgångarna. De kaukasiska förhållandena föranledde
ett nytt krig med Persien (1826), som efter flere
segrar (af Jermolov och Paskjevitj) genom freden
i Turkmantsjaj (1828) förskaffade R. provinserna
Erivan och Nachitsjevan. Sjelfva Persien råkade i
allt större beroende af R., ehuru dess inflytande
motarbetades af England. De kaukasiska stammarnas
pacifikation sysselsatte likväl de ryska trupperna
i många år, och deras motstånd förknippades med
en religiös rörelse under imamen Sjamyl. Det ryska
väldet i Central-Asien, som redan under det 18:de
årh. blifvit småningom framskjutet bortom Ural genom
anläggande af militäriska poster och linier, vann en
betydande utvidgning genom kirgisernas fullständiga
underkufvande (1846) och närmade sig sålunda de
större muhammedanska tatarkanaten. Emot Turkiet
uppträdde Nikolaus med stor energi. Han aftvang
sultanen fördraget i Akjerman (d. 7 Okt. 1826),
hvarigenom Donauprovinsernas och Serbiens autonomi
ytterligare bekräftades, äfvensom rätten för ryska
fartyg till genomfart från Svarta hafvet till
Medelhafvet. Sedan han, jämte England och Frankrike
(Londonfördraget Juli 1827), åtagit sig medlingen
emellan Porten och grekerna och jämte dessa makter vid
Navarino (Okt. 1827) förstört den turkiska flottan,
förklarade han för egen del Turkiet krig (April
1828). Hans fältherrar krossade dess härar både i
Asien (Paskjevitj) och i Europa (Diebitsch). England
och Österrike närmade sig hvarandra för att
hejda R:s segerlopp, medan Frankrike understödde
R. i hopp att sjelf bemäktiga sig Rhengränsen. En
allmän europeisk konflikt förebyggdes genom freden
i Adrianopel (Sept. 1829). Porten förpligtade sig
till de europeiska makterna att erkänna Greklands
oberoende, afträdde till R. öarna i Donaumynningen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
