- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
1581-1582

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland (Historia)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

allmogens förhållande till dess förra husbönder och
dess kommunala inrättningar. Denna lagstiftning,
hvarigenom öfver 22 mill. lifegne emanciperades,
tilldelade, i öfverensstämmelse med slavofilernas
fordringar, bönderna vissa lotter af den jord de
brukat och satte det solidariska byalaget (mir)
i den adlige godsherrens ställe. En genomgripande
förändring framkallades i landets ekonomiska
förhållanden. En större rörlighet uppstod i
näringslifvet genom den rikligare tillgången
på användbara arbetskrafter. Fabriker och
jernvägar anlades i betydlig omfattning. Men tillika
ruinerades en stor del af adeln, och allmogen,
som väntat sig mera jord, hade ofta svårt att
reda sig med sitt sjelfständiga jordbruk och
att utbetala de fastställda aflösningssummorna
till godsegarna. Andra reformer afsågo att minska
byråkratiens öfvervigt och ståndsskilnaderna. En
ny domstolsorganisation med jury i brottmål jämte
offentlig och lika rättskipning för alla klasser
påbjöds (1864) och infördes (från 1866) efter hand i
olika landsändar. I ett stort antal guvernement och
distrikt inrättades landsting (zemstva), i hvilka
ombud från de olika stånden egde sammanträda för
att behandla orternas angelägenheter (1864). Först i
några större städer (1863) och sedan i de flesta andra
(1870) infördes likaledes kommunalförfattningar. Men
det administrativa godtycket upphörde ej, utan
ingrep allt som oftast både i rättskipningen
och kommunalförvaltningen. Polisen fortfor,
med ombytlig stränghet, att utan laga former
förfölja farliga eller misshagliga riktningar
och personer. Ehuru censuren mildrades genom en
pressförordning (1865), förblef dock tryckfriheten
beroende af hvarjehanda mer eller mindre tillfälliga
inskränkningar. För den offentliga undervisningen
visades ömsom intresse och en viss ängslan. En
stadga om folkskolors inrättning utfärdades (1864),
men deras utveckling försvårades af brist på medel
och lärarekrafter. Universiteten, som fingo en friare
organisation (1863), måste tid efter annan ställas
under noggrannare uppsigt till följd af studenternas
upplopp och otillåtna föreningar. Förordningen om
klassiska och reala gymnasier (1864) ersattes af en
annan (1871), som genom skärpning af de klassiska
studierna åsyftade att utrota den revolutionära
halfbildningen. Arbetet för qvinnobildningens
höjande, som i början mycket uppmuntrades, rönte
sedermera motstånd från regeringens sida. Men det
literära proletariatet af båda könen fortfor att
växa på grund af de sociala missförhållandena. Emot
de icke ryska delarna af riket följdes ett ojämnt
förfaringssätt. En försoningspolitik försöktes först
i Polen, men efterträddes snart af strängare åtgärder
och efter resningen (1863–64), som utan förbarmande
undertrycktes, af ett russifikationssystem, som dock
ej sträckte sig till införandet af de ryska reformerna
i domstolsväsendet och landskapsförvaltningen. Under
inflytande af den nationelt ryska rörelse, som leddes
af Katkov, sökte regeringen krossa den polska adelns
sociala ställning genom jordutdelning åt allmogen
(1864) och genom påbud
(1865) att de konfiskerade godsen i de från Polen
tagna vestryska landskapen fingo säljas endast till
ryssar. Äfven upphäfdes det sista biskopsstift,
som tillhörde den unerade kyrkan (1875). Deremot
gynnades Finlands autonomi. En landtdag sammankallades
för första gången efter eröfringen (1863), och de
finska ständerna fingo utveckla en ganska omfattande
lagstiftningsverksamhet. Östersjöprovinserna skonades
mindre, men det ryska nationalpartiets yrkanden
på deras fullständiga amalgamation vunno icke
gehör. Kaukasiens eröfring fullbordades i ö. efter
Sjamyls kapitulation (1859), i v. genom tjerkessernas
kufvande (1864), hvilka i stora massor utvandrade till
Turkiet. De ryska härarna framträngde oafbrutet allt
längre in i Central-Asien till bekymmer för England,
med hvars diplomati den ryska täflade i Afganistan
och Persien. Efter fleråriga strider, under hvilka
Tasjkend (1865) och Samarkand (1868), utom många
andra orter, eröfrades, förvandlades kanaten Kokand
och Bokhara till ryska vasallstater (det förra
annekterades helt och hållet 1876). Kanen af Kiva
tuktades likaledes (1873) och måste erkänna »den hvite
tsarens» öfverhöghet, sedan han blifvit beröfvad en
del af sitt land. I yttersta Öst-Asien förvärfvades
genom fördrag med Kina Amurlandet 1858 och Usurilandet
1860 (gränsreglering i Central-Asien genom
Kuldsjafördraget 1879–81), genom fördrag med Japan ön
Sachalin 1875. Deremot försåldes (1867) de ryska
besittningarna i nordvestra Amerika (Alaska) till
Förenta staterna. I Europa intog den ryska politiken
(under furst Gortjakovs ledning) länge en afvaktande
hållning. Förbindelserna med de slaviska folken
underhöllos och utvecklades, dels af den officiella
diplomatiens agenter, dels af det panslavistiska
partiet (den slaviska kongressen i Moskva 1867). I
alla vigtigare europeiska frågor deltog R. såsom en
af stormakterna, men utan att blottställa sig för
svårare konflikter. Till Preussen, hvars bistånd var
af stort gagn vid den polska resningens bekämpande,
medan vestmakterna och Österrike gynnade polackerna,
blef förhållandet allt förtroligare, och under
skydd af R:s vänskap kunde Bismarck genomföra sin
politik emot Danmark och Österrike. Äfven under
fransk-tyska kriget bevarades tilliten emellan de
båda regeringarna, oaktadt den allmänna meningen
i R. högt uttalade sig för Frankrike. R. begagnade
sig af denna europeiska kris för att åt sig utverka
befrielse från Paristraktatens bestämmelser om Svarta
hafvets neutralitet (på Londonkonferensen 1871). Under
Tysklands medling åvägabragtes äfven ett närmande
mellan R. och Österrike (»trekejsareförbundet»
1872.) Men tillika beredde R. sig att vid behof
häfda sin maktställning. Härstyrkan ökades genom
den allmänna värnpligtens införande (1874) i
stället för det förra konskriptionssystemet med lång
tjenstetid. Sinnena blefvo allt oroligare under väntan
på afgörande händelser. Jäsningen på Balkanhalfön
underhölls af ryssar (ambassadören i Konstantinopel,
Ignatiev). Jämsides med den panslavistiska agitationen växte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:32:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfan/0797.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free