Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solanum Tourn., bot., farmak., ett till nat. fam. Solaneæ Juss, kl. Syngenesia L., ordn. Monogamia, hörande slägte af örter och halfbuskar - Solar l. solarisk (Lat. solaris, af sol, sol), hvad som har afseende på solen - Solari. 1. Cristoforo S. - Solari. 2. Andrea S. - Solario, Antonio, kallad il Zingaro - Solarium, Lat. (af sol, sol), sol-ur - Sólarljóð. Se Solsången - Sola-vexel, bankt. Se Vexel - Solbad, insolation, balneol., benämnes den obetäckta kroppens utsättande helt eller delvis för omedelbar inverkan af solstrålarna - Solberga. 1. Socken i Elfsborgs län - Solberga. 2. Socken i Göteborgs och Bohus län - Solberga. 3. Socken i Malmöhus län - Solberga. 4. Norra Solberga, socken i Jönköpings län - Solberga. 5. Södra Solberga, socken i Jönköpings län - Solberga, ett kloster, som var beläget inom Visby stadsmur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stipites Dulcamarae, hvars svagt narkotiska verkan
beror på dess halt af en alkaloid och glykosid,
solanin (se d. o.). Drogen användes i form
af dekokt (mera sällan numera) mot reumatism
och såsom ett urindrifvande medel. Såsom ogräs
i trädgårdar växer ofta S. nigrum L., som är en
1-årig ört med hvita blommor och svarta bär. Bland
arterna af detta slägte hafva flere ätliga frukter,
bl. a. S. quitoënse Lam. med pomeranslika frukter
(»Quito-oranger»), S. macrocarpum L. med äpplestora,
syrliga frukter, S. esculentum L. och S. ovigerum
L., »äggplantan», hvars frukter i storlek, form och
färg fullkomligt likna ett hönsägg. Många arter hafva
medicinsk användning, t. ex. S. pseudochina S:t Hil.,
som är ett godt ersättningsmedel för kinabark. De
stärkelserika stamknölarna af S. tuberosum L. utgöra
potates (se d. o.). S. sodomaeum var ett af
Linné gifvet namn på en art, som då antogs vara
moderväxten till de fabelaktiga Sodoms-äpplena,
hvilka enligt sagan växte vid Döda hafvets stränder
och hade en vacker yta, men inuti voro fulla af
ett svart stoft. Arten är inhemsk i Afrikas såväl
norra som sydliga trakter. Dess bittra rot användes
i Kaplandet som urindrifvande medel, och de mycket
giftiga frukterna orsaka bedöfning eller ursinne
och död. Man antager, att denna växt varit den af
Dioskorides omtalade Strychnos manikos, som orsakade
galenskap. O. T. S.
Solar l. solarisk (Lat. solaris, af sol,
sol), hvad som har afseende på solen. – Solarljus
solljus. Se Solen. – Solarmaskin, en af John Ericsson
uppfunnen maskin för solvärmets tillgodogörande som
drifkraft. Se Ericsson, John. – Solarmikroskop. Se
Solmikroskop. – Solarolja. Se Bergolja och
Mineraloljor.
Solari. 1. Cristoforo S., italiensk bildhuggare
och arkitekt, född i Milano, död efter 1523, flyttade
med sin broder (se nedan) till Venezia och blef sedan
hofbildhuggare hos Ludovico Sforza. – 2. Andrea
S., den föregåendes yngre broder, italiensk målare
af milanesiska skolan, elev af Lionardo da Vinci,
föddes sannolikt i Milano omkr. 1460 och dog efter
1515. I Venezia, dit han 1490 begaf sig, tog han
starka intryck af Giov. Bellini, men började,
efter sin återkomst till fädernestaden, imitera
Lionardo. S. sändes af marskalk de Chaurmont till
Frankrike för att måla kapellet i Gaillon i Normandie,
hvarmed han höll på till 1509. Dermed försvinner
han ur historien. Man vet endast af en 1515 daterad
tafla, att han då ännu lefde. Jämte Bern. Luini
ansågs S. vara Lionardos bäste lärjunge. Många
af hans taflor bevaras ännu, bl. a. ett präktigt
mansporträtt (i Londons nationalgalleri), Johannes
Döparens hufvud (i Louvre) och Den törnekrönte
Kristus (i Poldi-Pezzoli-museet i Milano).
O. G-g.
Solario, Antonio, kallad il Zingaro, »zigenaren»,
italiensk målare, född omkr. 1382, troligen i
Civitá i Abruzzerna, studerade i Bologna, Venezia,
Ferrara, Florens och Rom samt bosatte sig slutligen
i Neapel och dog
derstädes 1455. S. var en af den neapolitanska skolans
förnämste mästare. Han utmärkte sig för en
naturalistisk uppfattning samt stor omvexling i
figurer och detaljer. Hans förnämsta verk är en serie
af 20 fresker i klostret S. Severino i Neapel.
Solarium, Lat. (af sol, sol), sol-ur.
Sólarljóð. Se Solsången.
Sola-vexel, bankt. Se Vexel.
Solbad, insolation, balneol., benämnes den obetäckta
kroppens utsättande helt eller delvis för omedelbar
inverkan af solstrålarna. Dylika »bad» begagnades,
förr mera än nu, vid en del vattenkuranstalter
och andra badinrättningar. Att solbad icke sakna
betydelse torde kunna medgifvas, då man numera
vet, att de direkta solstrålarna döda bakterier,
som af dem träffas, med många gånger större kraft
än äfven det starkaste desinfektionsmedel. Att
huden genom solbad kan stärkas och härdas är äfven
antagligt. Likväl måste undvikas att framkalla
»solutslag», erythema solare, eller svår och
svidande rodnad i huden, hvilket hudlidande uppkommer
genom för långvarig inverkan af solstrålarna.
O. T. S.
Solberga. 1. Socken i Elfsborgs län, Redvägs
härad. Areal 1,369 har. 219 innev. (1889). Annex
till Norra Åsarp, Skara stift, Redvägs
kontrakt. – 2. Socken i Göteborgs och Bohus län,
Inlands Nordre härad. Areal 6,070 har. 2,414
innev. (1889). S. bildar med Jörlanda och Hålta
ett regalt pastorat af 2:dra kl., Göteborgs
stift, Elfsyssels Södra kontrakt. – 3. Socken i
Malmöhus län, Vemmenhögs härad. Areal 932 har. 344
innev. (1889). S. bildar med Hasle-Bösarp ett regalt
pastorat af 3:dje kl., Lunds stift, Vemmenhögs
kontrakt. – 4. Norra Solberga (förut Solberga),
socken i Jönköpings län, Södra Vedbo härad. Areal
11,026 har. 2,070 innev. (1889). Annex till
Flisby, Linköpings stift, Södra Vedbo kontrakt. –
5. Södra Solberga (förut Solbersra), socken i
Jönköpings län, Vestra härad. Areal 5,099 har. 856
innev. (1889). Annex till Korsberga, Vexiö stift,
Östra härads kontrakt.
Solberga, ett kloster, som var beläget inom Visby
stadsmur och innehades af cisterciensnunnor. Det
omtalas första gången 1246 af biskop Lars i Linköping,
i en skrifvelse till innevånarna på Gotland med
tillkännagifvande att han till klostrets underhåll
anslagit allt offer, som nedlades på S:t Olofs altare
i Akergarn, nuv. Olofsholm i Hellvis socken på
öns nordöstra kust. Två år derefter bekräftades
detta anslag af legaten Vilhelm af Sabina,
men 1277 stadfäste biskop Henrik i Linköping en
öfverenskommelse mellan klostret och nämnda sockens
innebyggare att dela inkomsten, och då gotländingarna
ville bestrida klostrets rätt dertill, hotades
de med bannlysning (1349); slutligen bestämdes
(1360), att allt, hvad som vid altaret inflöt,
skulle jämnt fördelas mellan klostret, kapellet
och presten derstädes. Äfven några, dock ganska få,
gårdar skänktes under tidernas lopp till klostrets
underhåll, och aflat erbjöds 1287 åt dem, hvilka
gynnade detsamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
