Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Soldan, August Fredrik - Soldanella L., bot., ett litet slägte alpina örter - Soldat (jfr Sold), såsom benämning för krigsmannen, användes egentligen först under 17:de årh. - Soldatesk (Fr. soldatesque, af soldat), soldatmanskap - Soldatgatt, sjöv. Se Björnhål - Soldnär. Se Sold - Soldo, myntv., italienskt kopparmynt - Soldygn. Se Dygn - Soldyrkan, den form af naturtillbedjan, i hvilken solguden dyrkades som den förnämste af alla naturmakterna - Sole. Se Hafrsfjord - Solecism, syntaktiskt språkfel; groft fel mot skick och god ton - Solen, astron., planetsystemets centralkropp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
universitet herskande hegelianismen. Han efterlemnade
en omfattande manuskriptsamling af filosofiskt
innehåll, men underlät att publicera sina arbeten, med
undantag af en med anledning af Th. Reins psykologi i
Finsk tidskrift (1877–78) meddelad artikelserie under
titeln Herbart och Rein. Den entusiasm för Herbarts
läror, som der gaf sig uttryck, verkade tändande på
många unga sinnen. Äfven genom personlig beröring inom
en visserligen liten, men icke betydelselös krets
verkade S. väckande på de filosofiska studierna i
Helsingfors. M. G. S.
Soldanella L., bot., ett litet slägte alpinaörter
af nat. fam. Primulaceae Vent., kl. Pentandria
L. Blomkronan är vidgadt trattlik, med brämet
klufvet i en mängd franslika flikar. Frukten är
en 1-rummig kapsel, som öppnar sig i toppen
med många tänder. Linnés S. alpina är nu
delad i fyra arter, hvilka tillhöra södra och
mellersta Europas alptrakter. I rotstockarna
finnes ett purgerande ämne, möjligen cyklamin.
O. T. S.
Soldat (jfr Sold), såsom benämning för krigsmannen,
användes egentligen först under 17:de årh. och
ersatte den förut vanliga »knekt». Benämningen
afser i inskränktare bemärkelse det obefordrade
manskap af infanteriet, som icke särskildt
utmärkes såsom gardister, grenadierer, jägare
e. d. I svenska roteringsverket kallas allt det
indelta manskapet, deri inbegripet korporaler,
»soldater», hvaraf sammansättningen soldattorp (jfr
Indelningsverket). C. O. N.
Soldatesk (Fr. soldatesque, af soldat),
soldatmanskap, i motsats till befälet;
sammanrafsadt, tygellöst krigsfolk.
Soldatgatt, sjöv. Se Björnhål.
Soldnär. Se Sold.
Soldo, myntv., italienskt kopparmynt = 1/20 lira =
5 centesimi = 3,6 öre.
Soldygn. Se Dygn.
Soldyrkan, den form af naturtillbedjan, i
hvilken solguden dyrkades som den förnämste af
alla naturmakterna och såsom allherskare öfver
gudars och menniskors verld. Solen eller den gud,
som tänktes styra dess vagn, har väl hos alla
naturdyrkande stammar varit föremål för tillbedjan,
hvarvid en tydlig motsats träder i dagen mellan
nordens stammar, som städse vörda solen såsom
en vänlig, värme- och lifgifvande gudamakt, och
söderns folk, som lika ofta frukta henne såsom ett
allt lif förbrännande demoniskt väsende. Men den
obestridda första platsen inom gudaverlden intager
solen först då, när större riken utbildat sig
och man börjat tänka sig den himmelska hierarkien
ordnad efter samma grunder som den jordiska, med en
enväldig allherskare i spetsen för gudarna liksom
för menniskorna. Dervid egnar sig solen, med den
alldeles enastående rang hon måste tänkas intaga
inom verldsalltet, innan det kopernikanska systemet
framträdt och gjort sig gällande, synnerligen väl
såsom den jordiske konungens himmelska motbild. I
samma mån, som solgudens ställning varder förherskande
gent emot de öfrige gudarna, varder äfven soldyrkan
en förebild till monoteismen (se d. o.). I Egypten,
der konungarna buro
titel af Solens son, misslyckades väl den högeligen
märkliga reformation, som konung Amenhotep IV sökte
genomföra, i det han ville upphöja solguden Aten till
högste eller ende gud; men denna kult torde icke
hafva blifvit utan inflytande på den israelitiska
monoteismen. I Babylonien synes på rikets sista
tid solguden Bel varit framför andra dyrkad. I det
persiska riket nådde soldyrkan den högsta utveckling;
solguden omgafs af sina änglar och ärkeänglar,
liksom storkonungen af sina hofmän och satraper,
och den persiske Mithras’ dyrkan steg inom det
romerska väldet till en makt, som gjorde den till en
farlig medtäflare för sjelfva kristendomen. Julianus
Affällingens misslyckade motreformation afsåg i
första rummet det högsta väsendets tillbedjan
under solens bild. Utanför den vesterländska
kulturverlden märkas såsom solreligioner framför
andra den japanska Sinto-kulten och den peruanska
Inka-religionen. Den germanske Oden har sannolikt
företrädesvis varit en solgud, och hans enda öga är
möjligen en sinnebild af solen. Det ifriga sökande
efter solmyter och solhjeltar, som i senare tider egt
rum på den jämförande religionsforskningens område,
har dock mången gång gått alltför vida samt ledt till
svåra öfverdrifter och misstag, hvilka i sin ordning
framkallat en lika öfverdrifven och ensidig kritik.
E. Sn.
Sole. Se Hafrsfjord.
Solecism (Lat. solaecismus, af namnet på den grekiska
kolonien Soloi i Cilicien, känd för sin dåliga
grekiska dialekt), syntaktiskt språkfel; groft fel
mot skick och god ton.
Solen, astron., planetsystemets centralkropp. Dess
medelafstånd från jorden är beräknadt till
148,670,000 km., under antagande af värdet 8,85"
för solparallaxen, eller den vinkel, under hvilken
jordens radie skulle ses från solen. Solens skenbara
vinkeldiameter, från jorden sedt, är 32’ 4",
motsvarande en verklig radie af 1,388,000 km. eller
nära lika med dubbla afståndet från jorden till
månen. Solens massa är 330,000 gånger så stor som
jordens och 1,050 gånger så stor som den största
planetens, Jupiters, massa. Solens medeltäthet är 0,25
af jordens eller ungefär 1,5 af vattnets. Tyngden på
solens yta är 28 gånger större än på jorden. Solens
form är, så vidt man funnit, fullkomligt sferisk,
utan afplattning. Solen roterar på ungefär 25 dagar
kring sin axel, hvilken har en lutning på 7° 15’
mot ekliptikans. Om solens rörelse genom verldsrymden
se Solsystem.
För blotta ögat ter sig solens yta, eller den
s. k. fotosferen, såsom en fullkomligt jämn,
lysande yta. Betraktar man den med ett förstorande
teleskop, är det icke längre så. Den företer då
ett kornigt utseende; Young liknar den vid groft
ritpapper. Under ännu starkare förstoring analyserar
sig denna fotosferens konsistens i en mängd små
lysande partiklar – Secchi kallar dem »risgryn»,
Nasmyth förliknar dem med videblad, Langley med
flockig snö på grått kläde –, hvilka tyckas simma i
ett mindre ljust medium, som tillkännagifver sig som
mörkare fläckar. Efter Langleys åsigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
