Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solen, astron., planetsystemets centralkropp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ojämnheter i de inre planeternas rörelser, såsom man kunde
vänta. Derför gifves allmänt företrädet åt den andra
hypotesen, enligt hvilken solen upphettas derigenom
att den långsamt sammandrager sig och att dess gaser
kondenseras till flytande och fast form. Helmholtz,
som uppställt denna åsigt, har visat, att denna
kontraktion ej behöfver försiggå fortare, än att
9,500 år skulle erfordras, för att solens skenbara
diameter skulle aftaga med en enda bågsekund. Att
under sådana förhållanden inga förändringar i solens
diameter (enligt Auwers) kunnat konstateras under
historisk tid, kan således icke utgöra någon svårighet
för denna teori. Vore solens massa gasformig, skulle
en dylik sammandragning, enligt hvad experiment
om gasers hopdragning genom afkylning visat,
till och med kunna förorsaka ett höjande af dess
temperatur. Till slut skulle den dock antaga flytande
form och afsvalna. Efter hvad Newcomb beräknat,
kan den i alla händelser högst 10 millioner år lemna
tillräcklig värme för lifvets underhållande på jorden.
På fotosferens yta finner man utom de redan beskrifna
ojämnheter, som gifva den dess granulerade utseende,
detaljer af större utsträckning och påtaglighet,
hvilka varit kända, långt innan man viste något om
fotosferens granulerade form. Hit höra utom de redan
omtalade solfläckarna de s. k. solfacklorna. Dessa
bestå af oregelbundet formade strimmor eller
flammor, hvilka, om de förekomma i mängd, närmast
likna skummet under ett vattenfall. Några af dessa
bibehålla länge (månadtals) sin form, andra, i
synnerhet de, hvilka, såsom äfven är vanligast,
uppträda i närheten af solfläckarna, äro mera,
stundom raskt föränderliga. Facklorna synas mest i
närheten af solranden, hvilket förklaras deraf att
de äro eruptiva bildningar, som sträcka sig öfver
solens atmosfer och skarpast afteckna sig mot den
relativt ljussvagare soiranden än på fotosferens
intensivare midtparti. Solfacklorna stå sannolikt i
nära förhållande till och bruka äfven identifieras
med de nedan omnämnda protuberanserna.
De mest påfallande företeelser på fotosferens yta
äro dock de s. k. solfläckarna, mörka fläckar
af olika storlek ända till ett par minuter i
diameter. Redan före uppfinningen af teleskopet
iakttogos stundom fläckar på solen, hvilka då
allmänt höllos för planeten Merkurius projicierad
på solskifvan; så år 807 och 1609 (Kepler). Att de
tillhörde solen var en åsigt, som under medeltiden
ej kunde förenas med den förutsatta fullkomligheten
af denna himmelskropp, och som äfven långt efter
uppfinningen af kikaren häftigt bestreds, bland
annat med det skäl att Aristoteles ej nämnt något
derom. Solfläckarna upptäcktes oafhängigt och nära
samtidigt af Galilei, af jesuiten prof. Scheiner i
Ingolstadt och af Fabricius, som om dem publicerade
den första skrift, »De maculis in sole observatis»
(1611). Såväl Fabricius som Galilei märkte snart,
att solfläckarna tillhörde solen sjelf, och att de
rörde sig från öster till vester, sålunda bevisande
en rotation af solen på ungefär 25 dagar. Scheiner och
andra sågo deremot länge i dem mörka himmelskroppar,
som aftecknade sig mot solens yta. De kallades ock
på grund häraf till de franska och österrikiska
konungahusens ära Sidera Bourbonia och Sidera
Austriaca. Scheiner lät sig dock omsider öfvertyga
om deras heliska natur och framställde i sitt
omfångsrika arbete om solfläckarna, »Rosa ursina»
(1630), den åsigten att de voro bergstoppar, som
sköto upp ur solens glödande atmosfer. Sedan denna
tid hafva en mängd observationer af solfläckarna
blifvit gjorda, men regelbundet först under vårt
århundrade. Betraktar man en solfläck under stark
förstoring, upptäcker man snart en egendomlig
struktur hos densamma, i det den sönderfaller i
två partier, ett inre och mörkare, den s. k. kärnan
eller umbra, samt omkring densamma ett ljusare parti,
den s. k. halfskuggan eller penumbra. I den senare
uppträder vanligen en massa mot det inre af fläcken
ljusare strimmor, stundom krökta och spiralformigt
anordnade. Det hela gör intryck af en mörk fördjupning
i solytan, öfver hvilken penumbran skjuter fram. Hos
somliga fläckar saknas penumbran, hos andra kärnan;
åtskilliga, t. ex. de minsta, de s. k. porerna,
hafva en fullkomligt jämn färgton. Solfläckarna
synas mörka blott genom kontrasten mot omgifvande
partier; enligt Langley är kärnan af en solfläck 500
gånger så ljusstark som månen. Solfläckarna uppstå
i fotosferen såsom helt små punkter utan tydlig
struktur, ofta på ställen, der förut facklor varit
synliga, de utveckla sig sedermera och förändra
form på många sätt, stundom upplösande sig i flere
fläckar, stundom sammanflytande med andra fläckar i
grannskapet, samt försvinnna slutligen åter. Plötsliga
förändringar hos fläckarna, antydande våldsamma
gaseruptioner, äro, efter hvad iakttagelser af form-
och ljusförändringar i fläckarnas spektrallinier
ådagalagt, icke sällsynta. Ofta uppträder en ny fläck
på samma ställe, der en annan försvunnit. Några
fläckar försvinna ett par dagar, ja redan ett par
timmar, sedan de först uppträdt, andra vara flere
månader. Den längsta tid en solfläck observerats är
18 månader. I medeltal är en solfläcks lifslängd 2–3
månader. Solfläckarna uppträda vanligen gruppvis –
ofta åtföljes en större fläck på sin östra sida af
flere mindre – och förekomma mest i en zon mellan
10°–30° heliografisk latitud. Kring eqvatorn och
öfver 35° bredd äro de sällsyntare. Orsaken till detta
förhållande är ännu obekant. – När en solfläck under
sin rörelse närmar sig solranden, blir dess form
på grund af perspektivet elliptisk. Härvid visar
sig emellertid, att halfskuggan blir smalare åt
solens medelpunkt till och bredare åt solkanten, en
iakttagelse, som först gjordes af Wilson 1769, och som
denne förklarade genom antagandet att fläckarna
voro trattformiga fördjupningar i fotosferen,
hvilket äfven deras utseende omedelbart gifver vid
handen. Wilson uppställde äfven den första teori för
solen, som sedan, närmare utbildad af W. Herschel,
fått namn efter denne. Enligt densamma består solen
af en fast, mörk centralkropp, för öfrigt befolkad af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
