Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solen, astron., planetsystemets centralkropp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lefvande varelser, hvilka genom ett tjockt molnlager
skyddas för värmestrålningen från solens yttersta,
glödande hölje. Solfläckarna äro öppningar i dessa
höljen, genom hvilka vi skåda ner på den mörka
solkroppen, solfläckarnas kärna. Denna teori,
som fått vika för spektroskopets vittnesbörd om
solens gasformiga yttre och dess glödande inre, är
emellertid redan af det skäl ohållbar, att värmen
från det yttre höljet genom ledning måste fortplanta
sig till solkroppen och slutligen försätta densamma
i glödande tillstånd.
Solfläckarna rotera kring solens axel på i medeltal
25 dagar. Afvikelser från denna rörelse uppträda
emellertid i både longitud och latitud. Sålunda
aftager solfläckarnas rotationshastighet från
eqvatorn räknadt med tilltagande bredd. Olika delar
af solen rotera sålunda olika hastigt. Carrington
har ur sina (mer än 5,000) observationer härledt
följande empiriska uttryck för den dagliga
rotationshastigheten, R, för solfläckar af olika
latitud:
R = 865’–165’ sin7/4[phi],
hvarest [phi] betyder fläckens bredd. Denna formel
likasom den af Faye på teoretisk väg härledda
R = 862’–186’ sin2[phi]
öfverensstämmer nära med verkligheten. Hvad
orsaken till detta förhållande beträffar, med
hvilket förklaringen af alla andra processer inom
solen sannolikt nära sammanhänger, anser Young
den bestå deruti att fotosferen är sammansatt af
afkylda massor, som sänka sig, hvarvid en större
rotationshastighet vid eqvatorn än mot polerna måste
blifva följden. Faye deremot antager strömmar från
solens inre mot dess yta, kommande från mindre djup
vid eqvatorn än vid polerna. Orsaken till dessa
strömningar består enligt Faye i upphettnings-
och kondensationsförhållanden i den såsom gasformig
betraktade solmassan. Dessa olika slags rörelser och
rotationer gifva nu upphof till hvirflar såsom i en
ström eller såsom tornados i vår egen atmosfer, och
dessa hvirflar utgöra solfläckarna. Enligt Young äro
solfläckarna större eller mindre fördjupningar, hvilka
uppkomma derigenom att trycket från det inre på något
ställe minskas till följd af någon stark eruption i
närheten. Detta förklarar äfven tillvaron af fackler
(eruptionsprodukterna) i närheten af det ställe,
der en solfläck uppstår. Secchi ansåg fläckarna vara
slaggartade produkter, som efter eruptioner lagrade
sig i fotosferen. Sannolikt spela alla dessa och
andra omständigheter hvar sin roll vid solfläckarnas
bildning.
Solfläckarnas antal och storlek äro mycket olika på
olika tider. Schwabe härledde ur sina iakttagelser
af solfläckarna under åren 1826–51, en periodicitet
af omkring 10 år i deras förekomst. R. Wolf har af
en fullständig sammanställning af allt hvad dylika
observationer heter närmare bestämt denna period
till 11,111 år, hvarjämte framgår, att hvarje maximum
af solfläckarnas antal inträffar i medeltal 4 1/2 år
efter föregående minimum, medan från ett maximum till
närmast följande minimum dröjer 6 1/2
år. Orsaken till solfläckarnas periodicitet tillskrefs
i början inverkan af Jupiter, som har en omloppstid
af nära samma längd (11,86 år) som fläckperioden. För
möjligheten af ett orsaksförhållande härvidlag skulle
dock fordras en fullständig öfverensstämmelse mellan
perioderna. Man anser derför numera, att orsaken,
af hvad natur den eljest är, finnes inom solen
sjelf – man kan dervid tänka på orsaker analoga
med dem, som åstadkomma periodiska utbrott af varma
källor o. s. v. – Straxt efter upptäckten af denna
periodicitet hos solfläckarna påpekade Sabine,
Gautier och Wolf öfverensstämmelsen mellan denna
period och den sekulära perioden för de magnetiska
fenomenen på jorden (jfr Deklination 2 och Magnetism
1). Sedermera har man äfven sett huru tillfälliga
större förändringar hos solfläckarna påtagligen
varit åtföljda af s. k. magnetiska oväder på
jorden. Att ett tillsvidare gåtlikt samband mellan
solfläckarna och de magnetiska fenomenen råder torde
numera vara mycket sannolikt. Likaså har en dylik
öfverensstämmelse mellan norrskenens periodicitet
och solfläckarnas blifvit påvisad af Lormis och
Rubenson. Orsaken till dessa motsvarigheter kan
svårligen ligga i solens temperaturförhållanden,
utan måste tänkas såsom något direkt magnetiskt
inflytande från solen, möjligen detsamma, som man
tillskrifver kometsvansarnas uppkomst. Flere andra
fenomen hafva af den menskliga fantasien med större
eller mindre statistiska skäl blifvit förda i samband
med solfläckarna, såsom meteorologiska förhållanden,
handelskriserna (W. Herschel, på grund af årsväxtens
beroende af solens temperatur), den asiatiska koleran
o. s. v.
En närmare inblick i solens väsende lemna
iakttagelserna af densamma under en total
solförmörkelse. När månens mörka skifva totalt
betäcker solen, synes densamma omgifven af en mild,
silfverlik strålglans, enligt Newcomb påminnande om
glorian kring helgonens hufvud på äldre taflor. Denna
företeelse kallas koronan. Densamma är till
sin form mycket oregelbunden, dessutom olika vid
olika tillfällen, ja olika personers teckningar
af samma korona kunna skilja sig betydligt från
hvarandra. Den är snarare qvadratisk än cirkulär
med en i utspringande breda strålar sönderfallande
omkrets. Den är ljusstarkast i närheten af solranden
och försvinner småningom utåt, hvarför det är svårt
att angifva dess dimensioner; stundom har man kunnat
följa den så långt utåt som halfva solradien. Koronan
har blifvit iakttagen minst så långt tillbaka som
på Keplers tid; redan Plutarchos skall hafva talat
om densamma. – Vid sjelfva solranden uppträder
emellertid ett annat fenomen. Här och der ser man
fantastiskt formade, rosenfärgade utsprång från
densamma, nående en ansenlig höjd, ända till 100,000
km., de s. k. protuberanserna. Desamma iakttogos
första gången vid solförmörkelsen d. 8 Juli 1842. De
förliknades än vid sargade bergkammar, än vid
rödglödande jernmassor, än vid röda lågor. Under
de derpå följande solförmörkelserna lyckades man
öfvertyga sig om att de hvarken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
