Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonnister ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sorenskriver, d. v. s. svuren, edsvuren skrifvare,
är namn på norska domare i 1:sta instansen på
landet. Från begynnelsen, i 16:de årh., endast
skrifvare i den af bönder sammansatta dömande rätten,
blef denne tjensteman i 17:de årh. småningom sjelf
den egentlige domaren, med hvilken lagrätten
var adjungerad. Genom »Kong Kristian V:s norske
lovbog» (1687) lades domaremyndigheten formligen
i sorenskriverens händer. I de två grefskapen
(Laurvik till 1817 och Jarlsberg till 1821) kallades
dessa ämbetsmän sorenbirkeskrivere. F. n. finnas 81
sorenskriver. I Finmarken är sorenskriveren tillika
fogde. Jfr Byfogde. Y. N.
Sorex, zool., näbbmusslägtet. Se Näbbmössen.
Sorge, Georg Andreas, tysk musiker, född i Mellenbach
1703, var hof- och stadsorganist
i Lobenstein i furstendömet Reuss, der han
dog 1778. S. komponerade flere piano- och
orgelsonater samt symfonier, kantater och motetter.
Mest bekant är han dock som musikteoretiker
och som en af upptäckarna af kombinationstonerna.
Bland hans skrifter må nämnas: Vorgemach der
musikalischen komposition (3 del., 1745–47),
Compendium harmonicum (1760) och Die natur des
orgelklangs (1771).
Sorgenfri, slott vid Lyngby i norra Själland, bygdt i
början af 18:de årh., egdes af Kristian VIII, hvilken
sedan 1823 både som prins och konung använde det till
sommarbostad, likasom hans enka, Karolina Amalia,
till sin död (1881). Det tillhör staten sedan 1855.
E. Ebg.
Sorgh, Hendrik Martensz, kallad Rokes, holländsk
målare, född i Rotterdam före 1620, död der 1669 eller
1670, var lärjunge af W. Buijteweg och utbildades
vidare under inflytande af Cornelis Saftleven. Han
målade hufvudsakligen genrestycken, men behandlade
äfven bibliska motiv (dock alltid med genreartad
uppfattning) samt efterlemnade för öfrigt landskap
och sjöstycken. Hans arbeten äro långt ifrån
sällsynta. De träffas i museerna i Petersburg,
München, Braunschweig, Amsterdam o. s. v. –
Sedan länge tillskrifves honom, men utan skäl, en i
Sveriges Nationalmuseum befintlig, ypperligt målad
Färslagtare. O. G-g.
Sorghum Mich. (Holcus L.), bot. tekn., är ett
slägte af högväxta gräs (nat. fam. Gramineae Juss.),
som står nära sockerröret. Strået blir
2 m. högt och deröfver samt är tämligen rikt
besatt med blad. Vippan är stor och yfvig,
sammansatt af fåblomstriga småax, hvilkas blommor äro
dels 2-könade, dels 1-könade (hanblommor), hvarför
Linné förde detta gräs till kl. Polygamia,
ordn. Monoecia. Frukten (»fröet» l. »kornet»),
stor ungefär som ett hampfrö, är beklädd af den
vidväxta blomkalken; formen är rundad eller oval,
med en fåra på ena sidan. Detta grässlägte odlas
i flere arter och varieteter i de varma delarna
af Gamla verlden, i synnerhet i Afrika, der det
numera jämte majs är infödingarnas förnämsta
brödsäd. I Egypten odlas 2 slag, »Durrha
sjami» och »Durrha beledi», vinter- och sommar-
(egentligen inhemsk) durrha, och benämnes äfven
af européerna fellah-korn, efter de egyptiske
jordarbetarna. Detta sädesslag är för öfrigt bekant
under namnet »negerkorn» (»mohr-hirs») och kallas i södra
Afrika »kafferkorn», emedan det odlas af kaffrerna,
som förstå att af kornet bereda en rusande dryck
(»tialva») samt af denna en ättika (»tiala»). I Kina
växer och odlas S. saccharatum (L.) Pers., som äfven
odlas i Norra Amerika, och som skiljer sig från den
afrikanska durrhan S. vulgare (L.) Pers. (Holcus
Sorghum L.) genom de glatta kronfjällen och
borstlösa kornen. Denna »kinesiska fodersorgho»
innehåller socker i stråets saft, och man kan af
densamma framställa socker, men det har mött stora
praktiska svårigheter att fullständigt rena detta
socker. Deremot är, såsom namnet antyder, denna
sorghumart ett förträffligt fodergräs. O. T. S.
Sorgspel l. tragedi. Se Skådespel.
Sori, Sporplättar, bot., benämnas de samlingar
af sporgömmen (sporangia), hvilka utgöra de
egentliga ormbunkarnas så att säga frukter eller
fröredningsdelar. Sori sitta hos vissa slägten
på stambladens baksida antingen bildande en
sammanhängande rand vid bladflikarnas kanter
eller såsom skilda plättar närmare medelnerven och
aflägsnade från bladkanten. Hos andra slägten äro
sori samlade på särskilda olika formade stamblad eller
delar af sådana. Sporplättarna äro till formen olika
hos olika slägten samt hos några slägten täckta hvar
och en af ett svepefjäll (indusium) af rundad,
långsträckt, njurlik eller annan form. O. T. S.
Soria, spansk provins, belägen i östra delen
af det forna konungariket Gamla Kastilien, i
Dueros öfre floddal. Areal 10,318 qvkm. 153,652
innev. (1877). Landet är bergigt i n. och ö. samt
har vidsträckta högslätter. Hufvudnäring är
boskapsskötsel. Säd, oliver, lin, hampa och
något vin odlas i dalarna. Af mineralier finnas
silfver, jern och salt. Handel och industri äro
till följd af de dåliga kommunikationerna endast
obetydliga. Hufvudstaden Soria (5,800 innev.) ligger
på Dueros högra strand. Ullhandel.
Soriano. Se Suriano.
Sorieidae, zool. Se Näbbmössen.
Sorit (Grek. sorites, hop, hög), log., kedjeslut,
sammansatt slutledning. Se Polysyllogism och
Slutledning. Jfr Acervus.
Sorkar l. sorkdjur, zool. Se Mössdjuren och
Sorkslägtet.
Sorklina. Se Sortlina.
Sorkslägtet, Arvicola, zool., tillhör underfam,
sorkdjur (Arvicolini), fam. mössdjur (Muridae)
och ordn. gnagare (Glires). Det innefattar små,
råttlika former af tämligen klumpig kroppsbyggnad
(dock mindre undersätsiga än arterna af det närstående
lemmelslägtet), med dolda eller blott obetydligt
synliga öron och kort, hårbeklädd svans. Framfötternas
klor äro små, och tummen är rudimentär samt försedd
med ofullständig klo. Omkr. 50 arter äro kända från
Europa, norra Asien och Nord-Amerika. I Sverige hafva
sex arter anträffats, hvilka tillhöra tre skilda
underslägten. I. Skogssorkarna (Hypudceus), hvilka
stundom uppfattas som ett skildt slägte, igenkännas,
utom på egendomligheter å kindtänderna, på sin ofvan
brunröda pels, sina något ur fällen utstående öron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
