Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanien (Sp. España), konungarike i södra Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Spanien (Sp. España), konungarike i södra Europa,
bildar tillsammans med Portugal Pyreneiska halfön,
af hvilken det utgör omkr. 11/13, och har, enligt
Strelbitsky, en areal af 508,205 qvkm., deraf
fastlandet utgör 495,612 qvkm., Balearerna 4,982 och
Kanarieöarna, hvilka, ehuru i geografiskt hänseende
tillhörande Afrika, äro administrativt förenade med
S., 7,611 qvkm. På alla sidor utom mot Portugal har
riket naturliga gränser; genom Pyrenéerna skiljes det
från Frankrike, och i öfrigt omgifves det af hafvet
(Medelhafvet och Atlanten); äfven mot den britiska
klippan Gibraltar är gränsen naturlig (ett lågt,
smalt näs). – Kustlinjen i n. och nv. är öfverallt
brant och klippig; flere små inskärningar finnas,
af hvilka många bilda mer eller mindre lämpliga
hamnar, men strömmen, som går längs kusten från v.,
bildar ofta sandbankar i det lugnare vattnet. De
bästa hamnarna ligga i de fjordlika inskärningarna
(rias) på Galiciens vestkust, der tidvattnet håller
inloppen rena; der ligga de goda naturliga hamnarna
Pontevedra och Vigo, Coruña och Ferrol, den sista en
af hufvudstationerna för den spanska flottan. Mindre
vexlande i konturer, men mera till karakter äro
kusterna i s. och ö. Mellan Portugals gräns och
Gibraltar är kusten låg, än sandig (Arenas Gordas) och
kantad af dyner, mellan Rio Tintos och Guadalquivirs
mynningar, än sumpig (vid Guadalquivirs mynning),
hvarefter den blir mera omvexlande och bildar den
vackra Cadizviken. Från Gibraltars sund är kusten
brant och klippig nästan hela sträckan ända till Cabo
de Palos, något bortom den vackra naturliga hamnen
vid Cartagena. Norr derom är den låg, börjande med
den smala landremsa, som afstänger lagunen Mar Menor
från hafvet, ungefär utmed hälften af prov. Alicante,
hvars nordligare kust rundt om Cabo de la Náo är
bergig. Hela kusten utmed Valencia-viken är låg och
illa försedd med hamnar, och långs Katalonien är den
än brant och klippig, än låg och sandig.
Orografi. S. är märkligt på en gång för slående
kontraster och stora vidder af dyster enformighet. Det
har berg, som med alpin storhet nå öfver snögränsen,
men ofta skyddade, rika, präktiga dalar vid deras
fot. Nakna väggar af hvit kalksten resa sig ofvan
mörka skogar af ek, korkek och oliv. I andra trakter,
såsom i Baskiska prov., i Galicien, i Serrania
de Cuenca (mellan Tajos och Jucars vatten), i
Albarracin (mellan Tajo och Guadalaviar) ligga
stora trakter af lågbergigt skogsland och nästan
omedelbart derintill oöfverskådliga slätter eller
trakter af jämnt platåland, några nästan obeboeliga,
andra genomskurna af kanaler och väl odlade, såsom
Requena de Valencia.
Större delen af det inre S. består af ett platåland,
begränsadt af Kantabriska bergen i n. och Sierra
Morena i s. samt af en rad bergskedjor deladt i en
nordlig och en sydlig del. Den förra (Leon och Gamla
Kastilien) har en medelhöjd af omkr. 820 m., den
senare (Estremadura och Nya Kastilien) är något lägre,
omkr. 790 m. Å alla sidor är platålandet isoleradt,
hvarför passen vid dess gränser och floddalarna,
som leda upp från de omgifvande slätterna,
äro geografiska drag af synnerlig vigt. Mot v. i
Portugal sjunker det gradvis i terrasser ned mot
hafvet; i n. v. öppna Sildalen och en rad sydligare
dalar, längs hvilka militärvägar tidigt hafva dragits
fram, förbindelsen mellan Leon och Galicien, hvilket
förklarar hvarför denna provins förenades med Leon
redan före Portugals eröfring från morerna. Passen
genom Kantabriska bergen i n. äro ganska många, och
fyra af dem skäras af jernvägar. De båda märkligaste
äro Puerto de Pajares, genom hvilket jernvägen från
Leon till Oviedo slingrar sig, samt P. de Reinosa,
som leder ned till Besayas djupa dal och nu skäres
af jernvägen från Valladolid till Santander. I
n. ö. och ö., der platålandets kant svänger ut i
en vid båge, faller det i breda afsatser ned mot
Ebrodalen och Valenciabukten och krönes här och der
af mer eller mindre isolerade berg. I n. ö. förmedlas
förbindelsen med Ebrodalen hufvudsakligen af Jalons
dal, hvilken alltid utgjort en militärväg af högsta
vigt och längs hvilken en jernväg går från Madrid
till Zaragoza. Längre söderut göra de berg, som äro
samlade i östra delen af högplatån (Albarracin,
Serrania de Cuenca), den direkta förbindelsen
mellan Madrid och Valencia ytterst svår, och den
hufvudsakliga kommunikationen till östra kusten
går fram der La Manchas södra platåland öfvergår
i den lågbergiga trakt, som förenar det inre af
S. med Sierra Nevada. I s. sker öfvergången från
platån till Guadalquivir i allmänhet i afsatser,
men äfven der, i östra hälften af Sierra Morena, äro
passen få; det vigtigaste är P. de Despenaperros,
der Rio Magafia har skurit en djup hål väg, genom
hvilken jernväg nu går upp till Madrid från
Andalusien. Mellan Andalusien och Estremadura längre
i v. är förbindelsen friare, emedan S. Morena der
är delad i en rad mindre kedjor. – Af de berg, som
tillhöra platålandet, bilda Kantabriska bergen (se
d. o.) den mest sammanhängande kedjan. Vid Sils källor
delar hufvudkedjan sig i två grenar, omslutande det
bördiga och väl odlade distrikt, kalladt El Vierzo,
som en gång varit sjö. Utom de fyra jernvägarna gå
flera mulåsnestigar och vägar öfver bergskedjan. En
egendomlighet för henne och närgränsande delar af
platålandet bilda parameros, isolerade, af branta,
nakna klippväggar begränsade platåer. Bland de
större af dessa äro de kalla distrikten Siguenza och
Soria vid Dueros källor, distrikt, hvilka skilja
det s. k. Iberiska bergssystemet i platålandets
nordöstra del från östra delen af halföns centrala
bergskedjor. Af dessa kedjor, hvilka spanska geografer
gifva namnet Carpetano-Vetonica, är Sierra de Guadarrama
(se d. o.) den östligaste. Det är forntidens Montes
Garpetani, och en del af densamma, n. om Madrid,
bär ännu namnet Carpetanos. En trakt med ytterst
oregelbunden yta, fylld af höjder och parameros,
skiljer denna sierra från den vestligare S. de
Gredos (se d. o.), den högsta och mest storartade i
raden. I v. sammanhänger den genom lägre bergpartier
med S. de Gata. Dessa lägre partier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
