Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanien (Sp. España), konungarike i södra Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanhållning och motstånd mot det romerska
inflytandet. Latinskt språk och kultur togo ock inom
kort öfverhand; och endast några få stammar i de
nordliga bergdalarna höllo segt fast vid urgammalt
språk och sed. Afsides beläget från verldsrikets
medelpunkt, led landet föga af de många tronstriderna
och kunde fröjda sig åt en fredlig blomstring,
hvarunder det nådde ett välstånd, sannolikt större än
i våra dagar. Gades svingade sig upp till en af rikets
största och rikaste handelsstäder, och flere af Roms
kejsare, såsom Trajanus, Hadrianus och Theodosius,
voro af spansk börd. Den andliga odlingen stod högt,
och äfven kristendomen hade redan i 2:dra årh. der
vunnit insteg.
Landets afskilda läge kunde i längden ej skydda det
mot folkvandringens störtflod. År 409 bröto svever,
alaner och vandaler in öfver Pyrenéerna och utbredde
sig hastigt öfver större delen af halfön. Mot dem
anryckte i egenskap af romersk riksfältherre
vestgoternas konung Ataulf (415), som i spetsen för
sitt folk efter Alariks död lemnat Italien och, sedan
han förmält sig med kejsarens syster, tyckes velat
intaga ställningen af ett slags major domus i det
vacklande romerska riket. Ataulf blef samma år dödad,
men hans segrar fortsattes af hans efterföljare Vallia
(till 419) och Teoderik (till 451). Deras rike hade
dock sin tyngdpunkt i södra Gallien kring Toulouse,
och sina spanska eröfringar fullföljde de icke med
någon synnerlig kraft. Sedan vandalerna omkr. 429
från Boetica (som nu efter dem kallades Vandalitia,
hvaraf sedan Andalusia) gått öfver till Afrika,
voro sveverna herrar på halfön, der de ryckte från
romarna stycke efter stycke af deras återstående
besittningar. Först under Eurik (466–484) trängde
vestgoterna åter framåt, och sveverna inskränktes
omsider till halföns nordvestra del. De krig, som
Alarik II (till 507) och Amalarik (till 531) hade
att utkämpa med det uppblomstrande frankiska riket,
kostade dem större delen af deras område i Gallien,
men samtidigt hade den östgotiske konungen Teoderik
den store genom sin visa styrelse som förmyndare för
sin dotterson Amalarik tryggat deras välde i Spanien,
der Toledo nu blef deras hufvudstad.
Efter det den gamla baltiska konungaätten utgått med
Amalarik, kunde ingen ny ätt länge bibehålla sig på
vestgoternas tron, och de närmast följande herskarna
dogo alla en våldsam död. För vestgoterna liksom
för öfriga germanska folk, som bosatt sig i gamla
romerska provinser, blef det nu en hufvuduppgift
att ordna sitt förhållande till de romanske
undersåtarna. Hvardera folket hade sina egna lagar
och sin egen religion. Goterna voro arianer, romarna
katoliker; bland de förre gällde uråldriga germanska
rättssedvänjor, medan de senare följde den romerska
kejsaretidens lagsystem. Den religiösa motsatsen
trädde först och skarpast i dagen. Inklämd mellan
de katolske frankerna i norr, der Klodvig genom
sitt ombyte af tro vunnit sina romanske undersåtars
hjertan, och bysantinerna i söder, hvilka efter
vandalernas kufvande i Afrika öfvergått till
och besatt halföns sydkust, funno sig de arianske
goterna föranlåtna till stränga, men fruktlösa
förföljelser mot katolikerna, i synnerhet under
den kraftige konung Leovigild (568–586). De deraf
framkallade striderna mot sveverna, som i början
äfven omfattat den arianska läran, men omkr. 560 gått
öfver till den katolska, ledde 585 till det sveviska
rikets fullständiga undergång och uppgående i det
gotiska. Men arianismen var nu så undergräfd, att
Leovigilds son Reccared (efter 586) med hela sitt folk
gick öfver till den katolska läran. Dermed hade riket
vunnit betydligt i inre enhet och styrka; och en ny
tillväxt i yttre makt fick det, då bysantinerna, som
under Herakleios hotades med undergång af de persiske
eröfrarna, 616 måste uppgifva sina besittningar
i södra Spanien och omkr. 624 afstå ett område på
andra sidan sundet, hvars båda stränder vestgoterna
nu alltså beherskade. Samtidigt fortsattes också
utjämnandet af olikheterna i lagstiftning mellan
båda folken. Redan under Eurik hade goternas
gamla lagar börjat upptecknas, och Alarik II hade
likaledes förordnat om affattandet af en romersk
lagsamling. Det genom fortsatt samlif uppkomna
närmandet fann äfven sitt uttryck i en alltmera
likformig lagstiftning, till dess Chiudasvind
(omkr. 650) förenade båda folken under gemensamma
lagar. Det vestgotiska riket (Regnum gothorum,
såsom dess officiella titel lydde) hade för första
gången samlat halfön till ett sjelfständigt politiskt
helt, och det kunde nu hafva gått en lysande framtid
till mötes; men i stället visade sig tecken till ett
förfall, som några kraftiga och begåfvade konungar
förgäfves sökte hejda. Den religiösa känslans
urartande till dyster, bigott fanatism, som i
alla dagar utmärkt det spanska folket, trädde allt
tydligare i dagen, i mån som vestgoterna uppgingo
i den inhemska befolkningen. Sedan katolska kyrkan
blifvit allena herskande, lyfte den sig hastigare
än i något annat land till en makt, som slutligen
hotade att blifva farlig för den verldsliga maktens
bestånd. Kyrkomötena i Toledo öfvergingo efter hand
till riksmöten, der andliga och verldsliga stormän
rådslogo om rikets styrelse, och der snart äfven
konungavalen förrättades. Såsom kyrkans primas
blef ärkebiskopen af Toledo snart mäktigare än
konungen sjelf. Saknaden af en stadgad tronföljd
ledde i och med de täta konungavalen till ideliga
trontvistigheter. Ett frö till tvedrägt bildade äfven
de månge judarna, som slagit under sig otroliga
rikedomar; och det fanatiserade folkets hat ledde
till upprepade blodiga judeförföljelser. De siste
konungarna sökte splittra kyrkans allt farligare
vordna makt genom att väcka täflan om primatet mellan
ärkebiskoparna i Toledo och Sevilla. Men under den
häftiga partikamp, som till följd deraf upplågade, tog
en frände till ärkebiskopen af Sevilla, grefve Julian,
det ödesdigra steget att från den afrikanska staden
Ceuta, der han förde befälet, inleda underhandlingar
med araberna, som under sin fältherre Musa framträngt
ända till Atlantiska hafvet. Med hjelp af de missnöjde
och i hemligt förstånd med judarna, som helsada
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
