Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanien (Sp. España), konungarike i södra Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina stamfränder såsom befriare, gingo araberna
711 öfver sundet under Musas underfältherre Tarik,
efter hvilken Gibraltar (Djebl-el-Tarik eller Tariks
berg), der öfvergången skedde, sedermera fick sitt
namn. Ett enda slag, vid Jeres de la Frontera (711),
afgjorde för lång tid halföns öde. Roderik, den
siste gotiske konungen, som var alltför svag att
trotsa arabernas svärmiska tapperhet, drunknade under
flykten, och hela halfön låg öppen för Musa och Tarik,
som på otroligt kort tid fullbordade dess eröfring.
För andra gången efter nio hundra års mellantid
herskade ett semitiskt folk i Spanien. Men islams
trosifriga härskaror ämnade ingalunda nöja sig
med halföns besittning. Tre gånger gingo de öfver
Pyrenéerna, i syfte att lägga hela det kristna Europa
under sitt välde och vid Konstantinopel räcka handen
åt sina bröder i östern. Omsider drabbade vesterns
och österns härmassor år 732 mellan Tours och Poitiers
samman i en väldig kamp, som för all framtid afgjorde
frågan om semitiska musulmaner eller ariska kristna
skulle råda öfver vår verldsdel. Germanernas orubbliga
ståndaktighet och Karl Martels fåltherregåfvor
afgjorde utgången. Araberna sågo sig inskränkta
till det forna gotiska området och förlorade snart
äfven Septimanien (nuv. Languedoc), vestgoternas
sista besittning norr om Pyrenéerna. Ej ens söder
om bergen förblef deras välde obestridt. I Asturiens
magra bergsbygder hade redan 718 Pelayo (Pelagius),
en gotisk furste, grundat ett litet oberoende rike,
som sakta, men säkert utbredde sig öfver halföns
nordvestra del, det gamla sveviska området.
I början voro de arabiska besittningarna endast en
aflägsen utbygd till det österländska kalifatet. Men
ställningen förändrades efter år 755, då
Abd-er-rahman, en prins af de omajjadiske kalifernas
ätt, efter dess störtande genom abbasiderna, uppträdde
i Spanien och grundade åt sig ett oberoende kalifat
med säte i Cordova. Derigenom blefvo de afrikanske
morerna (maurerna, från Mauritanien) rådande, ehuru
arabiska fortfarande talades. Abd-er-rahman (till 788)
och hans efterföljare hade svåra strider att bestå mot
frankerna, som under Karl den store 778 intogo landet
ofvan Ebro, sedan kalladt Spanska Mark. Men Karl den
store, i stället för att samla den vesterländska
kristenhetens hela kraft i ett väldigt anlopp mot
den moriske arffienden, hvars makt då måhända kunnat
brytas, vände sig mot de hedniska folken vid sitt
rikes östra och norra gränser. Det mottagande han rönt
af sina spanske trosbröder var ej häller uppmuntrande,
i det vaskonerna (baskerna) i Pyrenéerna kämpade mot
hans här med samma envisa hårdnackenhet som fordom mot
romare och vestgoter. Morernas rike höjde sig snart
under Abd-er-rahman II (822–852) och Abd-er-rahman III
(912–961) till det mest lysande i Europa och lyfte
Spanien till en höjd af materiel och andlig odling,
som det hvarken förr eller senare nått. Landets
södra del var under deras välde mera befolkadt än
hela halfön i våra dagar, och Guadalquivirs
dal var en enda stor trädgård. Cordova, kalifernas
glänsande hufvudstad, räknade omkr. en half million
innevånare, och dess storartade praktbyggnader
vittna ännu i sitt förfall om den storhetstid,
då kalifernas rike var Europas högskola i konst och
vetenskap och spridde den första späda grodden af
österländsk odling i det af medeltidsmörker höljda
vesterlandet. Cordovas kalifer stodo i vänskaplig
förbindelse med de bysantinske kejsarna, deras
flottor beherskade Medelhafvet, och de nordiske
vikingarna, som under denna tid voro en skräck för
hela Europa, förmådde icke bana sig väg genom sundet,
på samma gång deras försök att storma Lissabon
och Sevilla med kraft af värjdes (omkr. 845). Ända
till början af 11:te årh. varade denna blomstring,
som tvang de häpne kristne att böja sina hufvud i
motvillig beundran. Men efter år 1000 hemsöktes
omajjadernas ätt af samma öde, hvarunder alla
Österländska herskarehus synas hemfallna; veklighet
och inre tvedrägt gjorde ett brådt slut på dess nyss
så stolta välde. Den ene ståthållaren efter den andre
afföll och förklarade sig sjelfständig; och det var
i sjelfva verket knappt en spillra qvar af kalifatet,
då den siste omajjaden 1037 gick ur tiden.
Att kalifatets tyngdpunkt förlagts så långt i söder
som till Cordova var väl en af hufvudorsakerna till
att de kristne i norr fingo rådrum att utbilda ett
eget statsväsende. Ur Spanska Mark hade Aragonien
och det städse obetydliga Navarra uppstått; ur
Pelayos asturiska rike uppkommo genom utbrytning
först Leon och sedan Kastilien, som hvar i sin
ordning blefvo rikets hufvudland. Efter 1035 framstå
Kastilien och Aragonien som ledande kristna makter;
bredvid dem framträder omkring hundra år senare
Portugal. Splittringen var alltså nu lika stor
på den kristna som på den moriska sidan; och de
evinnerliga riksdelningarna, den ur germansk rot
ursprungna konungarikenas förbannelse, hindrade dem
i långliga tider att vinna fasthet och stadga. Under
tiden hade morerna genom sin söndring väl förlorat
i politisk makt, men ej i rikedom och kultur. Ännu
alltjämt var Cordova ett bildningens högsäte, dit
skaror af kunskapssökande strömmade, ej minst från de
kristna landen, och der arabisk filosofi, matematik,
medicin m. m. blomstrade. Ännu förmedlade morerna
all sjöhandel mellan Atlanten och Medelhafvet, och
i deras händer var Lissabon en af tidens förnämsta
handelshamnar. Men för alla andra sjömakter stängde de
vägen genom sundet, och för att undgå beroende af dem
tog en icke obetydande del af handelstrafiken vägen
öfver land genom södra Frankrike och främjade sålunda
de provençal-ska städernas tillväxt i rikedom. Då
korstågen togo sin början, nödgades troskämparna från
mellersta och norra Europa att taga vägen öfver land
ned till Medelhafvet, i stället för till sjös genom
Gibraltars sund. Endast några djerfva vikingaättlingar
från Norden dristade taga den senare vägen; och bakom
Sigurd Jorsalafares ryktbara korståg synes dölja sig
någon äfventyrlig plan att med våld öppna sundet för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
