Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanien (Sp. España), konungarike i södra Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjuårskriget ledde till Floridas afträdande åt
England i utbyte mot det franska Louisiana, hvarmed
då menades allt land vester om Mississippi, men som
i S. ansågs såsom värdelöst. I förening med Frankrike
deltog S. i de amerikanska koloniernas frihetskrig mot
England, hvars herravälde på hafven det ville bryta;
och i freden i Versailles 1783 återfick det Florida
och Minorca, hvaremot Louisiana återställdes till
Frankrike. Försöket att intaga Gibraltar hade deremot
misslyckats till följd af Elliots ypperliga försvar.
Efter reformatorn Karl III följde åter en konung af
den gamla spanska typen. Karl IV (1788-1808) hade
sig intet mer angeläget än att utplåna hvarje spår
af sin faders verk; och hans bemödanden kröntes af
en sådan framgång, att efter knappa fem år allting
åter gick i de gamla hjulspåren. Reformverket hade
ej uppburits af folkandan och kunde derför ej slå
rot; näringarna sjönko ned i sitt gamla förfall,
finanserna förstördes, skolorna stängdes, och
inqvisitionens kättarebål flammade åter öfver hela
landet. S:s deltagande i den första koalitionen mot
franska revolutionen ledde till den förödmjukande
freden i Basel, 1795; men styrd af sin gemål och
hennes till minister upphöjde, allmänt hatade
gunstling, Manuel Godoy (den s. k. fredsfursten),
ställde Karl sig derefter på Frankrikes sida
och indrogs i de napoleonska krigen mot England,
i hvilka S. förlorade sin flotta och ej få af sina
kolonier. Då Napoleon för att krossa Englands sjömakt
infört kontinentalsystemet och, för att göra detta
effektivt, slagit under sig större delen af vestra
Europas kuster, befanns emellertid äfven detta
ej vara nog. Kontinentalsystemet tillämpades ej
med tillräckligt nit i S., hvars handel led deraf;
och Napoleon beslöt att äfven på den spanska tronen
uppsätta en af sina bröder. Karls son, Ferdinand, en
bakslug och lågsinnad man, hade gjort sig omtyckt
genom sitt uppträdande mot den franska alliansen,
och en resning tvang Karl att afsäga sig kronan till
hans förmån. Detta gaf Napoleon en förevändning att
träda mellan fader och son. En fransk här inryckte i
S., och vid ett möte med Napoleon i Bayonne tvungos
både Karl och Ferdinand att afstå från dess krona,
som kejsaren öfverlät åt sin broder Josef (1808–13).
Med det fanns en part, som verldseröfraren ej
tagit med i beräkningen, och det var det spanska
folket. Med vild förbittring reste det sig mot den nye
vasallkonungen; och guerillaskaror uppdöko öfver allt
i bergpassen i de franska härarnas flank och rygg. Det
lider intet tvifvel att den styrelse, som fransmännen
införde, var bättre än någon, som funnits i S. före
eller efter Karl III. Men folkets ekonomiska och,
hvad mera var, dess religiösa intressen voro djupt
kränkta, och till den spanska stoltheten, som ej
kunde lida främlingars välde, slöt sig troshatet mot
revolutionens gudlöse konungamördare, hvilket med
all makt underblåstes af prester och munkar. Kampen
fördes derför med en vildhet utan like; fångna
fransmän slagtades som vilda djur eller stektes
vid sakta eld, och de franske soldaterna underläto
icke att utkräfva hämd, framförallt mot munkarna,
på hvilka de i klostren afprofvade inqvisitionens
tortyrredskap. Drag af högsinnad fosterlandskärlek
och hjeltemodig sjelfuppotfring tilldrogo
dock spaniorernas frihetskamp ett intresse,
som stegrades till beundran genom försvaret af
Zaragoza, hvilket försvar ej upphörde förr än de
siste kämparna, liksom fordom Numantias, begrofvos
under dess ruiner (1809). Ur de revolutionära
juntor (föreningar), som bildats öfver hela landet,
uppväxte den riksförsamling, som i Cadiz utarbetade
den ryktbara, i hög grad frisinnade konstitutionen
af 1812, hvilken så länge var föremål för de
europeiske frihetsvännernas beundran och delvis
utgjort mönster för Norges grundlag af 1814. Endast
med engelsk hjelp förmådde dock spaniorerna föra
striden till ett lyckligt slut. Wellingtons segrar
vid Talavera (1809), Salamanca (1812) och Vitoria
(1813) bräckte fransmännens makt, och i freden i
Valençay s. å. måste den af fiender på alla håll
ansatte Napoleon erkänna Ferdinand som konung.
Ferdinand VII (1814–33) började sin regering med att
upphäfva 1812 års författning, återinföra tortyren
och inqvisitionen, som Josef afskaffat, och på
det hätskaste förfölja alla, som ej blindt hyllade
envälde och prestvälde. En ny tids idéer hade väl
äntligen nått fram till S., men ej trängt ned på
djupet, och reaktionen fann stöd hos en stor del af
folket. Efter flere i blod qväfda resningsförsök
utbröt 1820 en revolution, som skrämde konungen
att återinföra 1812 års konstitution och befästa
den med högtidlig ed, som det dock var hans tysta
föresats att vid första tillfälle bryta. De i
kraft af författningen inkallade cortes’ opraktiska
reformifver skaffade honom medhåll af dem, som sågo
sina intressen hotade; och då franska trupper 1823
ryckte in i landet för att återställa konungamakten,
föll den nya författningen öfver ända som ett korthus,
hvarefter den kungliga och presterliga reaktionen
rasade ännu vildare än förut. Sitt varaktigaste
minne fick Ferdinands regering i förlusten af S:s
amerikanska kolonier. Illa behandlade af moderlandet,
som ansåg dem endast som ett bihang utan rätt till
sjelfständigt lif, men hvaraf dryga skatter med
fördel kunde utkräfvas, hade de under kriget mot
Napoleon begagnat tillfället att resa sig för att
tillkämpa sig oberoende (efter 1810). Då cortes i
Cadiz ej vågade bifalla deras fordran att der blifva
representerade efter folkmängden, hvilket skulle
ledt till de inhemske deputerades öfverröstande af de
amerikanske, fortgick resningen och spridde sig allt
längre, då den återkomne Ferdinands despotism göt olja
på elden. Frihetsverkets lyckliga fortgång främjades
genom Bolivars fältherresnille och understöd från
England, som af månhet om egna handelsintressen
lika mycket som om det spanska Amerikas frihet
under Cannings styrelse antog sig dess sak; och vid
Ferdinands död hade S. af sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
