Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den första omfattar tiden till omkr. 1400, den
andra ungefär 1400-talet, den tredje, efter en
kort förberedelse, ungefär tiden från midten af
16:de till slutet af 17:de årh. och den fjerde
1700-talet, hvartill såsom en femte period kommer
innev. århundrade.
Tiden till omkr. 1400. Det äldsta bevarade
literaturminnesmärke på spanskt språk är ett fragment
af ett liturgiskt trettondagsspel från omkr. midten
af 12:te årh. Annars är den äldsta literaturen
episk. Men denna gamla spanska epik var icke
synnerligen rik, åtminstone att döma efter hvad som
finnes qvar. Nationalhjelten Rodrigo Diaz de Bivar
(d. 1099), mer bekant under det arabiska tillnamnet
Cid, besjöngs i två långa poem, de s. k. Poema del
Cid (12:te årh.) och Crónica rimada del Cid (något
yngre än det förra). Bådas form, långrader af ojämn
längd i enassonerade oliklånga strofer, är ganska
ofullkomlig och erinrar för öfrigt om de franska
chansons de geste. Från 13:de årh. fins vidare
ett nationalepiskt poem (i enrimmade qvatränger)
om Fernán Gonzáles, Kastiliens förste grefve, och
af antydningar i Alfons den vises krönika (13:de
årh.) har man anledning förmoda, att äfven andra
dylika existerat. Utom dessa längre poem, som voro
verk af konsterfarna skalder, får redan för denna
äldsta tid antagas tillvaron af ett stort antal
korta episka sånger, de s. k. romanserna, hvilka, om
också ursprungligen härrörande från yrkessångare,
dock inträngde bland massan af folket, som lärde
och sjöng dem, modifierade dem i enlighet med sitt
naiva åskådningssätt och gjorde dem så till en sin
tillhörighet, till en folkpoesi. Det är också folket,
som under långa århundraden genom muntlig öfverlemning
bevarat dessa gamla sånger, tills de omsider, från
slutet af 15:de årh., började upptecknas och slutligen
samlas i stora romanceros. Till sin form är romansen
en följd af åttastafviga (mer sällan sexstafviga) vers
med samma assonans i alla de jämna raderna – en form,
som får en stor betydelse i den spanska poesien –,
men det är icke osannolikt, att den ursprungligen
utgjorts af enassonerade långrader i två hemistika,
som sedan gjorts till två korta rader. Man antar
också, att de längre episka poemen delvis komponerats
af dessa korta romanser, ehuru å andra sidan senare
nog också ur de längre sångerna utbrutits episoder
i form af romanser. Äfven de äldsta prosakrönikorna
tyckas delvis direkt hafva omskrifvits ur romanserna,
men äfven här har det motsatta förhållandet egt rum. I
13:de årh. uppkom vidare en didaktisk diktning, hvars
främste representant är Gonzalo de Berceo (d. 1268),
som, utom några andliga hymner, skref långa poem
af religiöst-didaktiskt innehåll (helgonbiografier
o. d.) i enrimmade qvatränger med versar om 12–14
stafvelser (efter franskt mönster), en form, som
äfven användes i två längre poem från samma årh. om
Alexander och Apollonius af Tyrus (efter latinska och
franska källor) och sedan blef den herskande i den
didaktiska och berättande poesien ända till slutet af
14:de årh. Med förbigående af några andra längre poem
efter utländska källor från denna tid må blott erinras
om Alfons den vises »cantigas» (sånger till Jungfrun),
som dock äro skrifna på galicisk dialekt och sålunda
icke egentligen tillhöra den spanska literaturen. I
14:de årh. möta vi den spanska medeltidens mest
originelle och begafvade skald, Juan Ruiz, ärkeprest
af Hita (d. 1350), som efterlemnat ett långt poem,
hvilket i en tämligen lös ram innehåller en mängd
berättande episoder, mest efter främmande källor,
men dock originelt behandlade, jämte åtskilliga till
formen mycket varierande cantigas, visor. Hufvudtemat
är kärleken, och verkets glada galanta grundton
förtages icke af den tydligen af försigtighetshänsyn
påsmetade moralisk-religiösa fernissan. Af öfriga
poeter må slutligen nämnas Pedro López de Ayala
(d. 1407), som i enrimmade qvatränger och med
inströdda religiösa sånger af vexlande meter gaf en
moralisk-satirisk revy af representanter från olika
samhällsklasser. – Prosaskrifter. Från Alfons X den
vise (d. 1284), som lät utgifva den berömda lagboken
»Las siete partidas», daterar sig också den spanska
historieskrifningen, genom den på hans bud affattade
»Crónica general» (från verldens skapelse till år
1252). På denna första följde från nästa årh. och
ända in på 1500-talet en rad af andra krönikor, dels
allmänna landskrönikor, dels krönikor om enskilda
regenter, dels slutligen krönikor eller biografier
om andra framstående personer. Med förbigående af
åtskilliga prosaproduktioner från 13:de och 14:de
årh. af didaktisk och sententiös art och hemtade
ur medeltidens gemensamma förråd, erinras endast
om kung Sancho IV:s (d. 1295) berömda »Libro de
los castigos y documentos» samt om den kanske mest
framstående prosaisten i spanska medeltiden, infanten
Don Juan Manuel (d. 1349), hvars mest bekanta verk,
»El libro del conde Lucanor» l. »De patronio», utgör
en i en gemensam ram grupperad följd af berättelser,
hvaraf många af österländskt ursprung. Till 14:de
årh. har man slutligen också att förlägga
Amadisromanens uppkomst. Man känner visserligen denna
roman blott i en senare bearbetning af Garcia Ordóñez
Montalvo från omkr. 1480, men otvetydiga vittnesbörd
ådagalägga, att den funnits åtminstone redan under
senare hälften af 1300-talet. För den åsigt, som
velat söka Amadis-romanens okände författare i
Portugal, har bindande bevis icke kunnat framläggas
(om denna bok med dess många efterbildningar
jfr Amadisromaner). Framträdandet af denna stora
fantastiska riddareroman, som gifvet framgått ur
den stora britiska sagocykeln, synes för öfrigt visa,
att de franska romanerna af denna cykel varit kända
och bearbetade på halfön under 14:de årh., ehuru
intet deraf från denna tid blifvit bevaradt.
1400-talet karakteriseras först och främst
genom utbildandet af en konstfull hofpoesi efter
provençalskt mönster. Genom Katalonien och Portugal
hade den provençalska diktkonsten och dess doktriner
inträngt i Kastilien och idkades nu ifrigt af den
krets poeter, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
