Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanska literaturen - Spanska makrillen. Se Makrillslägtet - Spanska mark kallades det område mellan Pyrenéerna och Ebro, omfattande Katalonien, Navarra och en del af Aragonien, hvilket eröfrades af Karl den store 778 och förvaltades af grefvarna af Barcelona - Spanska Nederländerna. Se Nederländerna - Spanska ryttare, befästningsk., ett fordom brukligt stormhinder - Spanska sjön, stundom förekommande benämning på Biscayaviken - Spanska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutligen erinras om tvänne andra humoristiska
prosaister, R amón Mesonero Romanos, som i sina
»Escenas matritenses» gifvit väl tecknade bilder ur
hufvustadens lif, och Serafín Estébanez Calderón (»El
Solitario», d. 1867), hvars »Escenas Andaluzas», i en
stil, som på ett något konstladt sätt söker efterbilda
den pikareska arten, äro ganska underhållande. Mot
1840 voro ändtligen 1700-talets trånga principer
så godt som fullständigt tillintetgjorda, och den
nu följande generationens sträfvan blef att skapa
en ny literatur på nationel grund. Men ännu har
denna sträfvan icke krönts med nämnvärd framgång,
utom kanske på novellens och romanens område, der
de senaste 40 åren sett uppstå en rad af originella
författare sådana som Fernán Caballero (d. 1877),
Antonio de Trueba, Juan Valera, José M. de Pereda,
B. Pérez Galdós, Emilia Pardo Bazán och Leopoldo Alas,
hvilkens mästerliga, på ett klassiskt språk skrifna
sedemålning »La Regenta» kanske är det bästa inom
denna ganska rika unga literatur. Hvad teatern angår,
har der ingalunda samma lyckliga resultat vunnits,
och under det ett stycke af A. Fernández-Guerra kunde
vara skrifvet af en Calderons samtida, är A. López
de Ayalas teater skuren efter Dumas’ och Augiers
mönster. Hvad den af somliga lika mycket uppburne
som af andra nedsatte allra nyaste dramatikern
D. José Echegaray (f. 1832), som onekligen eger icke
ringa originalitet, kan få för betydelse för den
spanska teatern, är omöjligt att förutse. Lyrikens
främste representanter äro D. Ramón de Campoamor och
D. Gaspar Núñez de Arce, hvilka nog stå högt öfver
tallösa andra rimsmidare, men dock icke ådagalagt
någon djupare originalitet. Utom skönliteraturens
område må slutligen erinras om historieskrifvaren
Modesto Lafuente (f. 1806, d. 1866), hvars »Historia
general de España» visserligen icke på långt när
når upp till den store jesuitens, men dock är ett
verk, som förtjenar erkännande. Literaturhistorien
har icke utan framgång bearbetats och senast
på ett mästerligt sätt af den unge talangfulle
madridprofessorn D. Marcelino Menéndez Pelayo i
hans stort anlagda »Historade las ideas estéticas
en España». A. W:son M.
Spanska makrillen. Se Makrillslägtet.
Spanska mark kallades det område mellan Pyrenéerna
och Ebro, omfattande Katalonien, Navarra och en del
af Aragonien, hvilket eröfrades af Karl den store
778 och förvaltades af grefvarna af Barcelona.
Spanska Nederländerna. Se Nederländerna.
Spanska ryttare, befästningsk., ett fordom brukligt
stormhinder, som utgjordes af en grof bjelke,
genomträdd från tvänne sidor af korsvis ställda, i
båda ändar tillspetsade, 1 m. långa pålar. Bjelken
hvilade på tvänne rader spetsar och vände de båda
andra uppåt. Flere sådana bjelkar utlagda efter
hvarandra och sinsemellan förenade genom kedjor,
utgjorde ett godt hinder synnerligast mot rytteri.
O. A. B.
Spanska sjön, stundom förekommande benämning på
Biscayaviken.
Spanska språket. Oafsedt det icke indo-europeiska
euskaraspråket, som talas i en del af de baskiska
provinserna, tillhör den iberiska halfön det
romanska språkområdet. Men den utgör icke en
lingvistisk enhet: tre språk, katalanskan, spanskan
(kastilianskan) och portugisiskan existera der. De två
senare, hvilka sammanfattats till en hispanisk grupp,
äro direkta fortsättningar af det vulgärlatin, som
romerska soldater och nybyggare införde till halfön,
hvaremot katalanskan tillhör den galliska gruppen af
de romanska språken och på det närmaste sammanhänger
med la langue d’oc. Man anser, att katalanskan
importerats till halfön af de spaniorer, som vid den
arabiska invasionen flyktade öfver Pyrenéerna in i
Languedoc, hvars språk de då antogo och sedan förde
med sig till Spanien, när de i 9:de årh. började
återeröfra fädrens jord. Från den tiden vann detta
katalanska språk under den fortgående återeröfringen
allt större terräng och upptog slutligen det område,
som det ännu i dag innehar, d. v. s. det forna
furstendömet Katalonien (nuv. provinserna Gerona,
Barcelona och Tarragona), det forna konungariket
Valencia (nuv. prov. Castellón, Valencia och
Alicante) samt Baleariska öarna. För att blott
nämna ett enda drag, som visar katalanskans
samhörighet med den galloromanska gruppen, må
erinras om att katalanskan, liksom franskan och
provonçalskan, tål blott en enda stafvelse efter
tonstafvelsen (hvaremot spanskan och portugisiskan
äfven ega populära proparoxytoria), och att den
enda eftertoniska latinska vokal, som bevarats i
katalanskan, liksom i galloromanskan, är a, så att
t. ex. Lat. lupum ger Kat. llop, liksom Fr. loup, men
deremot Sp. och Port. lobo. Det enda vigtigare drag,
som katalanskan har gemensamt med den hispaniska
gruppen i motsats till galloromanskan, är att den
bevarar Lat. u med dess ursprungliga ljud, under det
denna vokal i galloromanskan blifvit ü, hvarvid dock
är sannolikt, att detta uttal ursprungligen äfven
funnits i katalanskan och först senare utträngts
af den hispaniska formen. Katalanskan var under
medeltiden ett literaturspråk (den äldsta literaturen
i denna region skrefs dock på ren provençalska, jfr
Provençalska språket och literaturen), men med det
politiska oberoendet förlorades också det literära;
från 16:de årh. skrefs språket mindre och mindre
och sjönk omsider ned till en simpel dialekt. Det är
först i vårt årh., som man inom de katalansktalande
provinserna sökt åstadkomma en literär restauration,
en sträfvan, som verkligen hittills krönts med någon
framgång, men hvars utsigter för framtiden torde vara
rätt osäkra.
Af de hispanoromanska språken talas spanskan
eller, som den vanligen kallas, kastilianskan
(efter Kastilien, det mäktigaste elementet i den
spanska monarkien) i större delen af det europeiska
Spanien och i de vidsträckta utomeuropeiska områden,
som koloniserats af spaniorerna. De delar af
det europeiska Spanien, som icke tillhöra det
kastilianska språkområdet, äro dels de ofvan antydda
områdena för baskiskan och katalanskan, dels det forna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
