Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanska tronföljdskriget kallas det stora krig, som under åren 1701-14 rasade - Spanska viner - Spanskgröna, kem., kopparacetat, ättiksyrad kopparoxid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de franska vapnens öfvervigt vid Rhen, men i
Nederländerna segrade Marlborough vid Ramillies
(d. 23 Maj 1706) öfver den oduglige Villeroi, och i
Italien var Eugène herre, sedan hans store motståndare
Vendôme sändts att rädda Nederländerna. Eugène
tillfogade fransmännen ett nederlag vid Turin
(d. 7 Sept 1706) samt intog hela öfre Italien,
hvarefter en österrikisk här under Daun besatte
konungariket Neapel (1707), och engelsmännen
eröfrade Sardinien (1708). Äfven till sjelfva
Spanien hade striden förgrenat sig. Från Portugal,
som genom Methuen-fördraget 1703 anslutit sig till
koalitionen, hade visserligen till en början intet
mera betydande infall gjorts, men redan 1704 satte sig
engelsmännen i besittning af Gibraltar, och följande
år landade ärkehertig Karl, i Wien utropad till Karl
III af Spanien, med en tysk-engelsk-holländsk här
vid Barcelona. Katalonien, Aragonien och Valencia
förklarade sig för honom, Cartagena och Estremadura
föllo i hans händer, och han proklamerades som
konung i Madrid (d. 2 Juli 1706). Omedelbart derefter
skedde dock en allmän resning inom de kastilianska
provinserna, och den franske marskalken hertigen af
Berwick kunde genom en lysande seger vid Almansa
(d. 25 Apr. 1707) tränga fienderna tillbaka till
Katalonien. Med yttersta ansträngning rustade
sig Ludvig XIV till krigets fortsättande, men
drabbades icke dess mindre under året 1708 af svåra
motgångar. Efter att i det närmaste hafva rensat
Italien från fiender och gjort en diversion till
södra Frankrike, tågade Eugène af Savojen mot norr
och slog i förening med Marlborough Vendôme vid
Oudenaarde (d. 11 Juli 1708) i Östflandern, hvarefter
den vigtiga gränsfästningen Lille eröfrades. Då
en ny fransk här efter af Ludvig inledda fruktlösa
fredsunderhandlingar blifvit uppställd, sammandrabbade
den, under anförande af Villars, med de allierade
vid Malplaquet nära Mons (d. 11 Sept. 1709). Slaget
var det mest blodiga i detta långvariga krig. Med
hjeltemod försvarade sig det unga, till stor del
oöfvade, franska manskapet, men måste slutligen
retirera. Fredsunderhandlingar upptogos derefter
å nyo, men med skärpta fordringar å de förbundnes
sida, hvilka under anförande af den österrikiske
generalen Starhemberg och den engelske lord Stanhope
intogo Madrid för andra gången (Sept. 1710). Redan
i Dec. s. å. måste de dock, efter motgångarna vid
Brihuega och Villa Viciosa, å nyo draga sig inom det
tillgifna Kataloniens gränser. Frankrikes ställning
var förtviflad; alla dess tillgångar voro uttömda,
de segrande fienderna hotade landet sjelft, och Filip
V kunde icke af sin farfar förmås att till fredens
möjliggörande nedlägga spanska kronan. Helt plötsligt
förändrades emellertid situationen. I England
störtades vid slutet af 1710 det dittills herskande
krigiska whigpartiet. Orsakerna voro dels det allmänna
missnöjet med de tryckande krigsbördorna, dels den
onåd, som drabbade partiets ledare, Marlborough, eller
rättare sagdt hans maktlystna gemål, förut drottning
Annas väninna. Ministèren undergick en fullständig
omdaning, och hemliga fredsunderhandlingar inleddes
med Frankrike. Öppen
form togo dessa, då kejsar Josef I, sedan 1705 sin
fader Leopold I:s efterträdare, aflidit 1711 och
hans broder, ärkehertig Karl, bestigit tronen. Att
under dennes spira förena Österrike och Spanien
låg ingalunda i koalitionens intresse, och sedan
fredspreliminärer undertecknats i London (Okt. 1711),
slöts fred i Utrecht (d. 11 Apr. 1713) mellan
Frankrike å ena sidan samt England, Preussen, Holland,
Savojen och Portugal å den andra. Enligt densamma
behöll Filip af Anjou Spanien med dess utomeuropeiska
besittningar, under vilkor att Spaniens och Frankrikes
kronor aldrig förenades. England fick af Frankrike
Newfoundland, Nova Scotia och Hudson-bay-landen samt
af Spanien Gibraltar och Minorca, hvarjämte det genom
en s. k. assiento-traktat erhöll uteslutande rättighet
att under 30 år införa slafvar i spanska Amerika. Det
som konungariket Preussen erkända Brandenburg erhöll
öfre Geldern, men afstod sina anspråk på furstendömet
Orange. Holland tillförsäkrades vissa handelsförmåner
och en fästningsbarrière mot Frankrike. Savojen
tilldelades Sicilien som konungarike, och Portugal
utverkade sig Frankrikes afsägelse af syd-amerikanska
kusten mellan Amazonfloden och Oyapok. Kejsar Karl
VI, hvilken ingalunda ville afkorta sina anspråk,
fortsatte kriget ännu ett år, men måste efter några
motgångar beqväma sig till freden i Rastatt (d. 6
Mars 1714), enligt hvilken med Österrike förenades
spanska Nederländerna, Neapel, Milano, Sardinien,
Mantua, Mirandola och Comacchio, hvaremot kejsaren
skulle återinsätta kurfurstarna af Bajern och Köln i
deras land. Mellan Frankrike och Tyska riket, hvilket
senare återfick Freiburg, Kehl och Altbreisach, under
det att Frankrike behöll Landau, bekräftades denna
fred i Baden i Schweiz (d. 7 Sept. s. å.). I Spanien
slöt striden med Berwicks eröfring af Barcelona (d. 11
Sept. s. å.). Krigets hufvudresultat var stäfjandet
af Frankrikes öfvermakt i Europa och Englands höjande
till verldens första handels- och kolonialstat.
Spanska viner. Spanien producerar årligen mellan 20
och 22 mill. hl. vin, deraf öfver 12 exporteras. Ehuru
både vinkultur och vinberedning äro föga utvecklade,
finnas flere förträffliga vinsorter. Till dem
höra Jeres (Sherry), med arterna Amontillado,
Montilla, Manzanilla, Tintllla, Amofino och
Coruna, samt Malagavinerna, Alicante, Pajarete (af
Pedro-Jimenes-drufvan), Tinto di rota, de ypperliga
dessertvinerna Granacho, Dulce, Moscatel, Malvasir,
Requeña m. fl. Äfven det spanska landtvinet
(Vino comun) har flere goda sorter. Musserande
viner beredas i synnerhet i Barcelona. – De spanska
vinerna äro i allmänhet söta, starka och eldiga, men
föga varaktiga. Det i Spanien gängse bordsvinet är
dock syrligt. Förnämsta exportorter äro: San Lúcar
de Barrameda, Cadiz, Malaga, Tarragona och Barcelona.
Spanskgröna, kem., kopparacetat, ättiksyrad
kopparoxid. Den vanliga spanskgrönan utgöres af
basiska kopparacetat och beredes i Frankrike på det
sätt att pressåterstoder efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
